Om dialog, självständighet och rätten att tala utan att representera någon annan än sig själv
Det har blivit allt vanligare att samtal misstänkliggörs. Att dialog tolkas som lojalitet. Att det faktum att man talar med någon automatiskt antas innebära att man delar deras världsbild, deras politik eller deras intressen.
Jag avvisar den logiken.
Jag verkar inte med något politiskt mandat. Jag företräder ingen stat, ingen myndighet och ingen organisation med formell makt. Jag är en enskild medborgare som skriver, analyserar och deltar i samhällsdebatten genom öppna plattformar. Det har jag gjort i flera år – konsekvent, offentligt och utan dolda uppdrag.
Just därför är det viktigt att vara tydlig med var gränserna går.
Att tala med företrädare för andra länder, diplomater eller politiska aktörer är inte samma sak som att underordna sig dem. Samtal är inte ett ställningstagande. Dialog är inte en lojalitetsförklaring. Och förståelse är inte detsamma som samtycke.
Tvärtom.
I en tid där konflikter fördjupas, där språkbruket hårdnar och där människor reduceras till karikatyrer, är samtal ofta det enda som återstår när institutioner låser sig. Den som vägrar tala med “fel” människor bidrar inte till säkerhet eller stabilitet – utan till polarisering och intellektuell stagnation.
Jag tar inga instruktioner.
Jag samordnar inga budskap.
Jag representerar ingen annan än mig själv.
Allt jag gör sker öppet. Allt jag skriver publiceras offentligt. Alla mina texter kan läsas, kritiseras, ifrågasättas och bemötas. Det finns inga bakrum, inga hemliga överenskommelser och inga löften – varken givna eller mottagna.
Detta är inte en självklarhet längre, men det borde vara det.
Sverige har historiskt haft en tradition av samtal, medling och kontakt även i svåra tider. Den traditionen byggde inte på naivitet, utan på insikten att isolering sällan leder till fred, och att demonisering alltid förr eller senare slår tillbaka. Civilsamhället, journalister, akademiker och engagerade medborgare har i olika epoker spelat en roll som brobyggare när den formella politiken varit låst.
Att detta idag ibland betraktas som suspekt säger mer om vår samtid än om dem som väljer att fortsätta tala.
Det finns också en farlig sammanblandning mellan stat och individ. När enskilda medborgare förväntas bära kollektiv skuld, eller när samtal i sig betraktas som säkerhetshot, då har vi rört oss bort från ett öppet samhälle och in i något annat. Ett samhälle där tystnad premieras framför eftertanke, och där rätt åsikter blir viktigare än sakliga resonemang.
Jag tänker inte anpassa mig till det klimatet.
Min hållning är enkel:
Jag talar med människor.
Jag lyssnar.
Jag analyserar.
Jag drar mina egna slutsatser.
Det innebär inte att jag håller med. Det innebär inte att jag försvarar. Det innebär inte att jag legitimerar. Det innebär att jag tar ansvar för mitt eget tänkande, istället för att låta andra definiera vilka samtal som är tillåtna.
Den som är trygg i sina värderingar behöver inte frukta dialog. Den som har argument behöver inte censur. Och den som tror på demokrati borde inte vara rädd för att människor möts, talar och tänker själva.
Jag kommer därför fortsätta skriva, fortsätta analysera och fortsätta delta i samtal – även när det skaver. Inte för att provocera, utan för att jag anser att det är nödvändigt. Tystnad har aldrig varit ett bidrag till fred, och misstänkliggörande har aldrig varit ett tecken på styrka.
Medborgardiplomati är inte underkastelse.
Det är ett ansvar.
2025-12-16 // Bo Jonsson för Enade Sverige
INGA DONATIONER – MEN DELA GÄRNA!