Enade Sverige – När rättsordningen urholkas i praktiken och Sverige riskerar att dras med i farten
Bo Jonsson
18 januari 2026
Vecka 3 framstår som ett tydligt stresstest av den internationella ordning som vuxit fram efter andra världskriget. Inte genom ett plötsligt sammanbrott, utan genom flera parallella förskjutningar som tillsammans pekar i samma riktning: regler ersätts gradvis av undantag – och undantagen normaliseras hos de starkaste aktörerna.
Det mest problematiska är att denna utveckling inte drivs av stater som öppet avvisar folkrätten, utan av aktörer som fortsatt säger sig försvara den, samtidigt som den i praktiken behandlas som förhandlingsbar.
Tre huvudlinjer kan identifieras under veckan:
- Folkrätten pressas genom faktisk praktik snarare än genom formella beslut
- Allianser prövas inifrån när maktlogik börjar väga tyngre än ömsesidighet
- Informationsmiljön används för att sänka trösklar för tvång, intervention och eskalation
Den övergripande frågan blir därför:
Hur länge kan ett internationellt system hålla ihop när den starkaste aktören agerar som om regler gäller andra – och när övriga anpassar sig därefter?
1. Rättsordningens erosion i realtid – mönster före rubriker
Veckans händelser bör inte betraktas som isolerade nyheter. Sammantaget framträder ett mönster där militär och politisk tvångsmakt allt oftare behandlas som ett legitimt förstahandsverktyg, snarare än som sista utväg.
Utvecklingen drivs av tre sammanhängande processer:
- Praktik före princip – det som genomförs i praktiken riskerar att bli norm, oavsett hur det motiveras retoriskt
- Språklig förskjutning – uttryck som tidigare varit otänkbara i diplomatiskt sammanhang (“gripa”, “ta kontroll”, “behöver inte internationell rätt”) börjar användas allt öppnare
- Ansvarsdiffusion – beslut fattas i gränslandet mellan politik, militär planering och säkerhetsbedömningar, där efterhandsansvar blir svåridentifierat
När detta upprepas förskjuts systemet från en regelbaserad ordning mot en viljebaserad ordning, där kapacitet i praktiken väger tyngre än rätt.
2. Grönland – när alliansens inre logik blottläggs
Grönlandsfrågan fungerar denna vecka som en tydlig indikator på systemstress. Inte på grund av territoriets storlek eller befolkning, utan på grund av vad frågan avslöjar om alliansrelationer i praktiken.
Om ett Nato-land på allvar diskuterar eller hotar med att ta kontroll över ett annat Nato-lands territorium – även hypotetiskt – prövas alliansens grundläggande principer:
- är Nato ett ömsesidigt åtagande mellan suveräna stater?
- eller ett hierarkiskt system där den starkaste aktören i praktiken sätter gränserna?
Att europeiska företrädare öppet varnar för att ett sådant scenario skulle kunna underminera Nato visar att frågan inte längre uppfattas som teoretisk.
3. Gripande- och kidnappningsretorik – språk som tidig varningssignal
Språket spelar här en central roll. Historiskt föregår språk ofta handling.
När västliga företrädare – även i hypotetisk eller skämtsam form – talar om att gripa eller ”ta i förvar” andra staters ledare bör detta inte avfärdas som enskilda grodor. I ett läge där tvång redan används eller öppet diskuteras bidrar sådant språk till att normalisera handlingar som tidigare legat utanför det tänkbara.
Samtidigt skapar detta ett kommunikativt underlag för andra aktörer att peka på dubbla standarder, vilket ytterligare försvagar folkrättens legitimitet.
Det centrala är inte vilken person som nämns.
Det centrala är vilket prejudikat som implicit accepteras.
4. Iran – informationskrig, tröskelförskjutning och icke-inblandning
Iran fungerar under veckan som en tydlig fallstudie i hur inrikes oro snabbt kan omvandlas till geopolitisk hävstång.
