Om osäkra dödssiffror, medienarrativ och vikten av suveränitet i en tid av informationskrig
Jag har granskat rapporteringen om Iran under den senaste tiden och slås av hur snabbt dramatiska påståenden om massvåld, ekonomisk kollaps och ett land på randen av sammanbrott har etablerats som närmast självklar sanning. Samtidigt har Iran periodvis stängt ner internet och kraftigt begränsat informationsflödet, vilket gör oberoende verifiering i praktiken omöjlig. I detta informationsläge har både internationella och svenska medier återgett kraftigt varierande uppgifter om antal döda och skadade, ofta utan tydlig metodredovisning. Min ambition med denna text är att skilja mellan vad som faktiskt går att belägga, vad som förblir osäkert och hur osäkra uppgifter används i ett bredare geopolitiskt narrativ där externa aktörer försöker forma bilden av Irans framtid.
Informationsläget sätter gränser för vad som går att veta
När ett land befinner sig under hårt yttre tryck, omfattande sanktioner och politisk konfrontation blir informationsflödet i sig en del av konflikten. Detta är ett välkänt fenomen i internationella relationer och gäller oavsett statsskick. Jag konstaterar att Irans beslut att periodvis begränsa internetåtkomsten är politiskt omdiskuterat och väcker legitima frågor om transparens, men konsekvensen för omvärldens informationsinhämtning är samtidigt tydlig: utan fri kommunikation, utan närvaro av internationella journalister och utan oberoende observatörer på plats går det inte att verifiera händelser i realtid.
I praktiken innebär detta att den information som når omvärlden är fragmentarisk. Vittnesmål kan inte korsverifieras systematiskt, bild- och videomaterial kan inte alltid tids- eller platsbestämmas med säkerhet, och sammanställningar av dödssiffror kan inte kontrolleras mot öppna register eller sjukhusdata. Min bedömning är att varje seriös analys därför måste utgå från dessa begränsningar. Att erkänna dem är inte att ta ställning för någon part, utan att ta metod och källkritik på allvar.
Dödssiffror utan verifierbar grund
Trots dessa tydliga begränsningar har mycket höga dödssiffror fått stort genomslag i internationell rapportering. Jag ser uppgifter som spänner från hundratals till tiotusentals döda, beroende på källa. Problemet är enligt min analys inte att medier rapporterar om våld eller dödsfall, utan att siffror ofta presenteras som om de vore etablerade fakta, trots att de saknar verifierbar grund.
Även organisationer som själva beskriver sina siffror som preliminära och osäkra får sina uppskattningar återgivna som definitiva. När denna osäkerhet inte tydliggörs riskerar siffrorna att få ett politiskt liv bortom sitt faktiska kunskapsvärde. Jag menar att vi här ser ett klassiskt mönster i polariserade konflikter: uppskattningar blir till sanningar genom upprepning, snarare än genom verifiering. För allmänheten blir det då svårt att avgöra vad som är belagt och vad som i praktiken är antaganden.
Svenska medier och det västliga tolkningsramverket
Jag noterar att även etablerade medier i Sverige i stor utsträckning har återgett dessa uppgifter. Formuleringar som ”enligt uppgifter” eller ”enligt människorättsorganisationer” markerar formellt osäkerhet, men denna nyansering försvinner ofta i rubriker, ingresser och vidare spridning i sociala medier. När höga siffror lyfts fram utan metodgenomlysning skapas en bild av konsensus som i praktiken inte existerar.
Min slutsats är att detta bidrar till ett västligt tolkningsramverk där Iran konsekvent framställs som ett land i akut kollaps. Ett sådant ramverk påverkar vilka röster som ges utrymme och vilka politiska slutsatser som framstår som rimliga. När medier i olika länder i stor utsträckning refererar till varandra snarare än till primära, verifierbara källor förstärks narrativet ytterligare, trots att det faktiska kunskapsunderlaget är begränsat.
Exilbaserade källor och politiska incitament
En betydande del av rapporteringen bygger på exilbaserade nätverk, oppositionella organisationer och satellitkanaler med tydlig politisk positionering. Jag vill understryka att detta i sig inte diskvalificerar informationen, men det innebär att den produceras utanför det samhälle som beskrivs och ofta i nära relation till politiska mål. Även när aktörerna agerar i god tro finns strukturella incitament till överdrift.
Höga dödssiffror och dramatiska beskrivningar skapar internationellt tryck, legitimerar sanktioner och stärker argument för extern påverkan. I detta sammanhang sammanfaller narrativet om extremt våld med Reza Pahlavis försök att profilera sig internationellt som ett alternativ för Irans framtid. Min bedömning är att hans framträdanden i väst och hans politiska språkbruk är tydligt anpassade till västliga prioriteringar, vilket gör honom mer relevant i internationella medier än i den faktiska iranska samhällsdebatten.
Protester är inte ett mandat för exilledarskap
Att det förekommer protester och missnöje i Iran är ett faktum som jag inte ifrågasätter. Samtidigt är det avgörande att skilja mellan folkligt missnöje och ett politiskt mandat för en specifik ledarfigur. Protester uttrycker ofta bred frustration över ekonomiska, sociala eller politiska förhållanden, men de utgör inte per automatik stöd för en viss framtidsvision eller ledare.
