När vuxnas konflikter börjar leta sig in i barns vänskap har något gått fel.
Jag skriver den här texten efter en händelse som inträffade idag, måndag. Den var i sig liten, men satte igång stora tankar. Min 12-årige son fick en fråga av en av sina kompisars föräldrar:
”Vilken sida håller du på – Ukraina eller Ryssland?”
Jag vill vara tydlig redan från början: jag tillskriver inte frågan några onda avsikter. Den kan mycket väl ha varit spontant ställd, kanske till och med välmenande. Jag förstår också att många som bär kriget nära kroppen lever med starka känslor, oro och ett öppet sår som aldrig riktigt får läka. Det är mänskligt.
Men frågan väckte ändå något i mig.
För det första tycker jag att man bör vara mycket försiktig med att prata geopolitik med någon annans barn. För det andra undrar jag varför vi vuxna ibland känner ett behov av att pressa världen till svart eller vitt. Kan inte barn få vara barn? Kan de inte få vara vänner, oavsett vad som händer i världen runt omkring oss?
Det var de tankarna som gjorde att jag satte mig ner och skrev – inte i affekt, utan i eftertanke. Den här texten riktar sig i första hand till er ukrainare som i dag bor i Sverige, men också till svenskar som litar blint på det narrativ som dominerar i svenska medier. Inte för att anklaga, utan för att försöka hålla isär det som ofta blandas ihop: empati, politik och ansvar.
Jag vill säga detta så tydligt jag kan: jag har aldrig haft något emot Ukraina som nation eller det ukrainska folket. Det har jag sagt många gånger, både i text och i video. Jag har respekt för det lidande som drabbat civila, för familjer som splittrats och för människor som tvingats lämna sina hem. Det är inte där min kritik ligger.
Min kritik handlar om Sveriges politiska vägval i kriget, och vad dessa beslut innebär för det svenska folket, för vår välfärd och för Sveriges långsiktiga relationer med omvärlden.
Faktum är att Sverige sedan 2022 har skickat över 90 miljarder kronor i militärt stöd till Ukraina, och därutöver över 20 miljarder kronor i civilt och humanitärt stöd. Totalt handlar det om mer än 110 miljarder kronor. Det är offentliga siffror från den svenska regeringen. Samtidigt signalerar staten att dessa nivåer av militärt stöd ska fortsätta i flera år framåt.
Jag vill vara helt tydlig även här: jag har inget emot att Sverige skickar civila förnödenheter, humanitär hjälp, medicin, mat och stöd till återuppbyggnad. Tvärtom anser jag att det är både rätt och medmänskligt. Men när Sverige skickar avancerade vapensystem, ammunition och militär utrustning – då har vi passerat en gräns. Då är vi inte längre bara ett land som hjälper civila. Då är vi en aktiv part i en väpnad konflikt.
Det är här min kritik börjar.
Att skicka vapen är inte ett neutralt beslut. Det påverkar hur Sverige uppfattas, hur våra relationer formas och vilka risker vi drar på oss – inte nödvändigtvis i form av omedelbar väpnad konflikt, men i form av förlorat förtroende, diplomatiska låsningar och långsiktiga konsekvenser. Att bygga upp fungerande relationer med Ryssland och dess allierade efter detta kommer, oavsett hur kriget slutar, att ta mycket lång tid. Det är enligt min bedömning ett allvarligt strategiskt misstag.
Jag skriver inte detta för att ta ställning för någon sida i kriget. Jag skriver det för att jag anser att Sverige borde ha agerat utifrån sina egna intressen, sin egen säkerhet och sin egen befolkning. Ett land kan visa medmänsklighet utan att militarisera sitt engagemang.
Jag tror också att vi måste våga tala om orsakerna till varför saker och ting hände, inte bara konsekvenserna. Krig uppstår inte i vakuum. Att säga det är inte att rättfärdiga våld eller invasioner, utan att försöka förstå verkligheten. Utan sådan förståelse blir varaktig fred omöjlig.
Och här återvänder jag till barnen. Det är en sak att hjälpa barn bearbeta det de sett, hört eller burit med sig. Det är en annan sak att be dem ta ställning i ett pågående krig. Jag vill inte att våra konflikter, våra rädslor och våra politiska låsningar ska sippra ner i deras vardag. Jag vill inte att barn i Sverige ska behöva känna att deras vänskap villkoras av internationella konflikter.
Världen är redan tillräckligt tung för vuxna.
Den här texten är inte skriven i ilska. Den är skriven ur både hjärta och huvud. Jag vill ha ett samhälle där vi kan visa empati utan att förlora omdömet, där vi kan hjälpa utan att eskalera, och där barn får vara just barn – även när världen runt omkring oss är mörk.
2026-01-26 // Bo Jonsson för Enade Sverige
INGA DONATIONER – MEN DELA GÄRNA!