Sverige – från avlägsen trygg zon till Europas verkstad för kriget

En öppen källanalys om hur vapenindustrin, geopolitiken och vårt eget vägval långsamt ritar om kartan över vad som är “säkert” i Sverige

Det är något djupt märkligt med hur människan fungerar. Vi flyttar från buller till lugn. Från stress till stillhet. Från stad till land. Men samtidigt bygger vi, nästan omärkligt, nya centrum för oro, risk och strategisk betydelse mitt i det vi en gång kallade “trygga industriorter”. När jag nu sammanställer denna analys, helt baserad på öppna källor, offentliga dokument och logiska industrimönster, är det svårt att inte tänka tanken: om man i dag arbetar mitt i hjärtat av svensk vapenindustri – borde man inte åtminstone för första gången i livet överväga att flytta till Dalarna?

Metod och utgångspunkt – varför denna text över huvud taget skrivs

Den här artikeln bygger uteslutande på öppna källor: offentliga avsiktsförklaringar mellan Sverige och Ukraina, svenska regeringsbeslut, EU-dokument, branschdata om svensk försvarsindustri samt etablerade mönster för hur vapenproduktion organiseras, skalas och skyddas. Inga hemliga dokument. Inga läckor. Inga “insiders”. Bara öppen information – men sammanfogad till en helhet som sällan presenteras för allmänheten. Det är just sammansättningen som gör bilden tydlig. Och obekväm.

Från neutral verkstad till aktiv kugge i krigsekonomin

Sverige har under större delen av efterkrigstiden byggt sin säkerhet på tre pelare: geografiskt läge, militär trovärdighet och politisk alliansfrihet. Oavsett vad man tyckt om den modellen, så hade den en central effekt: Sverige var aldrig självklar måltavla. Vi var ett land som i krig kunde vara verkstad för vårt eget försvar – men inte verkstad för andras krig.
Detta har nu i praktiken upphört. Med NATO-medlemskapet, med EU:s gemensamma försvarsfonder och med den pågående omställningen till krigsekonomi i Europa, har Sverige gått från att vara en försörjningsbas för eget territorialförsvar till att bli en industriell nod i ett militärt stormaktsdrama. Ukraina-kriget är inte en parentes i detta. Det är motorn som driver på hela omställningen.

Vad som faktiskt är beslutat – bortom all spekulation

Det finns i dag flera formella avsiktsförklaringar mellan Sverige och Ukraina om gemensam försvarsproduktion, samarbete kring luftkapacitet samt gemensamma innovationshubbar för militär teknik. Dessa dokument är offentliga. Där står tydligt att ambitionen är att på sikt kunna producera försvarsmateriel både i Ukraina och i Sverige. Det handlar inte om “teorier”. Det är politiskt fastslagna viljeinriktningar.
Därtill har EU öronmärkt enorma summor för uppskalning av europeisk ammunition, vapensystem och försvarsteknik – specifikt för att stödja Ukrainas krigföring långsiktigt. I praktiken innebär detta att europeiska skattebetalare, däribland svenska, finansierar produktion som de facto är byggd för kriget i öst.
Detta är inte hemligt. Det sägs rakt ut. Däremot sägs sällan vad det betyder för de orter där produktionen sker.

Sverige som industriell krigslänk – vad det innebär i praktiken

I den gamla industriella logiken byggde man bilar, stål, papper. I den nya byggs ammunition, radar, missiler, sensorer, pansar, elektronik. Skillnaden mellan dessa världar är inte bara moralisk eller politisk. Den är strategisk. En bilfabrik är ett civilt mål. En pangranat- eller robotsystemsproduktion är ett militärt mål i varje stormakts krigsdoktrin, oavsett om den formellt ligger i ett NATO-land eller inte.
När Sverige nu dras in i detta system upphör vår industriella geografi att vara neutral. Produktionskartor blir målkartor i någon annans krigsplanering. Så har det alltid fungerat militärt. Det är inget dramatiskt påstående. Det är grundläggande krigsekonomi.

