Om sjörätt, maktprojektion och kampen om kontrollen över havens infrastruktur
När USA beslagtar ett ryskt flaggat tankfartyg på öppet hav beskrivs det officiellt som en sanktionstillämpning. Ryssland å sin sida hävdar ett brott mot FN:s havsrättskonvention och pekar på att ingripandet skett i internationellt vatten. För mig väcker händelsen inte bara frågor om ett enskilt fartyg, utan om något större: hur långt kan stormakter tänja på folkrätten när ekonomiska och geopolitiska intressen står på spel?
Den aktuella händelsen gäller oljetankern Marinera, tidigare känd som Bella 1. Enligt uppgifter från både amerikanska och ryska myndigheter har fartyget följts under längre tid i samband med misstankar om handel kopplad till sanktionerad olja. USA meddelar att fartyget beslagtagits med stöd av en domstolsorder och i samverkan mellan militär, kustbevakning och civila myndigheter. Ryssland menar att ingripandet skett på internationellt vatten, utanför alla staters territorium, och att åtgärden därmed strider mot etablerade principer om fri sjöfart. Här finns två parallella berättelser: den ena handlar om sanktioner, säkerhet och kampen mot oljeflöden som bedöms kringgås, den andra handlar om sjörättens grundregel – att havet inte tillhör någon stat, utan den gemensamma rättsordningen.
Jag tar inte ställning i skuld- eller lagtolkningsfrågan i detta enskilda fall. Men som observatör ser jag hur den här typen av operationer allt oftare rör sig i ett gränsland mellan juridik, maktutövning och symbolik. När militära och rättsliga verktyg vävs samman i internationellt vatten suddas gränsen ut mellan rättstillämpning och geopolitisk maktprojektion. Historiskt har haven betraktats som en neutral arena där principen om fri sjöfart var central för handel och stabilitet. I dag blir haven i stället en förlängning av sanktioner, blockader och ekonomiska konflikter. Tankfartyg, energiflöden och transportleder blir strategiska maktytor, och när dessa flöden politiseras hamnar även sjörätten under tryck.
Ryssland hänvisar till havsrättskonventionen och kravet på fri navigering, medan USA hänvisar till sanktioner och nationell säkerhet. Båda perspektiven utgår från system där juridik och politik överlappar. För mig väcker det en större principfråga: vems rätt gäller när starka intressen möts på öppet hav – den globala rättsordningen eller den starkaste aktörens tolkning?
Reflektion: Utifrån Enade Sveriges perspektiv försöker jag se bortom dramatiken i rubrikerna. Om ett fartyg verkligen har brutit mot gällande regler måste det hanteras inom tydliga och legitima rättsprocesser. Samtidigt är det avgörande att åtgärder i internationellt vatten inte normaliserar en ordning där militär makt gradvis ersätter folkrättsliga principer. Haven binder samman länder, ekonomier och människor. Om de i stället blir en arena för unilateral maktutövning riskerar världen att röra sig mot en mer konfrontativ och instabil utveckling. Min förhoppning är att detta fall prövas sakligt och rättssäkert, och att vi samtidigt vågar föra en bredare diskussion om hur vi bevarar ett internationellt regelverk som gäller även när stormakter prövar dess gränser.
2026-01-07 // Bo Jonsson för Enade Sverige
Källor:
https://www.swentr.site/news/630694-us-tanker-venezuela-nato/
https://www.swentr.site/russia/630704-us-military-maritime-law/
https://www.svt.se/nyheter/utrikes/usa-bordar-oljetanker-kopplad-till-venezuela