Om Iran, Europas vägval och vad som händer när samtal ersätts av maktspråk
Utvecklingen kring Iran har på kort tid gått från politisk spänning till strategisk låsning. EU diskuterar att terrorstämpla Irans revolutionsgarde, USA talar öppet om militära alternativ och den offentliga retoriken hårdnar på alla sidor. Samtidigt minskar utrymmet för diplomati – trots att det historiskt är just diplomati som förhindrat större regionala konflikter. Jag menar att detta vägval är riskfyllt, kortsiktigt och djupt ansvarslöst.
EU:s avsikt att terrorstämpla IRGC presenteras som ett moraliskt ställningstagande. Sveriges utrikesminister Maria Malmer Stenergard talar om att visa att världen ser övergrepp, och statsminister Ulf Kristersson har länge drivit frågan. Men bakom de moraliska formuleringarna döljer sig ett konkret geopolitiskt beslut: att klassa en suverän stats reguljära försvarsstyrka som terroristorganisation. Det är inte symbolpolitik. Det är ett strukturellt brott mot etablerad diplomatisk praxis och innebär i praktiken att EU frivilligt kapar sina egna kommunikationslinjer till Teheran.
Detta är inte en detaljfråga. Flera EU-länder har tidigare motsatt sig just detta steg, med hänvisning till välkända konsekvenser: ömsesidiga terrorstämplingar, rättsliga låsningar, risk för beslagtagna tillgångar och ett säkerhetsläge där varje incident riskerar att tolkas som en krigshandling. Att dessa invändningar nu åsidosätts säger mindre om Iran och mer om EU:s alltmer emotionella och reaktiva utrikespolitik.
Samtidigt är informationsläget kring protesterna i Iran fragmenterat. Dödssiffror varierar kraftigt beroende på källa, kriterier och tillgång till verifierbar information. Internet- och kommunikationsblockader, parallella narrativ och påverkansoperationer gör insynen begränsad. Ändå används ofta de högsta, minst verifierade siffrorna som politiskt underlag för långtgående beslut. Det är ett mönster som återkommit i tidigare konflikter – och utfallet har sällan blivit stabilitet eller fred.
Parallellt höjer USA insatsen. President Donald Trump talar öppet om preemptiva attacker, militär närvaro byggs upp i regionen och hot kombineras med krav på eftergifter. Iran svarar genom att tydliggöra sin försvarsberedskap och signalera att angrepp kommer att betraktas som krig. Det är inte eskalation för eskalationens skull, utan klassisk statlig avskräckning. Alla stater med territoriell integritet agerar så när de upplever ett existentiellt hot.
I detta läge är det anmärkningsvärt vilka röster som marginaliseras i väst. Från Moskva kommer upprepade uppmaningar om återhållsamhet och om att förhandlingsutrymmet inte är uttömt. Kremls talesperson Dmitry Peskov varnar för att militär handling riskerar att destabilisera hela regionen. Turkiets president Recep Tayyip Erdogan har föreslagit ett trilateralt samtal mellan USA, Iran och Turkiet. Irans utrikesminister Abbas Araghchi har samtidigt signalerat att Iran är öppet för genuin dialog inom internationella ramar – men inte för förhandlingar under hot.
Detta är den centrala skiljelinjen som sällan erkänns öppet i europeisk debatt. Antingen ser man diplomati som ett verktyg för konfliktlösning, eller som ett medel för att pressa fram underkastelse. Historien visar tydligt att det senare nästan alltid leder till långvariga konflikter, proxykrig och civilt lidande.
Mina reflektioner
Jag betraktar Irans inre utveckling som en iransk angelägenhet. Suveräna stater förändras inte hållbart genom yttre tvång, sanktioner eller militära hot. De förändras genom stabilitet, institutionell kontinuitet och gradvisa inre processer. När väst gång på gång försöker påskynda historien med maktmedel slutar det nästan alltid i sönderfall, inte i frihet.
Sverige borde i detta läge vara en röst för nedtrappning och återöppnade samtalskanaler, inte en aktör som tävlar i symboliska markeringar. Att terrorstämpla, hota och mobilisera är enkelt. Att hålla dörrar öppna när trycket är högt kräver politiskt mod och strategisk mognad.
För Enade Sverige är linjen tydlig: diplomati före dominans, suveränitet före tvång och långsiktig stabilitet före kortsiktiga poänger. Ord kan fortfarande vara broar – men bara om vi slutar använda dem som vapen.
2026-01-29 // Bo Jonsson för Enade Sverige
INGA DONATIONER – MEN DELA GÄRNA!
Källor:
https://swentr.site/news/631707-us-preemptive-attack-iran-rubio/
https://swentr.site/news/631683-eu-irgc-terrorist-organization/
https://www.reuters.com/world/middle-east/u-turn-france-backs-move-put-irans-guards-eu-terrorism-list-2026-01-28/
https://www.aljazeera.com/news/2026/1/28/france-says-will-support-eu-designation-of-irans-irgc-as-terrorist-group
https://www.euronews.com/my-europe/2026/01/14/pressure-mounts-on-eu-to-list-irans-revolutionary-guards-as-terror-organization
https://tass.com/world/2070745
https://tass.com/politics/2070831