Dialog med Ryssland är inte eftergift – det är ansvar.
Sverige har under de senaste åren försatt sig i ett säkerhetspolitiskt läge som inte är hållbart. Vi är nu Natomedlem. Vi har skrivit under ett DCA-avtal som ger USA långtgående militär tillgång till svenskt territorium. Vi har under åratal fört en aggressiv, ensidig och ofta ansvarslös retorik gentemot Ryssland. Parallellt har en öppen ryssofobi normaliserats i det svenska samhället – utan att staten, medier eller institutioner gjort något seriöst för att stoppa denna form av kollektiv skuldbeläggning och diskriminering.
Detta är inte isolerade företeelser utan delar av samma mönster. Sverige har steg för steg avsagt sig sitt diplomatiska handlingsutrymme, bundit sin säkerhet till ett block och samtidigt gjort det politiskt och kulturellt omöjligt att ens föra ett vuxet samtal om relationen till Ryssland. När dialog ersätts av demonisering försvinner inte konflikterna – de fryses in, fördjupas och laddas.
I en värld där den gamla världsordningen håller på att falla sönder är detta ett extremt farligt läge för ett litet land. Kriget i Ukraina saknar politisk slutpunkt. USA och Kina rör sig mot öppen systemkonflikt. Mellanöstern destabiliseras ytterligare. Europa saknar egen strategisk röst och agerar allt oftare genom reflexer snarare än analys. I detta läge har Sverige valt att inte tala direkt med en av de mest centrala aktörerna i vårt eget närområde.
Det som ofta helt saknas i den svenska debatten är en grundläggande fråga: vems intressen är det egentligen som styr vår utrikespolitik? När svenska beslutsfattare konsekvent anpassar språk, prioriteringar och säkerhetsval efter andra huvudstäder riskerar svenska intressen att reduceras till en bisats. Ur Enade Sveriges perspektiv är detta avgörande. Att tala direkt med Ryssland handlar inte om att välja sida, utan om att återta rätten att föra en självständig svensk politik i en tid när små länder annars mals ned mellan större krafter.
All politik som förs i dag formar dessutom det landskap våra barn ska leva i i morgon. Ett Sverige som normaliserar hat, tystnad och blocktänkande lämnar efter sig en farligare värld än den vi tog över. Att återupprätta dialog med Ryssland är därför också ett ansvar gentemot nästa generation – att visa att konflikter inte måste ärvas, att samtal alltid är ett alternativ och att fred byggs genom uthållighet, inte genom slagord.
Ur Enade Sveriges perspektiv är kärnfrågan enkel. Diplomati är inte ett pris man delar ut till dem man gillar. Det är ett verktyg för att undvika missförstånd, eskalation och krig. Att börja tala direkt med Ryssland är inte att ge upp principer, utan att ta ansvar för konsekvenserna av den politik som redan har förts. Sverige kan inte både vara djupt involverat i en militär blockstruktur, bedriva en fientlig retorik och samtidigt låtsas att tystnad och moraliska markeringar ska räcka för att hantera framtida kriser. Det är en illusion – och en farlig sådan.
Personlig reflektion
För mig handlar detta ytterst inte om geopolitisk teori eller ideologiska markeringar. Det handlar om ansvar. Som förälder, som medborgare och som grundare av Enade Sverige kan jag inte acceptera en politik som gör framtiden smalare, farligare och mer låst än den behöver vara. Att tala med Ryssland är inte ett uttryck för naivitet, utan för mognad. Det är ett sätt att hålla dörrar öppna när andra vill slå igen dem, och att lämna efter sig ett samhälle där samtal fortfarande är möjligt – även när världen runt omkring oss går i motsatt riktning.
Att inte tala är också ett val. Och just nu är det ett val som gör Sverige mer utsatt, inte mer tryggt.
2026-01-22 // Bo Jonsson för Enade Sverige
INGA DONATIONER – MEN DELA GÄRNA!