Om destabiliseringsförsöken mot Iran – och varför jag tar Irans sida
Jag står på Irans sida. Inte därför att Iran är felfritt, utan därför att Iran är en suverän stat som under lång tid utsatts för systematiska försök till destabilisering utifrån. Det som i väst ofta beskrivs som ”spontana folkliga protester” måste sättas in i ett större sammanhang. Iran är inte ett undantag, utan ett tydligt exempel på ett återkommande mönster när en stat vägrar underordna sig en dominerande geopolitisk ordning. Ekonomisk press genom sanktioner, informationspåverkan, stöd till exilopposition och psykologiska operationer används parallellt för att försvaga staten inifrån. Detta är inte en teori, utan en etablerad metod i modern maktpolitik.
Den mest logiska bakgrunden till protesterna
När jag analyserar protesterna i Iran utgår jag inte från känslor eller mediala förenklingar, utan från det som historiskt och strategiskt är mest logiskt. Iran befinner sig sedan länge under extrem extern press. Omfattande sanktioner, finansiell isolering och begränsad tillgång till internationella marknader slår direkt mot vardagsekonomin: valutan försvagas, import blir dyrare, investeringar uteblir och framtidstron urholkas. I alla samhällen skapar detta frustration, särskilt bland unga och ekonomiskt utsatta grupper. Det vore märkligt om Iran skulle vara ett undantag. Protesterna måste därför förstås som en förutsägbar följd av ett långvarigt tryck som medvetet lagts på landet för att skapa inre spänningar. Detta missnöje är inte oväntat och inte heller osynligt för Irans motståndare. Tvärtom är det förutsägbart och noggrant analyserat. I modern underrättelselära betraktas sociala sprickor som strategiska ingångar. När ekonomisk press kombineras med riktad informationspåverkan skapas möjligheter att förstärka konflikter, polarisera samhällen och försvaga statens legitimitet. Missnöje blir därmed en strategisk råvara som kan formas och kanaliseras i önskad riktning.
Geopolitiskt skifte och motreaktion
Protesterna sker dessutom i ett läge där Iran befinner sig i ett tydligt geopolitiskt skifte. Landet har valt att fördjupa samarbeten utanför väst, stärka relationer inom BRICS-sfären och öppet motsätta sig amerikansk dominans i regionen. Historiskt har sådana vägval sällan accepterats i tystnad. I stället har de ofta mötts av försök att korrigera kursen genom politiskt, ekonomiskt och informationsmässigt tryck. När en stat markerar självständighet ökar också incitamenten för yttre aktörer att försöka påverka utvecklingen inifrån.
Tre samverkande faktorer
Mot denna bakgrund framstår protesterna inte som ett isolerat folkligt uppvaknande, utan som en kollision mellan tre samverkande faktorer: verkliga sociala och ekonomiska påfrestningar som påverkar människors vardag, långvarig extern fientlighet mot den iranska staten genom sanktioner och politisk isolering samt aktiv informations- och påverkanskrigföring riktad mot Irans inre stabilitet. Det är först när dessa tre faktorer analyseras tillsammans som utvecklingen blir begriplig.
Analys och reflektion – hur jag tolkar protesterna i Iran
När jag analyserar situationen i Iran försöker jag medvetet bortse från både västerländska slagord och iranska motbilder. I stället ställer jag mig frågan: vad är det mest logiska händelseförloppet, givet historik, maktintressen och tidigare beteendemönster hos berörda aktörer?
Min utgångspunkt är att protester i sig inte är ovanliga. Missnöje uppstår i alla samhällen, särskilt under ekonomisk press. Det som väcker min analytiska uppmärksamhet är hur snabbt vissa protester får internationell bäring, medial förstärkning och politisk riktning, medan andra – ofta i västvänliga stater – förblir lokala och marginaliserade.
I Irans fall ser jag ett tydligt samband mellan långvariga sanktioner, ekonomisk försvagning och social frustration. Det kontroversiella är inte detta samband, utan hur missnöjet nästan omedelbart ramas in i ett internationellt narrativ där ansvaret flyttas från yttre tryck till intern ”systemkollaps”. När detta sker reflexmässigt drar jag slutsatsen att det inte handlar om neutral analys, utan om politisk dramaturgi.
