Det finns tider då ett samhälle inte behöver fler snabba svar, utan bättre och mer prövande frågor.
Sverige står vid ett vägskäl där beslut som presenterats som tekniska eller oundvikliga i själva verket formar landets suveränitet, demokratiska legitimitet och framtida handlingsutrymme. Den här texten ställer de frågor som alltför sällan får ställas öppet, och prövar dem mot principen om statligt ansvar, folklig förankring och långsiktig stabilitet.
Det finns tider då ett samhälle inte främst behöver fler snabba svar, utan bättre och mer prövande frågor. Frågor som inte är till för att provocera, utan för att testa hållfastheten i de beslut som formar vår framtid.
Sverige har under de senaste decennierna genomgått omfattande förändringar – politiskt, ekonomiskt och säkerhetspolitiskt. Många beslut är formellt korrekta. Färre har varit djupt folkligt förankrade. Ännu färre har diskuterats i termer av långsiktigt statligt ansvar och faktisk suveränitet.
Den här texten är därför uppbyggd kring frågor. Efter varje fråga följer mina reflektioner – och därefter mina förslag på en väg framåt för Sverige, grundad i två bärande principer:
- en stark central stat för kärnfunktioner
- lokal direktdemokrati för vardagsnära beslut och demokratisk legitimitet
1. NATO – säkerhet och demokratisk förankring
Fråga: Om ett medlemskap i NATO är avgörande för Sveriges säkerhet, varför ansågs det då inte nödvändigt att inhämta ett direkt folkligt mandat?
Reflektion: Säkerhetspolitik är ett av statens mest grundläggande ansvarsområden. Just därför kräver den också hög legitimitet. När beslut fattas snabbt, under stark yttre press och utan folkomröstning uppstår ett demokratiskt glapp – även om processen är formellt korrekt. Det handlar inte om att vara för eller emot NATO, utan om relationen mellan stat, folk och långsiktiga åtaganden som binder kommande generationer.
Väg framåt: Lämna NATO snarast möjligt genom ett kontrollerat och nationellt beslutat utträde, i syfte att återta full militär alliansfrihet och nationell handlingsfrihet.
NATO-medlemskap är inte oåterkalleligt. Enligt alliansens stadga (Artikel 13) har varje medlemsstat rätt att lämna genom att formellt notifiera USA:s regering, som är depositarie för fördraget. Utträdet träder i kraft ett år efter sådan notifikation.
Sverige bör fatta ett tydligt riksdagsbeslut om utträde, helst föregånget av en folkomröstning för demokratisk legitimitet. Under utträdesperioden bör en självständig försvars- och säkerhetsdoktrin återuppbyggas, baserad på territoriellt försvar, nationell kontroll och militär återhållsamhet kombinerad med aktiv diplomati.
2. DCA-avtalet – jurisdiktion och statligt våldsmonopol
Fråga: Hur förenas statens exklusiva våldsmonopol och rättskipning med avtal som skapar undantag från nationell jurisdiktion på svenskt territorium?
Reflektion: Rättsstaten bygger på enhetlighet. När parallella ordningar införs – även av säkerhetsskäl – uppstår frågor om likhet inför lagen. En stark stat kännetecknas inte av hur många avtal den ingår, utan av dess förmåga att behålla kontroll över sitt territorium och sitt rättssystem.
Väg framåt: Riva DCA-avtalet med USA snarast möjligt och återställa full svensk jurisdiktion över svenskt territorium.
DCA-avtalet är ett bilateralt försvarssamarbetsavtal och kan sägas upp enligt avtalets egna uppsägningsbestämmelser eller enligt allmän folkrätt. Sverige bör initiera uppsägningen omedelbart och avveckla alla särskilda arrangemang som innebär undantag från svensk lag, tillsyn eller demokratisk kontroll.
Allt framtida militärt samarbete på svensk mark ska ske under svensk lag, svensk jurisdiktion och fullt ansvar inför svenska medborgare.
3. EU – makt, ansvar och återkallbarhet
Fråga: Hur mycket beslutsmakt kan flyttas bort från den nationella nivån innan det demokratiska ansvarsutkrävandet urholkas?