De tre svenska kluster som sticker ut i alla öppna analyser

Utan att peka ut några påstått hemliga anläggningar – vilket vore oseriöst – går det ändå att med hög sannolikhet peka på tre svensk-industriella kluster som är centrala i all offentlig försvarsproduktion.
Karlskoga är sedan mer än ett sekel Sveriges centrum för artilleri, sprängämnen och pansarvärn. Här tillverkas och utvecklas system och ammunitionstyper som i dag utgör ryggraden i Ukrainas markstrider. Den europeiska uppskalningen av 155 mm-ammunition, som öppet beslutats inom EU, knyter direkt an till denna produktionstyp. Den som tror att detta inte gör Karlskoga strategiskt intressant saknar grundläggande militär förståelse.
Linköping med Saab är Sveriges nav för flyg, radar och avancerade sensorsystem. All diskussion om framtida luftförsvarssystem, Gripen-relaterad teknik eller övervakningsplattformar passerar obönhörligen genom denna stad. När luftkriget blivit helt avgörande i Ukraina är detta område inte längre perifert.
BAE Systems Hägglunds i Örnsköldsvik är Nordens centrum för pansarfordon. CV90 används redan av Ukraina. Uppgraderingar, renoveringar och framtida anpassningar sker här. Fordon är logistikens och infanteriets ryggrad. Där dessa byggs blir också strategisk tyngd.
Detta är inte hemliga orter. Det är välkända industriella fakta.

När målkartor ritas om utan att någon vill tala om det

Här börjar den del som är obekväm, men ofrånkomlig: i varje större konflikt ritas målkartor inte efter nationsgränser, utan efter funktion. Den som producerar krigets nödvändiga material blir en del av krigets infrastruktur. Punkt.
Det betyder inte att någon i morgon kommer bomba Karlskoga eller Linköping. Men det betyder att Sverige, genom sina egna industriella beslut, aktivt placerar sig i den kedja som militärt alltid analyseras av alla parter i en stormakts säkerhetslogik. Det här är exakt det som definierar “eskalationsrisk”.

Gotland, elnätet och de osynliga målen

Alla mål är inte fabriker. Minst lika viktiga är elförsörjning, fiber, järnvägar, hamnar och datalänkar. I ett modernt krig slår man mot nervsystem, inte bara mot muskler. När Sverige integreras djupare i NATO och i europeisk vapenproduktion ökar också värdet av våra infrastrukturella noder – även i inlandet. Det är här Dalarna kommer in indirekt, inte som vapenregion, utan som systembärare.

Den ekonomiska inlåsningen – när krig blir jobbpolitik

När en kommun blir beroende av försvarskontrakt för arbetstillfällen uppstår ett välkänt fenomen: politisk inlåsning. Det blir ekonomiskt omöjligt att ifrågasätta produktionen, eftersom jobben då hotas. Detta är inte ett unikt svenskt problem. Det är ett globalt mönster. Krigsekonomi skapar sitt eget politiska skydd.
Det betyder också att den samhällsdebatt vi är på väg in i riskerar att bli binär: “jobben eller säkerheten”. Det är en falsk motsättning, men den fungerar utmärkt som slagträ.

Demokratisk tystnad – när sekretess ersätter insyn

Ju mer säkerhetsklassad industri som byggs upp, desto mer sekretess följer. Det är oundvikligt. Problemet uppstår när sekretessen börjar användas för att slippa politisk granskning, inte bara för att skydda tekniska detaljer. Då tunnas demokratin ut, inte genom ett slag mot riksdagen, utan genom små administrativa beslut som aldrig når offentlig debatt.

Här någonstans börjar min egen hållning förskjutas

Jag har länge utgått från att Sverige, trots allt, inte är ett troligt angreppsmål. Vi är trots allt inte en frontlinjestat. Vi har inget direkt krig på vårt territorium. Men ju längre denna analys har pågått, ju fler dokument, beslut och industriplaner som lagts samman, desto svårare har det blivit att försvara den gamla magkänslan.
För det är något paradoxalt i att samtidigt tala om stabilitet, trygghet och säkerhet – och i praktiken bygga upp en roll som gör oss allt mer strategiskt intressanta i ett stormaktskrig.

