När folkrätten blir selektiv, diplomatin tystnar och ekonomiska incitament premierar konflikt ökar risken att små stater dras in i händelser de varken styr eller kan stoppa.
Något håller på att glida oss ur händerna. Inte genom ett plötsligt sammanbrott, utan genom en serie små förskjutningar som var för sig kan framstå som rationella, men som tillsammans förändrar spelplanen i grunden. Många upplever detta snarare som en fysisk oro än som en färdig tanke: världen känns mer sammanbunden, mer hård och mer oförutsägbar. Samtidigt har Sverige valt att knyta sin säkerhet, sitt territorium och sitt politiska handlingsutrymme allt närmare ett internationellt system som i sig blivit mer instabilt. Frågan är därför inte om riskerna ökar. Frågan är om vi längre har fungerande bromsar.
När konflikter smälter samman till ett system
Ukraina, Gaza, Israel–Iran, Arktis och Grönland, Venezuela, Taiwan. I det dagliga nyhetsflödet behandlas dessa ofta som separata händelser. Ur ett strategiskt perspektiv är de det inte. De binds samman genom energi- och råvaruflöden, handelsleder och försäkringsmarknader, sanktioner och betalningssystem, underrättelsesamarbeten och vapenflöden – samt genom narrativ, där varje aktör försöker definiera vad som är legitimt våld och vad som är otillåtet.
När flera kriser pågår samtidigt blir världen mer kopplad. En handling i en region påverkar kalkyler i en annan, inte nödvändigtvis för att någon planerat det, utan för att systemet fungerar så. I sådana miljöer ökar risken för misstag: feltolkningar, överreaktioner och eskalation som i efterhand beskrivs som oundviklig, men som i realtid var resultatet av snäva handlingsutrymmen.
Detta perspektiv är inte unikt för någon enskild region eller politisk tradition. Det är hur stora delar av världen – från Eurasien till Mellanöstern, Afrika och Latinamerika – beskriver sin erfarenhet av det internationella systemet under de senaste decennierna. För små och medelstora stater är detta ett strukturellt problem: man behöver inte vilja delta i konflikter för att bli relevant i andras planering. Det räcker att vara användbar.
Sveriges nya position: geografi, infrastruktur och avtal
Sveriges Nato-medlemskap och DCA-avtalet med USA markerar ett tydligt skifte i landets strategiska position. DCA ger amerikansk militär tillgång till 17 svenska militära anläggningar för verksamhet, logistik och förhandslagring. Formellt är Sverige fortsatt suveränt. Operativt har vårt territorium blivit en del av ett större militärt planeringssystem.
Militär planering utgår inte från politiska avsikter, utan från faktiska möjligheter. När infrastruktur, avtal och tillgång finns på plats räknas de in i scenarier, oavsett hur den offentliga retoriken låter. Därmed förändras Sveriges roll i andra staters kalkyler även om Sverige självt inte uppfattar sig som en aktiv part i varje eskalation.
Här uppstår en tydlig triangel: geografi, infrastruktur och avtal. Sverige är en Östersjöstat med strategiskt läge, vi har kritisk transport-, kommunikations- och energiinfrastruktur, och vi har ingått avtal som gör att andra aktörer kan planera med Sverige som nod. I stabila tider är detta nästan osynligt. I instabila tider blir det avgörande.
När tempo ersätter ansvar
Demokratiska system bygger på långsamhet: debatt, insyn och ansvarsutkrävande. Krissystem fungerar tvärtom. De är konstruerade för snabbhet, interoperabilitet och omedelbar respons. Nato-strukturer och DCA-arrangemang är uttryck för detta.
Det innebär att beslut och rörelser kan initieras mycket snabbt, ibland snabbare än den nationella politiska processen hinner reagera. I praktiken kan saker vara i rullning innan medborgare, medier – och ibland ens folkvalda – fullt ut förstått att läget förändrats. När tempo blir överordnat transparens blir ansvarsutkrävande i efterhand ofta diffust. Sekretess, alliansdisciplin och operativa behov skapar ett gränsland där ingen bär fullt ansvar, trots att konsekvenserna är reella.
Detta är inte ett uttryck för illvilja. Det är systemlogik. Och just därför är det farligt om nationella bromsar saknas.
Informationskriget: när osäkerhet blir ett vapen
Dagens konflikter utkämpas inte bara med militära medel, utan med berättelser. Informationskrig handlar sällan om att övertyga alla om en viss version. Det handlar om att skapa osäkerhet, cynism och splittring – att få människor att sluta lita på både institutioner och sin egen förmåga att bedöma verkligheten.
Detta gäller inte bara “andra”. Även västliga stater har i dag fullt utvecklade doktriner för psykologiska operationer, narrativstyrning och strategisk kommunikation. När offentligheten förvandlas till ett fält av lojalitetstester tystnar avvikande analys. Samhällen förlorar förmågan till självkorrigering och blir därmed mer sårbara för just den typ av hybridpåverkan som små stater måste kunna stå emot.