Jag utgår också från historisk erfarenhet. Iran är ett av de länder som tydligast kan peka på dokumenterade exempel där utländska underrättelsetjänster ingripit i landets inre angelägenheter. För mig vore det ologiskt att anta att sådana metoder plötsligt upphört, samtidigt som de strategiska konflikterna består. Min samlade bedömning är därför att protesterna inte kan förstås isolerat, utan som en förstärkning av redan existerande spänningar i ett läge där yttre aktörer har starka incitament att destabilisera staten.
När protester slutar vara spontana
Det avgörande är inte om missnöje existerar – det gör det i alla samhällen – utan hur detta missnöje kanaliseras och förstärks. När protester snabbt får internationell mediedramaturgi, färdiga symboler, slagord och narrativ, samtidigt som exilaktörer koordinerar budskap och underrättelsenära konton uppmuntrar mobilisering på landets eget språk, då har man lämnat det spontana stadiet. I det läget blir protesterna en del av ett bredare informationskrig där perception och legitimitet är centrala mål.
Underrättelsekrigets historiska mönster och dagens aktörer
Det är ingen hemlighet att både USA och Israel betraktar Iran som en strategisk motståndare. Det är heller ingen hemlighet att dessa stater har en lång historia av att använda underrättelsetjänster för att påverka andra länders inre stabilitet. CIA:s roll i kuppen mot Irans folkvalda regering 1953 är inte spekulation, utan dokumenterad historia.
När jag väger samman historik, öppna signaler, underrättelsepraxis och det aktuella geopolitiska läget drar jag slutsatsen att det främst är USA och Israel som har både motiv, kapacitet och ett etablerat mönster för att bedriva destabiliseringsoperationer mot Iran. Jag ser inga andra aktörer med motsvarande intresse av att försvaga den iranska staten på detta sätt. Det innebär inte att varje protest är styrd, men det innebär att den övergripande destabiliseringsdynamiken inte kan förstås utan att dessa två stater beaktas som centrala aktörer. När israeliska underrättelsekopplade konton öppet kommunicerar med iranier på persiska i sociala medier är detta inte enbart symbolik, utan ett uttryck för strategisk informationspåverkan.
USA:s öppna eskalering och resevarning
Under de senaste dygnen har USA gått från indirekta signaler till öppen eskalering. Det amerikanska utrikesdepartementet har utfärdat en skarp varning till alla amerikanska medborgare i Iran att omedelbart lämna landet, utan att räkna med någon form av konsulär hjälp. De som inte kan lämna uppmanas att söka skydd och lagra förnödenheter.
Sådana varningar utfärdas inte lättvindigt. Historiskt fungerar de ofta som förberedande steg inför militär eller underrättelsebaserad eskalation, där den egna civilbefolkningen först dras undan för att minimera politiska kostnader vid ett eventuellt angrepp. I praktiken signalerar detta att Washington betraktar situationen som potentiellt förestående konflikt, inte enbart som ett diplomatiskt problem.
Från protest till förevändning
Parallellt med protesternas eskalering har USA:s president Donald Trump offentligt uttalat att hans administration överväger ”mycket starka alternativ” mot Iran. Bland dessa nämns uttryckligen militära angrepp, inklusive luftoperationer. Trump har sagt att han ”lutar åt” att agera militärt, även om beslut ännu inte formellt fattats.
Detta följer ett välkänt mönster där intern oro används som moralisk och politisk förevändning för yttre intervention. Retoriken om att ”skydda folket” eller ”stödja frihet” kombineras med underrättelser, cyberoperationer, sanktioner och slutligen militärt våld. I detta fall har Trump dessutom öppet diskuterat åtgärder som förstärkt informationskrigföring online, cyberangrepp mot iransk infrastruktur, ytterligare sanktioner och direkta militära insatser. Att sådana alternativ diskuteras offentligt medan protesterna fortfarande pågår gör det svårt att betrakta utvecklingen som oberoende processer.
