När fredspriset blir geopolitik: hur Nobelkommittén förvandlat Alfred Nobels idé till ett utrikespolitiskt maktmedel.
Det känns nästan symboliskt att denna artikel följer direkt efter min text om krigsnormalisering och mitt öppna brev till Sveriges regering och riksdag. För om något visar hur förvridet fredsbegreppet blivit i västvärlden, så är det årets mottagare av Nobels fredspris: María Corina Machado. Det här är inte ett angrepp på henne som person, utan en kritik av ett systemfel. Problemet är att det pris som ska belöna arbete för fred allt oftare används som ett verktyg för politiska projekt i stället för fredsprocesser.
Alla som följt årets pris vet att Machado inte ägnar sig åt medling, vapenvila, konfliktlösning eller diplomati. Hon är en oppositionsfigur i Venezuela – ett land där USA i årtionden bedrivit en aktiv förändringspolitik. När Nobelkommittén prisar henne sänder de inte en fredssignal, utan en geopolitisk sådan. Mönstret känns igen: Barack Obama fick fredspriset under pågående krig, EU fick priset mitt under en period av betydande militär upprustning, och flera andra pristagare har varit tydliga politiska markeringar snarare än fredsaktörer. Årets pristagare passar perfekt in i denna utveckling.
Dessutom har Machados resa till Oslo presenterats som en thriller: hon ska enligt uppgifter ha smugglats ut ur Venezuela, utklädd, via fiskebåt, via Curacao, vidare genom flera militära kontroller och med amerikanskt stöd. När den typen av dramatik omgärdar mottagaren av ett fredspris blir det tydligt att priset inte handlar om att belöna fred, utan om att signalera geopolitisk lojalitet och maktspel.
Det som många svenskar kanske inte känner till är att Nobels fredskommitté inte är neutral. Den tillsätts av Stortinget – Norges parlament – och är därmed ett politiskt organ. Kommitténs beslut speglar i praktiken Norges och västvärldens utrikespolitiska linjer, snarare än någon objektiv definition av fred. Det spelar ingen roll hur vackert motiveringen formuleras; priset är och förblir ett utrikespolitiskt instrument.
Och då måste man ställa frågan: vad är det egentligen som belönas? För att få ett fredspris borde det vara självklart att personen minskar konflikter, medlar, stoppar våld eller skapar stabilitet. I Machados fall är det i stället den politiska oppositionen som belönas. Opposition är viktigt i ett demokratiskt samhälle – men det är inte samma sak som fredsarbete. Det är helt legitimt att stödja en politisk förändring i ett land, men det är inte legitimt att kalla det fred.
Det allvarliga är att detta speglar en större trend. I västvärlden har ”fred” alltmer blivit ett ord som används när det passar politiskt, snarare än ett ideal som kräver diplomati, återhållsamhet och konfliktlösning. Vi ser hur krig normaliseras i retoriken, hur medier beskriver militär upprustning som trygghet och hur ledare talar mer om beredskap än om diplomati. När till och med fredspriset förlorar sin mening har något gått fundamentalt fel.
Sverige behöver en verklig fredsröst – inte fler politiska narrativ. Min mission med Enade Sverige är att återföra fred till sin naturliga plats: som samhällets högsta mål. När Nobelkommittén prisar politiska projekt, när medier återger det okritiskt och när västvärlden applåderar det som om det vore genuint fredsarbete, då måste någon våga säga det uppenbara: detta är inte fred. Det är geopolitik i fredens namn, och världen har inte råd med fler illusioner. Fred skapas inte av symboler och ceremonier, utan av diplomati, hederlighet och modet att säga nej till krig även när det är politiskt obekvämt.
2025-12-11 // Bo Jonsson för Enade Sverige