Om säkerhetspolitik, ansvar och priset för beslut som fattas utan ett öppet offentligt samtal
Under många år har jag argumenterat för att ett svenskt Nato-medlemskap inte per automatik innebär ökad trygghet, utan också skapar nya beroenden och nya risker. Kärnan i min invändning har aldrig varit att förneka hotbilden eller trivialisera Europas säkerhetsläge, utan att påminna om en grundläggande realitet: säkerhetspolitik handlar inte om symboler och tillhörighet, utan om stabilitet, förutsägbarhet och handlingsutrymme över tid.
Dessa resonemang avfärdades länge som orealistiska, alarmistiska eller politiskt störande. I dag förs samma resonemang öppet, även av public service och av företrädare för försvars- och säkerhetsetablissemanget. Det är värt att stanna upp vid detta, inte för att peka finger, utan för att dra lärdom.
Ett ovanligt trångt samtalsklimat
När frågan om svenskt Nato-medlemskap drevs igenom präglades debatten av ett ovanligt snävt samtalsutrymme. Säkerhet reducerades till ett binärt val: med eller utan Nato. Invändningar som rörde beroenden, eskalationsrisker, långsiktiga konsekvenser och alternativa säkerhetslösningar betraktades ofta som störande i ett läge som beskrevs som akut.
Det skapades ett narrativ där tvekan likställdes med naivitet, och där kritik riskerade att tolkas som bristande lojalitet. I ett sådant klimat blev det svårt att föra ett lugnt, analytiskt samtal om vad ett medlemskap faktiskt innebär i praktiken – inte i teorin.
Min invändning var enkel men obekväm: alla säkerhetslösningar skapar också sårbarheter. Att överföra avgörande delar av ett lands säkerhet till en extern garant innebär alltid en risk, särskilt när garantens politiska kurs kan förändras snabbt och oförutsägbart. Det är inte ett ideologiskt påstående, utan ett strukturellt faktum.
Frustrationen som följde
Under dessa år växte en tydlig frustration hos många samhällsengagerade svenskar. Inte nödvändigtvis för att besluten alltid upplevdes som fel, utan för att vissa frågor upplevdes som svåra eller omöjliga att ställa utan att bli misstänkliggjord.
Invändningar mot Nato-medlemskapet bemöttes ofta inte med sakargument, utan med antaganden om motiv och sympatier. För många skapade detta en känsla av att avgörande säkerhetspolitiska vägval fattades utan ett öppet och tryggt offentligt samtal.
Denna frustration ledde inte till tystnad, utan till förskjutning. Kritiken flyttades från etablerade forum till privata samtal, alternativa plattformar och ett växande mentalt avstånd till traditionella medier. Det är en utveckling som borde oroa alla som värnar ett öppet samhälle, oavsett politisk uppfattning.
När garantin själv blir osäker
I dag konstateras i analyser sådant som tidigare knappt gick att säga högt:
- USA:s åtaganden inom Nato kan inte längre tas för givna
- den transatlantiska länken har försvagats
- europeiska länder måste förbereda sig på att agera utan amerikanskt stöd
- Nato riskerar i värsta fall att splittras inifrån
Samtidigt diskuteras öppet att USA hotar ett Nato-land, Danmark, i frågan om Grönland. Det är ett scenario som för bara några år sedan hade betraktats som otänkbart, men som nu analyseras som en reell säkerhetspolitisk risk.
Detta förändrar spelplanen i grunden. Om den yttersta garanten själv uppfattas som oförutsägbar, eller till och med som ett potentiellt problem, måste hela säkerhetskonstruktionen omvärderas.
Det som erkänns – men inte bearbetas
Det intressanta är inte att världen förändrats. Det intressanta är att mycket av det som nu erkänns var synligt redan tidigare.
Riskerna fanns där:
- politisk instabilitet i USA
- intressekonflikter mellan allierade
- Europas begränsade egenförmåga
- beroendet av en extern aktör med egna globala prioriteringar
Skillnaden är att dessa risker nu blivit omöjliga att bortförklara. Däremot saknas fortfarande en djupare självkritisk diskussion om hur snabbt och hur slutgiltigt Sverige band sin säkerhetspolitik, och hur begränsat utrymme alternativa perspektiv gavs under processen.
Ingen seger – men en tydlig bekräftelse
Detta är ingen triumf för dem som varnade tidigt. Det är en bekräftelse på att säkerhetspolitik kräver långsiktighet, ödmjukhet och förmågan att hålla flera tankar i huvudet samtidigt.
Att peka på risker är inte att undergräva trygghet. Det är att ta ansvar för den. Ett samhälle som inte klarar att diskutera sina egna sårbarheter i tid riskerar att göra samma misstag igen, i ny förpackning.
Sverige behöver nu ett vuxnare och bredare samtal om:
- suveränitet och handlingsutrymme
- beroenden och maktbalans
- europeisk egen förmåga
- hur vi minskar risker snarare än bara flyttar dem
Det samtalet borde ha förts tidigare. Men det är fortfarande möjligt att föra det nu.
Avslutningsvis är frågan därför inte vem som hade rätt då, utan hur vi säkerställer att framtida säkerhetspolitiska beslut fattas med öppnare ögon, större eftertanke och ett bredare samtalsklimat.
2026-01-11 // Bo Jonsson för Enade Sverige
INGA DONATIONER – MEN DELA GÄRNA!