Reflektion: Överstatligt samarbete kan vara funktionellt. Men när beslutsmakt flyttas till institutioner som inte kan röstas bort av svenska medborgare uppstår ett ansvarsglapp. Den nationella staten förväntas bära konsekvenserna – utan full kontroll över besluten.
Väg framåt: Lämna EU snarast möjligt och reformera grundlagen där EU-medlemskapet och överföringen av beslutanderätt är inskriven.
EU-fördraget ger varje medlemsstat rätt att lämna unionen enligt Artikel 50. Sverige bör fatta ett tydligt politiskt beslut om utträde och notifiera Europeiska rådet. Parallellt ska en grundlagsreform genomföras enligt ordinarie förfarande, så att full lagstiftnings- och beslutsmakt återförs till riksdagen.
Efter ett utträde bör Sverige ingå nya handels- och samarbetsavtal bilateralt och multilateralt, utan överstatlig styrning, och med full nationell kontroll över lagstiftning och politik.
4. Svensk utrikespolitik – självständighet i praktiken
Fråga: När tog Sverige senast en utrikespolitisk position som i praktiken avvek från dominerande stormaktslinjer?
Reflektion: Självständighet mäts inte i ord, utan i handlingsutrymme. Ett land som konsekvent anpassar sig riskerar att förlora förmågan att föra diplomati utifrån egna intressen.
Väg framåt: Lägga stort fokus på diplomati och aktivt förbättra Sveriges relationer med alla andra länder, med start i de relationer som idag är som sämst.
Detta innebär att återupprätta och prioritera fungerande diplomatiska kanaler, regelbunden dialog på stat‑till‑stat‑nivå och en utrikespolitik som utgår från svenska långsiktiga intressen snarare än blocklojalitet. Diplomati ska användas för konfliktförebyggande, riskminimering, handel, konsulärt skydd och stabilitet i närområdet.
Sverige bör kombinera detta med tydlig principfasthet i folkrättsliga frågor och samtidigt hålla öppna samtalskanaler även när relationer är ansträngda. Att tala med alla är inte ett tecken på svaghet, utan på statlig mognad och ansvar.
5. Diplomati med Ryssland, Belarus, Kina, Iran m.fl.
Fråga: Hur kan Sverige föra en ansvarsfull och självständig diplomati med länder med olika politiska system utan att underordna sig – men heller inte isolera sig?
Reflektion: Diplomati är inte en belöning, utan ett verktyg för stabilitet, riskminimering och skydd av egna medborgare. Historien visar att dialog ofta behövs som mest när relationer är svåra. Att avskaffa diplomatiska kanaler försvagar inte motparten – det försvagar den egna staten.
Väg framåt: Sverige bör föra konsekvent stat-till-stat-diplomati med alla länder, grundad i folkrätt, nationella intressen och långsiktig stabilitet. Moralisk hållning och diplomati står inte i motsats till varandra – men kräver självständighet.
6. Staten – stark där den måste vara
Fråga: Vilka samhällsfunktioner kan ett land inte långsiktigt överlåta till marknaden eller externa aktörer?
Reflektion: Rättsväsende, säkerhet, valuta, kritisk infrastruktur och barns skydd är inte tjänster – de är statliga kärnuppgifter. När staten abdikerar från dessa områden uppstår instabilitet och minskat förtroende. I min analys finns här en tydlig symbolik: det privatägda banksystemet fungerar som draken i berättelsen om staten. Det är inte pengar i sig som är problemet, utan den maktstruktur där ett privat ägande av kredit, skuld och betalningssystem i praktiken kan styra politik, samhällsprioriteringar och människors livsvillkor.
Väg framåt: Nationalisera banksystemet samt energi- och telekominfrastrukturen och samla dessa under tydlig statlig ägar- och styrningsmodell. Metaforiskt uttryckt: drakens huvud måste huggas av – inte genom kaos eller konfiskation, utan genom lag, ordning och demokratiskt beslut. Det innebär att ta bort den privata kontrollen över samhällets nervsystem (kredit, betalningar, energi och kommunikation), så att dessa åter tjänar det gemensamma bästa.
