En personlig men faktabaserad analys om Sveriges vägval, stormaktsspelet runt oss och varför våra barn förtjänar ett land som väljer diplomati framför ödesretorik.
Det känns egentligen märkligt att behöva sätta en sådan här rubrik. I ett normalt land borde fred vara alternativ nummer ett – alltid och för alla. Men i den verklighet vi nu lever i har krigsretoriken blivit så normaliserad att fred knappt nämns som ett aktivt politiskt alternativ. Just därför finns ett stort och omedelbart behov av den här artikeln och det öppna brev jag skriver idag.
Och kanske var det därför tanken slog mig så hårt i morse. Jag hade precis lämnat barnen vid skolan, satt mig i bilen med kaffekoppen och kände hur en obehaglig insikt växte fram: Sverige håller på att styra rakt in i en konfrontationslinje vi inte har valt, och som mina barn – och alla andra barn i Sverige – kan tvingas leva med konsekvenserna av. Det går inte längre att låtsas att läget är normalt. Det går inte att blunda för vad som håller på att ske. Om ingen annan säger ifrån, måste jag göra det.
Det här handlar inte om politisk prestige. Det handlar om barns säkerhet. Om landets framtid. Och om att återinföra det som borde vara självklart: att Sverige ska välja fred.
Sverige har börjat tala om krig som om det vore oundvikligt
Under 2025 har politiker, myndigheter och medier gång på gång talat om att Sverige måste “förbereda sig” på att krig kan komma. Det märkliga är inte att hotbilder diskuteras – det måste de. Det märkliga är att nästan ingen talar om fred. Ingen talar om diplomati. Ingen talar om hur Sverige konkret kan undvika att hamna i stormakternas korseld.
När ordet “krig” upprepas tillräckligt många gånger sker en psykologisk förskjutning: det börjar uppfattas som normalt. Det börjar uppfattas som det mest sannolika. I ett sådant klimat blir fred inte längre ett politiskt projekt – det blir en parentes. Det är en farlig utveckling, både historiskt och mänskligt.
Hur vi hamnade här: Sveriges säkerhetspolitiska kursändring
Sverige har på kort tid genomgått en av de största säkerhetspolitiska förändringarna i modern tid. NATO-medlemskapet innebär att Sverige nu ingår i en militär struktur där beslut om krig och fred inte längre avgörs helt och hållet i Stockholm. Vårt DCA-avtal med USA ger amerikanska styrkor långtgående rättigheter på svensk mark, inklusive rätt att disponera militär infrastruktur på ett sätt vi aldrig tidigare godkänt.
Samtidigt har EU:s utrikespolitik blivit allt mer integrerad i NATO:s riktning, vilket betyder att den svenska handlingsfriheten de facto minskat.
Det här är inte en värdering. Det är ett faktum.
Och faktumet måste få konsekvenser för hur vi tänker och agerar.
Den formella makten – och den reella makten
När jag talar om “den reella makten” menar jag inte enbart regeringen. Även industriella och finansiella maktsfärer har sedan länge haft stort inflytande över svensk politik. Den Wallenbergska sfären är här ett välkänt exempel – en kraftfull industriell och finansell struktur som historiskt har spelat en avgörande roll i allt från försvarsteknik till exportstrategier. Lika inflytelserika är banksektorn, vapenindustrin och våra stora exportföretag.
Detta är inte en anklagelse. Det är en faktabeskrivning av hur svensk påverkan ser ut.
Och just därför måste även dessa aktörer höra följande:
Ett militärt krig mellan Sverige och Ryssland skulle vara ekonomiskt, industriellt och socialt katastrofalt.
Det skulle slå ut våra logistikkedjor.
Det skulle skapa kapitalflykt.
Det skulle skada svensk industri i decennier.
Det skulle göra Norden till en osäker region ingen vill investera i.
Och det skulle göra Sverige till slagfält i en stormaktskonflikt vars logik vi inte kontrollerar.
Det här gynnar ingen: inte regeringen, inte bankerna, inte Saabs ägarstrukturer, inte Wallenbergssfären, inte exportbolagen och absolut inte svenska familjer.
Hur Sverige kan undvika krig – konkret, realistiskt och omedelbart
Det finns fem praktiska och genomförbara steg som kan minska risken dramatiskt:
1. Sverige måste återgå till aktiv diplomati.
Att vara NATO-medlem innebär inte att vi måste överge vår förmåga att tala med alla aktörer. Diplomati är inte ett svaghetstecken – det är statshantverk.
2. Tonläget måste dämpas.
Vill man undvika krig ska man inte hela tiden tala om krig. Språk är politik. Språk skapar opinion. Språk leder till handling.
3. Transparens kring militäravtal måste stärkas.
DCA-avtalet påverkar svensk suveränitet. Därför ska svenska folket veta exakt vad det innebär.
4. Sverige bör inta en självständig roll inom EU.
Europa behöver stater som driver avspänning – inte bara upprustning. Sverige kan bli en sådan röst.
5. Den ekonomiska makten måste ta ansvar för stabiliteten.
Ingen har mer att förlora på ett krig än industrin och finansen. De kan och bör markera att stabilitet är Sveriges viktigaste kapital.
Det här är inte radikala förslag.
Det är sunt förnuft – på ren svenska.
Varför fred är det enda rätta – på ren svenska
Därför att krig förstör ekonomier, samhällen och liv.
Därför att våra barn förtjänar trygghet, inte sirener.
Därför att Sverige inte ska vara en bricka i ett stormaktsspel.
Därför att diplomati är billigare, smartare och mänskligare än konfrontation.
Därför att ett land som varit i fred i över 200 år inte får kasta bort den erfarenheten.
Det finns en tidpunkt då ansvar kräver att man säger ifrån.
För mig kom den tidpunkten i morse, med kaffekoppen i handen och mina barns röster fortfarande rungande i huvudet.
Sverige måste välja fred.
Inte som en symbol – utan som en strategi.
Bo Jonsson
Grundare av Enade Sverige