När barnafödandet faller under reproduktionsnivån hotas välfärden, ekonomin och det långsiktiga samhällskontraktet
Det finns kriser som exploderar i rubriker, krismöten och presskonferenser. Och så finns det kriser som pågår i det tysta – långsamt, metodiskt och utan dramatik, tills de en dag inte längre går att reparera. Sveriges sjunkande barnafödande tillhör den senare kategorin. Det är ingen ideologisk fråga, ingen moralisk dom och inget kulturkrig. Det är matematik, demografi och realekonomi. Och konsekvenserna är redan här.
Sverige reproducerar sig inte längre
Den statliga rapporten Den tysta krisen – de sjunkande födelsetalens påverkan på Sveriges ekonomi och välfärd slår fast det som länge varit politiskt obekvämt att säga rakt ut: Sverige ligger nu på historiskt låga nivåer när det gäller barnafödande Nr-1-Den-tysta-krisen (1). Den summerade fruktsamheten ligger runt 1,4 barn per kvinna. För att ett samhälle ska reproducera sig självt krävs cirka 2,1. Det betyder i praktiken att varje generation blir omkring en tredjedel mindre än den förra. Det här är inte ett framtidsscenario i science fiction. Det är den faktiska riktning vi rör oss i nu, år för år.
Rapporten visar också att detta inte längre är en tillfällig konjunktureffekt. Tidigare följde barnafödandet upp- och nedgångar i ekonomin. Det sambandet är brutet. Barnafödandet fortsätter att sjunka oavsett om ekonomin går bra eller dåligt. Det pekar på något djupare: strukturella hinder, förändrade livsvillkor och ett samhälle där familjebildning blivit allt svårare att förena med arbete, trygghet och långsiktig planering.
Ett samhälle som slutar investera i sin framtid
Rapportens kanske mest träffande analys är liknelsen mellan ett samhälle och ett företag. Ett företag som slutar investera i kompetens, forskning och framtida produktion kan på kort sikt förbättra sitt kassaflöde. Men på längre sikt urholkas hela verksamheten. Samma logik gäller för samhällen. Färre barn kan tillfälligt minska vissa kostnader – färre förskolor, mindre tryck på skolor – men samtidigt undergrävs grunden för framtida arbetskraft, skatteintäkter och välfärd.
Konsekvenserna är inte abstrakta. Rapportens scenarier visar att BNP, ekonomisk tillväxt och försörjningskvot är extremt känsliga för fortsatt låg fruktsamhet. I de mer pessimistiska – men fullt realistiska – scenarierna krymper Sveriges ekonomi kraftigt fram till seklets slut. Det innebär inte bara mindre resurser till välfärd, utan ett helt nytt normalläge där politiken tvingas hantera permanent knapphet snarare än tillväxt.
Migration räcker inte längre
En central punkt i rapporten är att migration inte längre fungerar som den stötdämpare många i svensk debatt förutsatt. Även bland utrikes födda kvinnor har barnafödandet sjunkit under reproduktionsnivån. Skillnaderna mellan inrikes och utrikes födda jämnas snabbt ut. Migration kan tillfälligt hålla befolkningssiffrorna uppe, men den kan inte långsiktigt ersätta ett samhälle som inte får barn.
Detta är viktigt att säga tydligt, eftersom det bryter med en bekväm föreställning i svensk politik: att demografiska problem kan lösas utan att ta i själva familjebildningen. Rapporten visar att så inte är fallet.
Kommunerna märker krisen först
Den tysta krisen är redan högljudd på lokal nivå. Hundratals förskolor har lagts ned på bara några år. Skolor slås ihop eller avvecklas. Samtidigt ökar trycket på äldreomsorg, vård och omsorg – ofta i samma kommuner som tappar unga familjer. För små och medelstora kommuner är detta inte en framtidsfråga utan en pågående omställning, ofta med stora sociala och ekonomiska kostnader.
Här blir kopplingen till Enade Sveriges fokus på lokal verklighet tydlig. Det är inte i riksdagens kammare krisen först märks, utan i kommunhus, förskolor och äldreboenden. Ett samhälle som inte vågar tala klarspråk om demografin lämnar kommunerna ensamma med konsekvenserna.
Frihet – men också politiskt ansvar
Rapporten är tydlig med något jag delar fullt ut: det är inte statens uppgift att styra hur människor ska leva sina liv eller hur många barn de ska ha. Samtidigt visar forskningen ett tydligt gap mellan hur många barn människor säger sig vilja ha och hur många de faktiskt får. Det gapet uppstår inte i ett vakuum. Det uppstår i mötet mellan arbetsmarknad, bostadsmarknad, trygghetssystem och livsvillkor.
Politikens ansvar ligger därför inte i att moralisera, utan i att identifiera och undanröja strukturella hinder. Passivitet är inte neutralt. Den leder till ett samhälle som långsamt krymper, åldras och förlorar handlingsutrymme.
När andra länder agerar – internationella jämförelser
Det är också här det blir intressant att lyfta blicken. Andra länder har valt att betrakta demografin som en strategisk fråga. I både Belarus och Ryssland har staten under lång tid infört tydliga familjepolitiska åtgärder riktade till flerbarnsfamiljer: ekonomiska stöd vid andra och tredje barnet, förlängd föräldraledighet, bostadsförmåner och pensionsrelaterade incitament kopplade till moderskap. I Ryssland infördes redan på 2000-talet det så kallade moderskapskapitalet, där stödet är öronmärkt för bostad, utbildning eller framtida trygghet.
Poängen här är inte att okritiskt hylla andra system eller kopiera deras modeller. Poängen är att konstatera att vissa stater erkänner den demografiska frågan som strategisk och agerar därefter. Sverige har hittills valt en mer tillbakadragen linje. Rapporten visar att denna passivitet inte är kostnadsfri.
En personlig parentes
Jag gör inga anspråk på att rädda Sveriges demografi på egen hand, men jag kan åtminstone konstatera – med viss självironi – att jag personligen bidragit med minst tre barn så här långt. Inte tack vare särskilda statliga bonusar, utan snarare trots ett system som ofta gör livspusslet mer komplicerat än nödvändigt. Och just där borde diskussionen börja.
Slutsats: framtiden är inte förutbestämd
Den tysta krisen är inte ett öde. Rapporten visar tydligt att framtiden är känslig för politiska vägval. Demografi förändras långsamt, men när effekterna väl slagit igenom är de svåra att reversera. För Enade Sverige är detta varken en höger-vänster-fråga eller en öst-väst-fråga. Det är en fråga om långsiktig samhällsbärighet, lokal verklighet och politiskt ansvar bortom nästa mandatperiod.
Att fortsätta som nu är också ett val. Frågan är om vi är beredda att ta konsekvenserna.
2025-12-18 // Bo Jonsson för Enade Sverige
Källa:
https://framtidmedbarn.se/wp-content/uploads/2025/12/Nr-1-Den-tysta-krisen.pdf