Detta ska genomföras rättssäkert och stegvis, med professionell förvaltning, full transparens och tydlig åtskillnad mellan politisk styrning och operativ drift. Syftet är stabilitet, motståndskraft och likvärdig tillgång i hela landet.
Detta innebär att staten återtar ägande och kontroll över betalningssystem, kreditgivning med samhällsbärande betydelse, elproduktion och elnät samt grundläggande telekominfrastruktur. Syftet är att säkra drift, motståndskraft, långsiktig investering och likvärdig tillgång i hela landet – även i kris och höjd beredskap.
Nationalisering ska genomföras rättssäkert och stegvis, med lagstiftning som garanterar transparens, professionell förvaltning och tydlig åtskillnad mellan politisk styrning och operativ drift. Affärsmässig effektivitet ska kombineras med samhällsnytta, så att medborgare och företag får stabila villkor utan privata monopolrisker.
7. Lokal direktdemokrati – legitimitet nedifrån
Fråga: Varför betraktas lokal direktdemokrati ofta som ett hot, snarare än som ett verktyg för legitimitet och bättre beslut?
Reflektion: Kommuner fattar idag beslut med långtgående konsekvenser för ekonomi, markanvändning och framtida åtaganden, ofta utan direkt folklig förankring. Samtidigt finns ett växande lokalt engagemang som sällan tas tillvara. I dagsläget är kommunala folkomröstningar rådgivande, vilket gör att viljan hos invånarna kan ignoreras utan formellt ansvar.
Väg framåt: I de kommuner där det finns eldsjälar för direktdemokrati ska vi verka för att större framtidsavgörande frågor underställs lokala folkomröstningar – särskilt frågor som rör kommunens långsiktiga ekonomi, större investeringar, skuldsättning, mark- och bostadsprojekt samt strategiska åtaganden.
I ett första steg används de rådgivande folkomröstningar som lagen tillåter idag, men med politiska åtaganden om att respektera utfallet. Parallellt ska arbetet inriktas på att stärka den lokala demokratin genom öppna beslutsprocesser, tydlig information inför omröstningar och höga krav på transparens.
På sikt bör målet vara att införa bindande lokala folkomröstningar i tydligt avgränsade frågor, inom nationellt fastställda ramar. Lokal direktdemokrati ska fungera som ett korrektiv och en legitimitetsförstärkare – inte som ett alternativ till den starka centralstaten.
8. Rättsstat och ansvar – lag inför alla
Fråga: Hur kan förtroendet för rättsstaten upprätthållas om ansvar inte utkrävs lika och konsekvent?
Reflektion: En rättsstat är inte bara lagar på papper, utan tillämpning i praktiken. När medborgare upplever selektiv rättstillämpning, långsam handläggning eller otydligt ansvar undergrävs legitimiteten.
Väg framåt: Återinför och förstärk tjänstemannaansvar med tydliga regler för ansvar, transparens och sanktioner vid grova fel eller försummelser. Återinför även en fungerande riksrätt där makthavare som begår allvarliga brott i sin ämbetsutövning kan ställas till svars och, vid fällande dom, dömas till stränga straff. Säkerställ att rättsväsendets aktörer står fria från politisk styrning i enskilda ärenden, samtidigt som systematiska brister kan följas upp centralt.
9. Transparens och slutna nätverk – förtroende genom öppenhet
Fråga: Hur säkerställs opartiskhet när informella nätverk och lojaliteter kan existera även inom offentliga institutioner?
Reflektion: Alla samhällen har informella nätverk. Problemet uppstår när dessa påverkar beslut, tillsättningar eller rättstillämpning utan insyn. En stark stat måste inte misstänkliggöra – men den måste kräva öppenhet.
Väg framåt: Skärp jävsregler, inför obligatorisk redovisning av bisysslor och stärk extern tillsyn. Transparens ska vara norm, inte undantag. Förtroende byggs genom synlig ordning, inte genom tyst försäkran.
10. Yttrandefrihet och legitim opposition
Fråga: Kan ett samhälle förbli stabilt om legitim systemkritik misstänkliggörs eller tystnar?
Reflektion: Historiskt är det svaga system som begränsar debatt. Självcensur och social stigmatisering av opposition skadar demokratin mer än öppen oenighet. Kritik är inte extremism; den är en nödvändig del av korrigering.