Den spekulativa slutdelen – de öppna frågorna vi inte längre kan fly ifrån

Hur länge kan Sverige bygga upp en roll som industriell krigskugge utan att själva dras in djupare i realkonflikten? Hur länge kan våra industristäder bära en ökande strategisk risk utan att civilförsvar, evakuering, beredskap och öppen debatt följer med? Och hur länge kan vi låtsas att detta “inte angår vanligt folk”?
Det finns inga enkla svar. Men det finns ett farligt alternativ: att inte ställa frågorna alls.

Dalarna, glimten i ögat – och den allvarliga undertonen

När jag skämtsamt – men ändå med ett stråk av allvar – säger att man kanske borde flytta till Dalarna, så handlar det inte om flykt. Det handlar om kontrast. Om att påminna om att ett land inte bara får bestå av verkstäder för krig, utan också av platser där livet fortsätter vara just liv: familjer, matproduktion, skolor, kultur, natur, sammanhållning.
Alla samhällen kan inte vara mål. Några måste vara frizoner för det civila livet.

Slutord – Sveriges vägval är inte tekniskt, det är moraliskt

Den här analysen bygger inte på rykten, inte på hemliga källor och inte på dramatiska antaganden. Den bygger på beslut som redan är fattade, på industriella mönster som redan existerar och på säkerhetslogik som varit oförändrad i hundra år.
Frågan är inte om Sverige kan producera mer vapen. Det kan vi. Frågan är vad det gör med vårt land när vi låter vår framtid knytas allt hårdare till ett krig vi samtidigt säger oss vilja se ett slut på.
Och kanske är det här den verkliga paradoxen i vår tid: att ju mer vi säger ordet “säkerhet”, desto mer verkar vi bygga oss själva rakt in i dess motsats.

Reflektion: Enade Sveriges väg tillbaka till fred och diplomati

När allt detta läggs samman – industrin, avtalen, riskerna, ekonomin, tystnaden – blir en sak för mig fullständigt klarare än någonsin: den väg Sverige nu slagit in på är inte någon naturlag. Den är ett politiskt val. Och alla politiska val kan också göras ogjorda.
Enade Sverige står i sitt partiprogram för en helt annan riktning. Vi vill stoppa all vapenexport. Vi vill lämna Nato. Vi vill riva DCA-avtalet som binder Sverige militärt till främmande makts basstruktur. Och vi vill i stället kraftigt öka Sveriges diplomatiska ansträngningar, inte bara i ord utan i handling – i relation till både öst, väst och det globala syd.
Det handlar inte om naivitet. Det handlar om konsekvens. Om man på allvar vill ha fred, stabilitet och långsiktig säkerhet kan man inte samtidigt bygga sin ekonomi, sin industri och sin framtida tillväxt på krig. Man kan inte både hälla bensin på elden och tala om brandskydd.
Jag skriver detta fullt medveten om att många i dag avfärdar diplomati som “svaghet” och militär återhållsamhet som “orealism”. Men historien visar något helt annat: det är alltid de länder som byggt sin identitet på samtal, balans och avspänning som har haft mest att vinna när stormakter kolliderar. Och det är alltid de länder som gjort sig oumbärliga för krigets maskineri som till slut själva blir fångar i det.
Enade Sveriges vägval är därför inte en flykt från verkligheten – det är ett försök att ta verkligheten på allvar, hela vägen. Att inse att verklig säkerhet inte skapas genom att fler granater produceras, utan genom att färre behövs. Att verklig suveränitet inte handlar om att vara kugge i någon annans krig, utan om att stå fri nog att kunna tala med alla.
Om Sverige i dag går i riktning mot att bli Europas verkstad för kriget, då vill Enade Sverige gå i den motsatta riktningen: mot fler förhandlingsbord, färre vapentransporter, öppnare diplomatiska kanaler och ett återupprättat ideal om att vårt land ska vara en kraft för nedtrappning – inte upptrappning.
Och kanske är det just där den egentliga skiljelinjen i svensk politik nu går. Inte mellan höger och vänster. Utan mellan dem som anpassar sig till krigets logik – och dem som fortfarande tror att fred är något man faktiskt kan välja.

2025-12-08 // Bo Jonsson för Enade Sverige