Enade Sverige om suveränitet, folkrätt och riskerna med stormaktsdominans i militära block
Jag har reflekterat hela morgonen över ett scenario som sällan diskuteras öppet men som är avgörande för hur vi förstår säkerhet, makt och suveränitet: vad händer om ett Nato-land använder militärt tvång mot territorium som tillhör ett annat Nato-land — till exempel Grönland, som är en del av Danmark? Frågan är inte spekulativ för dramatikens skull. Den handlar om de underliggande mekanismer som styr internationell maktutövning och vilka konsekvenser det får när mindre stater placerar sin säkerhet i en struktur som i praktiken domineras av en stormakt. För mig som grundare av Enade Sverige är detta inte bara en teoretisk analys, utan en värderingsfråga: vilken typ av säkerhet vill vi bygga vår framtid på — blockberoende eller suverän självständighet?
Ett system som är byggt för yttre hot – men inte för interna maktkonflikter
Nato beskrivs ofta som en solidaritetsallians, men i praktiken är den främst konstruerad för att möta yttre hot. Artikel 5 gäller när ett medlemsland angrips av en aktör utanför alliansen. Om militära påtryckningar istället uppstår inom alliansen — särskilt från den dominerande medlemsstaten — hamnar systemet i ett läge där dess egna regler inte längre ger tydliga svar. I ett sådant scenario skulle Nato sannolikt inte agera med militärt stöd till den utsatta staten, utan i stället gå in i ett politiskt krisförfarande. Nordatlantiska rådet skulle försöka rädda stabiliteten, dämpa offentlig konflikt, undvika splittring och förskjuta frågan bort från öppet maktansvar. Det innebär i realiteten att stormaktens intressen riskerar att väga tyngre än den mindre statens rättigheter. Ur Enade Sveriges perspektiv synliggör detta ett grundproblem: säkerhet som vilar på blockstruktur innebär att makt ersätter principer när det verkligen gäller. Då är det inte folkrätt och jämlik suveränitet som avgör utfallet, utan styrkeförhållanden inom alliansen. För mindre stater är det ett riskläge som alltför sällan erkänns i den svenska debatten.
Folkrätt kontra realpolitik – två logiker i konflikt
Folkrättsligt finns det ingen tvekan. Ett militärt tvångsövertagande av territorium skulle vara en kränkning av suveränitet och ett brott mot FN-stadgans våldsförbud. Detta är kärnan i hela den internationella rättsordningen. Men internationell politik drivs inte enbart av juridik — den drivs också av makt, inflytande och strategiska intressen. När en stormakt befinner sig i centrum av konflikten tenderar reaktionerna att styras av realpolitik: tyst diplomati, kompromisser, ansvarsutjämning och samtal om ”stabilitet” i stället för tydlig normtillämpning. Då riskerar folkrätten att reduceras till retorik, medan den faktiska maktordningen lever vidare under ytan. Detta är en av kärnfrågorna i Enade Sveriges politiska linje. Vi menar att ett säkerhetssystem som bygger på stormaktsdominans i längden urholkar både fred och rättsordning. Små stater kan då endast ”ha rätt” så länge deras rätt inte stör de större aktörernas strategiska intressen. För oss är det en oacceptabel ordning.
Grönland som symbol – suveränitet i skuggan av geopolitiska anspråk
Grönland är i detta sammanhang mer än ett geografiskt område. Det är ett exempel på hur strategiskt viktiga regioner riskerar att hamna i korselden mellan stormaktsambitioner och regional autonomi. Arktis är ett område där militär närvaro, råvaruintressen och geostrategisk position sammanfaller. Om en konflikt kring Grönland uppstår skulle den snabbt lämna den bilaterala nivån och hamna i FN, EU, Arktiska rådet och säkerhetspolitiska forum. Men i praktiken är det sällan de mindre folkens vilja som formar utgången i sådana processer — utan de aktörer som har resurser och makt att sätta agendan. Ur Enade Sveriges synsätt är detta grundläggande: inget territorium och inget folk ska reduceras till instrument i ett stormaktsspel. Suveränitet är inte en symbolisk princip — den är förutsättningen för fredlig samexistens. När realpolitiken tränger undan denna princip förlorar världen något avgörande.
Analys: Vad skulle Nato sannolikt göra?
Om en sådan situation verkligen uppstod är min bedömning att Nato skulle välja en uttalat politisk hanteringslinje. Krisdiplomati, nedtonad retorik, försäkringar om interna processer och försök att undvika öppen konfrontation mellan medlemsstaterna. Den utsatta staten skulle få löften om stöd — men inte nödvändigtvis det försvar som alliansen i teorin bygger sin legitimitet på. Samtidigt skulle frågan om disciplinära åtgärder mot den agerande staten bli svår att undvika, men lika svår att genomföra. Alliansen saknar etablerad praxis för att hantera maktmissbruk inifrån. Därmed riskerar konflikten att landa i ett vakuum där alla parter talar om stabilitet — men ingen fullt ut försvarar principerna. För mig bekräftar detta något viktigt: det största hotet mot en allians är inte nödvändigtvis ett yttre angrepp, utan en inre obalans i makt och ansvar.
Öppen diskussion: Vad betyder detta för Sverige?
Den här frågan behöver diskuteras öppet i Sverige, utan retoriska skygglappar. Ska vår långsiktiga säkerhet bygga på militär blocklojalitet eller på självständig och principfast utrikespolitik? Vad händer när våra intressen inte sammanfaller med blockets starkaste aktörer? Hur mycket av vår suveränitet är vi beredda att avstå i utbyte mot en upplevd trygghet? Enade Sverige driver linjen att verklig säkerhet måste bygga på diplomati, ömsesidig respekt, neutral balans och internationell rätt — inte på automatisk anslutning till stormaktsledda strukturer. Vår uppgift är att värna Sveriges självständighet även när det kräver mod att stå emot tryck från större makter.
Avslutande reflektion
Detta är inte en text riktad mot någon enskild nation. Det är en kritik av en riskfylld säkerhetslogik där blockstrukturer ersätter självständigt tänkande och där stormakter får tolkningsföreträde över suveränitet och rättsordning. För mig är slutsatsen tydlig: Sverige behöver en utrikespolitisk linje som stärker vår egen röst och vår egen förmåga att stå upp för principer — inte bara följa maktströmmar.
2026-01-06 // Bo Jonsson för Enade Sverige