Väg framåt: Stärk skyddet för yttrandefrihet i praktiken, säkerställ åsiktsneutral myndighetsutövning och dra tydliga gränser mellan våldsbejakande extremism och legitim politisk opposition. Ett starkt centralstyre tål kritik – och använder den för att förbättra styrningen.
11. Ekonomiskt systemansvar – risk, skuld och skydd
Fråga: Vem bär riskerna när det ekonomiska systemet sviktar – staten, bankerna eller hushållen?
Reflektion: När vinster privatiseras och risker socialiseras uppstår misstro. Hushållens skuldsättning och kreditexpansion kräver ett tydligt ansvarstagande från staten som systemgarant.
Väg framåt: Kombinera statligt ägande i banksystemet med stramare regler för kreditgivning, tydlig konsumentskyddslagstiftning och transparens kring systemrisker. Målet är stabilitet över tid – inte kortsiktiga vinster.
12. Barn, gränser och statens absoluta ansvar
Fråga: Finns det områden där staten aldrig får kompromissa, oavsett ideologiska strömningar?
Reflektion: Skyddet av barn är absolut. Samhället måste hålla tydliga gränser mellan vuxnas rättigheter och barns okränkbarhet. Otydlighet skapar osäkerhet och risker.
Väg framåt: Upprätthåll klara rättsliga och normativa gränser som skyddar barn från exploatering och övergrepp, stärk förebyggande arbete och säkerställ att lagstiftning, myndigheter och rättsväsende prioriterar barns säkerhet utan relativisering.
Avslutande reflektion – ansvar kan inte delegeras bort
Ibland har jag prövat mina egna slutsatser genom att vända på perspektivet.
Om jag inte vore jag. Om jag istället varit en vanlig väljare som, mitt i allt detta, fick nys om ett litet enmansinitiativ – Enade Sverige – lett av en ensam person utan partiapparat, utan ekonomiska intressen och utan karriärambitioner. En person som inte söker makt för egen vinning, utan tar ansvar därför att han anser att någon måste göra det.
I ett sådant läge vet jag ärligt talat vad jag hade gjort.
Jag hade gett mitt helhjärtade stöd. Jag hade hjälpt till inför valet. Delat texter, länkar och resonemang. Inte för att jag visste att det skulle lyckas – utan för att det vore rätt.
Det är också den måttstock jag väljer att använda när jag ber andra att ta ställning.
Det finns en obekväm sanning som måste sägas.
Inget samhälle förfaller av en slump. Det förfaller när ansvar systematiskt undviks – både uppifrån och nerifrån. Politiska system blir inte korrupta av sig själva. De blir det när medborgare, val efter val, fortsätter att rösta in partier och politiker som saknar ansvarstagande, långsiktighet och lojalitet med landet – men som ändå belönas med fortsatt makt.
Om samma strukturer, samma beteenden och samma incitament återväljs, är det orealistiskt att förvänta sig ett annat resultat. Min grovt förenklade framtidsanalys är därför denna: fortsätter Sverige att styras av kortsiktiga, egennyttiga och i praktiken oansvariga politiska aktörer, då kommer utvecklingen fortsätta nedåt – inte för att alternativ saknas, utan för att de inte väljs.
Det vore oärligt att avsluta denna text utan att tydliggöra att ett alternativ faktiskt finns.
Jag skriver detta som en politisk aktör utan partiapparat, utan lobbyister och utan ekonomiska intressen bakom mig. Jag är inte beroende av politiska karriärvägar, inte knuten till slutna nätverk och inte belastad av tidigare maktmissbruk. Det ger mig en frihet att ta ansvar utan att behöva skydda ett system som inte längre fungerar som det ska.
En röst på en ansvarstagande, oberoende och icke korrupt politisk företrädare är möjlig. Jag är beredd att ta det ansvaret.
Det handlar inte om mig som person. Det handlar om huruvida ansvar, oberoende och konsekvens fortfarande har ett värde i svensk politik.
Demokrati är inte bara rätten att välja. Det är skyldigheten att välja bättre.
2026-01-29 // Bo Jonsson för Enade Sverige