Jag har noterat att många iranier som uttryckt kritik mot den nuvarande ordningen samtidigt varit tydliga med att de inte vill se en återgång till monarkin eller en framtid formad utanför landets gränser. Att reducera ett komplext inrikesläge till stöd för en västprofilerad exilfigur riskerar därför att osynliggöra den faktiska mångfalden av åsikter inom Iran och att försvaga principen om självbestämmande.
Irans militärmakt och strategiska resurser
I kontrast till bilden av ett svagt och kollapsande land framstår Iran, enligt min analys, som en av Mellanösterns mest betydande militära aktörer. Landet har stora aktiva och reservstyrkor, en försvarsstruktur byggd för uthållighet samt omfattande missilkapacitet som utgör kärnan i dess avskräckningsstrategi. Detta är en militär realitet som påverkar hur både regionala och globala aktörer agerar gentemot Iran och bidrar till att förklara varför direkta militära angrepp historiskt har undvikits.
Parallellt är Iran mycket rikt på strategiska naturresurser. Landet tillhör världens största innehavare av olje- och naturgasreserver och har därmed en strukturell ekonomisk bas som sträcker sig bortom kortsiktiga konjunktursvängningar. Min bedömning är att västerländska narrativ som beskriver Iran som fattigt eller i akut ekonomisk kris ofta bortser från denna resursstyrka, liksom från landets förmåga att anpassa handel, energiflöden och partnerskap i en allt mer multipolär värld.
Hot om amerikansk militär aktion – signalpolitik snarare än beslut
Under perioden av mest alarmistisk rapportering cirkulerade även påståenden om ett nära förestående amerikanskt militärt angrepp mot Iran. Uttalanden från amerikanska företrädare och spekulationer i västliga medier skapade bilden av ett kommande bombardemang. Jag konstaterar att detta i praktiken inte har materialiserats.
Den information som finns tillgänglig pekar i stället på att dessa hot fungerade som politisk signalering snarare än som färdiga beslut. Flera länder, både regionalt och globalt, har verkat för återhållsamhet och pekat på risken för regional destabilisering och okontrollerbar eskalation. Min slutsats är att detta illustrerar hur krigsretorik ofta får större medial spridning än de faktiska beslutsprocesserna, och hur diplomatiskt tryck fortsatt spelar en roll i att begränsa militär eskalation.
Vad allmänheten bör ta med en nypa salt
Mot denna bakgrund menar jag att allmänheten bör förhålla sig försiktigt till exakta dödstal, detaljerade händelseförlopp och kategoriska påståenden. När informationen kommer från ett begränsat antal källor och samtidigt används för att driva tydliga geopolitiska intressen är risken stor att osäker information får oproportionerligt genomslag.
Att kräva verifierbarhet är, enligt min uppfattning, inte cynism utan ett grundläggande krav på intellektuell hederlighet. Det är fullt möjligt att erkänna att våld förekommit och att situationen är allvarlig, samtidigt som man konstaterar att omfattningen inte går att fastställa med säkerhet.
Iran bortom kollapsnarrativet
Trots protester, sanktioner och yttre påtryckningar uppvisar Iran betydande institutionell och samhällelig resiliens. Statliga funktioner fortsätter att fungera, samhällsstrukturer har inte brutit samman och landet har inte kollapsat. Jag upplever att detta faktum ofta får begränsat utrymme i västlig rapportering eftersom det inte passar in i narrativet om ett system i fritt fall.
Att erkänna denna resiliens är inte att idealisera situationen, utan att beskriva verkligheten mer nyanserat. Stabilitet och förändring samexisterar ofta, och att bortse från den ena till förmån för den andra leder till förenklade och ibland missvisande slutsatser.
Slutsats: suveränitet, stabilitet och källkritik
Min slutsats är att i ett informationsläge präglat av begränsad insyn och starka geopolitiska intressen bör återhållsamhet och källkritik vara norm. Att skilja mellan vad som är känt, vad som är sannolikt och vad som inte går att verifiera är avgörande för att inte bli en del av informationskriget. Irans framtid kan inte avgöras genom osäkra siffror, krigsretorik eller exilbaserade narrativ, utan måste ytterst formas av iranierna själva, i enlighet med principerna om suveränitet, stabilitet och icke-inblandning.
2026-01-17 // Bo Jonsson för Enade Sverige
INGA DONATIONER – MEN DELA GÄRNA!
Källor:
https://www.netblocks.org/reports/iran-internet-disruptions-during-unrest-2025-2026
https://www.itu.int/en/ITU-D/Statistics/Pages/default.aspx
https://www.reuters.com/business/media-telecom/four-arab-states-urged-against-us-iran-escalation-official-says-2026-01-15/
https://www.globalfirepower.com/country-military-strength-detail.php?country_id=iran
https://www.iiss.org/publications/the-military-balance
https://www.eia.gov/international/analysis/country/IRN
https://www.bp.com/energy-economics/statistical-review-of-world-energy.html
https://www.opec.org/opec_web/en/about_us/171.htm
https://www.ui.se/landguiden/lander-och-omraden/asien/iran/naturtillgangar-och-energi/
https://www.congress.gov/crs-product/R45281