Informationsläget är avgörande. När internet begränsas, oberoende journalister saknas på plats och stora delar av rapporteringen går via exilnätverk och politiskt positionerade aktörer blir verifiering i realtid mycket svår. I ett sådant läge är exakta dödstal, händelseförlopp och ansvar ofta omöjliga att fastställa med säkerhet.
Detta innebär inte att våld inte förekommer.
Det innebär att osäkerhet i sig blir en strategisk resurs.
Samtidigt kvarstår en principiell linje: protester – även omfattande – utgör inte ett mandat för extern intervention, sanktionseskalering eller regimskiftespolitik. När inrikes missnöje snabbt ramas in som internationell säkerhetsfråga upprepas ett mönster som setts i flera tidigare konflikter.
5. Europa och Ukraina – strategiska ambitioner utan autonomi
Parallellt fortsätter europeiska regeringar att tala om långsiktig militär närvaro, hubbar och åtaganden kopplade till Ukraina. Samtidigt saknas verklig strategisk autonomi.
När europeiska initiativ formuleras utan egen militär, industriell och diplomatisk självständighet riskerar de att bli förlängningar av andra aktörers strategier, snarare än uttryck för egen säkerhetspolitik. Det ökar risken för att Europa – och Sverige – dras in i eskalationer som beslutats utanför den egna politiska kontrollen.
6. Folk och Försvar 2026 – konsensus som ersättning för analys
Genomgången av Folk och Försvar i Sälen bekräftar denna tendens på nationell nivå.
Konferensen fungerar i allt högre grad som ett konsensusforum där redan fattade beslut normaliseras, snarare än som en arena för strategisk prövning. Begrepp som ”handlingskraft” och ”leverans” används för att signalera tempo, inte för att öppna för omval eller korrigering.
Särskilt talande är tystnaden kring DCA-avtalets praktiska konsekvenser. När de mest långtgående besluten inte längre diskuteras öppet försvagas demokratins korrigerande mekanismer.
7. EU:s agerande mot RT – från reglering till utestängning
EU:s förlängda sanktioner mot RT bör förstås som en principiell fråga som sträcker sig bortom ett enskilt mediehus.
När politiska tolkningar, tal och associationskedjor ersätter tydligt identifierade lagöverträdelser som grund för sanktioner sker en förskjutning från reglering till utestängning. Prejudikatet innebär att informationsfrihet riskerar att bli villkorad av geopolitisk lojalitet.
8. Rättvik – lokaldemokrati som systembroms
Den lokala dimensionen speglar samma problem i mindre skala.
När beslut fattas långt från dem som bär konsekvenserna försvagas legitimiteten. Arbetet i Rättvik – med medborgarförslag och krav på rådgivande folkomröstningar vid större beslut – kan därför ses som ett försök att återföra beslutsmakt närmare vardagen. Samma princip gäller internationellt: suveränitet fungerar som skyddssystem.
9. Veckans återkommande mönster
Fyra rörelser återkommer tydligt i veckans material:
- Folkrätten pressas genom praxis
- Allianser prövas inifrån
- Informationsosäkerhet används strategiskt
- Suveränitet – lokalt och nationellt – fungerar som riskreducering
10. Samlad bedömning – vecka 3, 2026
Vecka 3 bekräftar en problematisk trend: normer stabiliserar bara ett internationellt system om de gäller även när de är kostsamma för den starkaste aktören.
När undantag blir vardag förlorar folkrätten sin stabiliserande funktion. För små stater är detta särskilt riskfyllt. Sverige befinner sig i ett mellanläge där landet är djupt integrerat i en västlig säkerhetsstruktur som samtidigt blir allt mer instabil.
För Enade Sverige innebär detta fortsatt:
- fokus på suveränitet, diplomati och fred som praktisk riskminskning, inte symbolpolitik
- konsekvent källkritik och låg affekt i ett polariserat informationslandskap
- ett långsiktigt perspektiv riktat mot barnens framtid – de som kommer att bära konsekvenserna av dagens beslut
— Bo Jonsson
OSINT-SWE & Enade Sverige
INGA DONATIONER – MEN DELA GÄRNA!