När folkrätt blir selektiv
Antingen gäller regler även när de skaver för den starka – eller så är de inte regler, utan instrument. När samma handling fördöms i ett sammanhang och ursäktas i ett annat förlorar folkrätten sin stabiliserande kraft. Kvar blir maktbalans.
För stormakter är detta hanterbart. För små stater är det farligt. Sverige saknar den tyngd som krävs för att tryggt navigera i ett system där normer blir förhandlingsbara. Historien visar dessutom att ingen stat – oavsett storlek – accepterar att dess säkerhet långsiktigt definieras av externa maktcentra. Små stater betalar alltid högst pris när de försöker låtsas att denna princip inte gäller dem.
Krigets ekonomi: skuld, banker och incitament
Bakom geopolitiken finns ekonomiska strukturer. Konflikter är inte bara militära händelser, utan också finansiella processer. Upprustning, försvarsindustri, krediter och skuld bildar kretslopp som tenderar att förstärka sig själva. När stora projekt kan finansieras genom expanderande skulder och framtida åtaganden blir eskalation ofta lättare än nedtrappning.
Detta betyder inte att ekonomiska eliter “styr världen”. Det betyder att vissa strukturer gör konflikter uthärdliga för dem högst upp, medan kostnaderna vältras över på vanliga människor genom inflation, osäkerhet och nedskärningar. I ett sådant system blir fred ofta underorganiserad, medan kris har starka incitament.
Därför är bankreform en suveränitetsfråga. Om ett lands finansiella nervsystem i praktiken styrs av skuldexpansion, spekulation eller externa intressen tappar staten handlingsutrymme – inte bara ekonomiskt, utan även politiskt och säkerhetsmässigt. Enade Sveriges krav på statlig kontroll över bank-, energi- och telekomsektorn handlar i grunden om stabilitet och självbestämmande.
Stoppad vapenexport som systembroms
I en värld där konflikter kopplas ihop och krigsekonomin riskerar att normaliseras måste varje stat ta ansvar för sin roll. Vill man vara en del av konflikters försörjningskedja – eller en del av förutsättningarna för nedtrappning?
Jag menar att Sverige bör säga nej till vapenexport. Svensk försvarsindustri ska säkra vårt eget försvar, inte vara beroende av att konflikter fortsätter i andra delar av världen. Det är en tydlig broms i ett system som annars driver mot eskalation. Det är också ett budskap som är svårt att misstolka internationellt: Sverige vill inte tjäna på krig.
Om utvecklingen fortsätter: några försiktiga förutsägelser
Om detta fortsätter på autopilot är vissa följder mer sannolika än andra inom 6–18 månader: undantag normaliseras och blir permanenta; små stater talar mindre öppet och agerar mer genom blockkanaler; informationskriget fördjupas och polariserar samhällen; Sverige blir mer strategiskt relevant – och därmed mer utsatt – utan formellt krig; ansvarsutkrävande försvåras i efterhand.
Detta är inte profetior. Det är mönster som historiskt uppstår när bromsar saknas.
En invändning – och ett test
Jag hoppas att jag har fel. För att motbevisa mig krävs i så fall att folkrätten tillämpas konsekvent även när det är kostsamt för starka aktörer, att små stater har verklig insyn och kontroll över hur deras territorium används i kris, och att ekonomiska incitament tydligt premierar fred framför långvarig konflikt. Den som vill överbevisa mig kan börja där.
Mina reflektioner
Jag skriver detta som svensk medborgare och politisk aktör, utan pressteam, utan parti och utan skyddsnät. Jag påstår mig inte vara profet eller allvetande. Jag är en person som kan lite om mycket, och som genom olika yrkesroller – bland annat som säkerhetsansvarig och i kommersiella sammanhang – slipat fram en analytisk förmåga där mönsterigenkänning, riskbedömning och konsekvenstänk varit avgörande. Det är samma verktyg jag använder i mitt skrivande och politiska arbete.
Parallellt försöker jag nå ett enda mandat i Rättviks kommun. Ett mandat. För att få en lokal plattform där frågor om suveränitet, demokrati, transparens och långsiktigt ansvar kan lyftas även där människor faktiskt bor. Underläget är massivt. Men jag menar att man inte ska vika ned sig för det man bedömer är rätt, bara för att det kostar socialt eller politiskt.
Jag tar inte emot donationer. Överhuvudtaget. Vill du hjälpa till betyder det mer att du delar mina artiklar i dina egna sociala medier. Om denna analys träffade någonstans i kroppen eller i sinnet, följ mig gärna på sociala medier och på Substack. Det är gratis och kan ge fler perspektiv – eller åtminstone den andra sidan av myntet.
Ni behöver inte hålla med mig. Men om ni läser detta i framtiden och tänker att mönstret faktiskt stämde, då var poängen inte att ha rätt – utan att varna i tid.
2026-01-16 // Bo Jonsson för Enade Sverige
INGA DONATIONER – MEN DELA GÄRNA!