Att erkänna historiska fakta är inte detsamma som att omfatta en ideologi.
För mig är analys alltid viktigare än tillhörighet.
Nazityskland besegrades i Europa i huvudsak genom de enorma uppoffringar som bars på östfronten. Miljontals soldater och civila dog. Att erkänna detta är historisk redlighet, inte politisk lojalitet. Jag erkänner segern över nazismen – inte det sovjetiska systemets moraliska legitimitet. Jag skiljer medvetet mellan människor som offrade sina liv och den statsmakt som styrde dem.
Man kan – och bör – samtidigt kunna hålla två sanningar som i dagens debatt ofta förbjuds att samexistera: nazismen var ett existentiellt hot mot Europa och mänskligheten, och Sovjetunionen var ett auktoritärt system som också begick grova övergrepp. Att förstå historia kräver intellektuell mognad, inte blocktänkande.
Kommunism är en ideologi byggd på partistat, centraliserad makt, klasskamp och ideologisk likriktning. Min position är varken marxistisk eller socialistisk. Jag förespråkar inte statligt ägande av produktionsmedlen som ideologiskt mål, inte enpartistat eller politisk likriktning och inte klassbaserad omfördelning som bärande princip. Det jag konsekvent kritiserar – i alla sammanhang – är makt utan ansvar, oavsett om den uppträder i kommunistisk, liberal eller så kallat ”demokratisk” förklädnad. För mig är maktens funktion och beteende viktigare än dess etikett.
Jag tillhör ingen färdig ideologisk mall. Enade Sverige är inte höger, vänster eller mitten i klassisk mening. Min politiska hemvist kan bäst beskrivas som suverän demokrati: en modell där staten är stark i rikets kärnfunktioner, och där folket har verkligt inflytande där människor lever sina liv.
Det innebär att suveränitet alltid går före ideologi. Sverige ska kontrollera sina lagar, sin ekonomi, sin energiförsörjning, sitt försvar och sina internationella avtal. Demokrati utan suveränitet är en illusion. Det innebär också ett tydligt motstånd mot korruption och oligarki. I väst har politiska och ekonomiska eliter byggt slutna incitamentsstrukturer där ansvar sällan utkrävs. Krig, kriser och rädsla används för att flytta makt uppåt och bort från folket.
Utrikespolitik måste bygga på realism, inte moralism. Diplomati är inte svaghet – det är statskonst. Fred skapas genom intressen och balans, inte genom självbild. Samtidigt ska samhället fungera för vanliga människor. Välfärd, trygghet och rättsstat är praktiska funktioner, inte identitetsmarkörer. Politik ska mätas i resultat, inte i värdeord.
Jag motsätter mig narrativstyrning, informationskrig och psyops. Att ifrågasätta västliga narrativ gör en inte pro-rysk. Att kritisera makt gör en inte extrem.
Allt jag publicerat inom Enade Sverige pekar i samma riktning: att återföra makt nedåt, från överstatliga strukturer till nation och kommun, att bryta kopplingen mellan krig och karriär, att återupprätta ansvarskedjor i politik, ekonomi och förvaltning och att bygga ett samhälle som tål sanning även när den är obekväm. Detta är inte en revolution. Det är en sanering av ett system som förlorat kontakten med folket.
Det som skiljer mig och Enade Sverige från andra politiska partier är inte i första hand enskilda åsikter. Det är hur makt förstås, hur ansvar bärs och hur politik bedrivs. Enade Sverige är ett enmansparti. Det finns inga falanger, inga interna uppgörelser och inga partipiskor. När man röstar på mig vet man vem som talar, vem som beslutar och vem som bär ansvaret. Ingen kan gömma sig bakom formuleringar eller kollektiva beslut.
Jag tar inga donationer och representerar inga finansiärer, organisationer eller intressegrupper. Min legitimitet kommer enbart från väljarnas förtroende – och kan också förloras där. De flesta partier diskuterar symptom. Jag analyserar arkitekturen: vem som faktiskt kontrollerar beslut, ekonomi och säkerhet. Utan maktanalys reduceras politik till förvaltning av ett system som redan är låst.
Jag vägrar låsa Sveriges framtid vid stormaktsblock. Sverige ska kunna tala med alla, samarbeta där det gagnar oss och stå fritt från lojalitetskrav. För mig är politik inte en karriär. Det är ett ansvar. Hellre tomma stolar än tomma löften.
I en tid där allt ska pressas in i färdiga fack är det provocerande att vägra välja sida. Men verklig självständighet kräver just det. Jag väljer sanning framför tillhörighet, analys framför reflex och suveränitet framför lojalitetskrav. Det är därför jag kan erkänna Sovjetunionens roll i att besegra nazismen och samtidigt förkasta kommunismen. Det är därför Enade Sverige inte kan köpas, ägas eller etiketteras. Och det är precis därför projektet behövs.
// Bo Jonsson