Irans officiella bedömning och uppgifter om infiltration
Irans regering har samtidigt hävdat att man sitter på konkreta bevis för utländsk inblandning. Enligt utrikesminister Abbas Araghchi har Iran dokumentation som visar att USA och Israel haft en ”avgörande roll” i att förvandla protester till våldsamma upplopp.
Enligt iranska uppgifter har beväpnade infiltratörer skjutit både demonstranter, civila och säkerhetspersonal, satt eld på moskéer, sjukhus och administrativa byggnader samt agerat på direkta order som fångats upp i ljudinspelningar. Teheran hävdar dessutom att flera av de dödade träffats bakifrån – ett klassiskt tecken på provokationsvåld avsett att maximera kaos och skapa förevändning för extern intervention.
Iranska företrädare pekar även på Mossad-kopplade operatörer som talar flytande persiska i anslutning till oroligheterna. Sammantaget gör detta att Teheran betraktar situationen som ett pågående hybridkrig, inte som ett rent inrikespolitiskt missnöje.
Krigsberedskap och diplomatiskt motbudskap
Samtidigt som Iran tydligt säger sig inte söka krig har landets utrikesminister klargjort att Iran är mer militärt förberett än vid förra årets direkta konflikt med Israel. Budskapet är dubbelt: Iran vill undvika krig, men kommer inte stå passivt om landet angrips.
Iran har samtidigt signalerat öppenhet för förhandlingar på jämbördiga villkor, präglade av ömsesidig respekt och utan diktat. Detta kontrasterar skarpt mot USA:s offentliga hot om våld och förstärker bilden av att diplomati används selektivt – som verktyg snarare än mål.
Interna problem – extern inblandning
Detta innebär inte att Iran saknar interna utmaningar. Alla stater har sådana och de måste hanteras nationellt. Men här vill jag vara helt tydlig: ingen annan nation har rätt att lägga sig i Irans interna angelägenheter. Politiska system, samhällsmodeller och reformprocesser är frågor som endast kan avgöras av det iranska folket inom ramen för Irans egen stat. Yttre stater saknar både juridiskt och moraliskt mandat att påverka Irans inrikespolitik genom sanktioner, informationspåverkan, underrättelseoperationer eller stöd till interna aktörer. Principen om icke-inblandning är en grundpelare i internationell rätt och måste gälla utan undantag.
Slutsats: konsekvens, inte selektiv moral
Jag accepterar inte narrativet att västmakter per definition agerar i ”folkets intresse” när de riktar sina verktyg mot länder de ogillar. Erfarenheterna från Irak, Libyen, Syrien och Ukraina visar att resultatet ofta blir sönderfall, långvarigt lidande och förlorad suveränitet. Iran har rätt att försvara sin stat, sin ordning och sin territoriella integritet mot yttre destabilisering. Punkt. Att stå på Irans sida i detta läge är inte att blunda för komplexitet, utan att vara konsekvent i frågan om folkrätt, suveränitet och motstånd mot underrättelsebaserad regimförändring. Samma regler måste gälla alla stater – även de som inte följer västvärldens mall.
Framåtblick
Utvecklingen befinner sig nu i ett kritiskt skede, där ord snabbt kan övergå i handling. USA:s resevarningar, president Trumps uttalanden om militära alternativ och Irans uttryckliga anklagelser om utländsk infiltration bildar tillsammans ett mönster som måste följas med största noggrannhet.
I kommande artiklar kommer jag att följa detta skeende noga, analysera nya beslut och verifierbara uppgifter i takt med att de framträder. Detta är inte ett avslutat kapitel – det är ett pågående händelseförlopp med potentiellt långtgående konsekvenser för regionen och för internationell rätt.
2026-01-13 // Bo Jonsson för Enade Sverige
Källor:
https://www.svt.se/nyheter/utrikes/senaste-nytt-om-protesterna-i-iran
https://swentr.site/news/630876-american-leave-iran-warning/
https://swentr.site/news/630873-iran-prepared-for-war-peace/
https://swentr.site/news/630828-trump-strong-options-intervene-iran/