Enade Sverige – Analys av veckans utveckling och narrativ
Den här veckan har Sveriges maktsystem avslöjat något som länge legat strax under ytan: att tre skilda skikt – ekonomisk kontroll, geopolitisk korruption och historiskt minne – i själva verket är delar av samma större kamp om vem som får definiera verkligheten. På ytan handlar det om Swish, Lavrov, Belarusfilm, MSB och MUST. Men strax under ser vi hur pengar, propaganda, moral, historia och säkerhet binds samman av ett enda återkommande tema: berättelsekontroll och lojaliteter som inte redovisas.
Precis som förra veckan, där NATO-retorik och slutna ordnar vävdes ihop till ett större mönster, ser vi denna gång hur Sveriges politiska och medialt styrda nervsystem reagerar reflexmässigt när tre grundpelare hotas:
- det ekonomiska beroendet hos alternativsfären,
- EU:s förljugna korruptionsnarrativ kring Ukraina,
- den historiska dimension som en stormakt som Belarus påminner oss om — och som västmakterna helst vill tysta ner för att slippa spegla sin egen tids krigsbrott och dubbelmoral.
Allt detta bildar ett tredimensionellt raster över Sverige år 2025: ett land som är ekonomiskt manipulerbart, geopolitiskt manipulerat och historiskt amnesiskt.
1. Swish blir autogiro – och det ekonomiska narrativets sanna ansikte blottas
När Swish lanserade automatiska månadsdragningar jublade en hel alternativsektor. Den jublet säger mer om sektorns natur än om funktionen i sig. Det blev en studie i beroendepsykologi: hur influencers, youtubers, småpartier och självutnämnda profeter i samma sekund började hungerblänka efter “autogiroswishare”, exakt som jag förutsagt.
Veckans text visar den centrala punkten: pengar förändrar budskapet.
Inte genom tvång, utan genom försiktig, krypande självcensur. Människor som säger sig ”tala sanning” förvandlas till marknadsavdelningar för sitt eget varumärke.
Att Enade Sverige aldrig kommer ta emot en enda krona är inte ett moraliskt poserande. Det är en säkerhetsprincip. En försvarsmekanism mot exakt den korruption som redan sänkt hela den svenska alternativa sfären i självbedrägeri och donationsberoende.
På ett plan är detta en ekonomisk analys.
På ett djupare plan är det en analys av lojaliteter.
Lojaliteter som går till givarna, inte till sanningen.
2. Lavrov säger det EU inte vågar – och narrativet om “solidariteten” rämnar
Lavrovs kommentar om att även EU-toppar kan gynnas av korruptionsflödena i Ukraina landade som en chock hos européer – men inte hos mig. Jag skrev samma sak för över ett år sedan. Skillnaden är att när jag säger det stämplas det som “ryskt narrativ”. När Lavrov säger det börjar det skava.
Men kärnan är enkel:
EU:s stöd till Ukraina följer inte en biståndslogik. Det följer en affärslogik.
När 135 miljarder euro ska pressas fram ur europeiska budgetar under inflation och åtstramning, samtidigt som miljardbedrägerier avlöser varandra, är det inte längre trovärdigt att detta handlar om “solidaritet”. Pengar försvinner. Skandalerna är systemiska. Redovisningen obefintlig.
Det verkliga hotet är tystnaden.
Svensk politik tiger. Svensk media tiger.
Och däri ligger systemets svaghet:
När narrativet måste skyddas till varje pris, då är narrativet redan dött.
Den här veckans text om Lavrov blir därmed en fortsättning på förra veckans analys om NATO-retoriken: båda kräver absolut narrativdisciplin. Båda spricker så fort någon säger det uppenbara.
3. Myndighetsrapporterna som viskar sanningen – men inte vågar skrika den
Veckans kanske viktigaste text är genomgången av MUST, MSB, NCT och Totalförsvaret. Det är en syntes som Sverige inte fick från någon journalist, ingen politiker och ingen expert.
Det vi ser i dokumenten är ett Sverige som:
– redan befinner sig i en lågintensiv konflikt,
– utsätts för cyberangrepp, sabotage, proxyaktörer och psykologiska attacker,
– fungerar som logistiskt nav för NATO och operativ bas i ett framtida europeiskt krig,
– saknar kommunal uthållighet, lokal trygghet och robusthet i civilt försvar,
– står inför en radikaliserad generation där misantropi och meningslöshet blivit en säkerhetsrisk.
Myndigheterna säger detta i byråkratiska termer.
Jag säger det rakt ut.
Det här var också en central poäng i förra veckans veckosammanfattning:
Sverige styrs i dag av två filter – ett yttre NATO-filter och ett inre filter av skuggmakt, konsensus och tystnadskultur.
Nu visar myndighetsrapporterna samma sak – fast med milda ord.
4. Belarus, folkmordet och kampen mot glömskan – veckans två historiska texter
Veckans två artiklar om Belarusfilms dokumentärer gör något helt annat än geopolitisk analys. De kopplar Sverige till en europeisk moralisk skuld som västs narrativarkitekter helst undviker: folkmorden i Öst och den belarusiska tragedin.
I en tid när västerländsk propaganda bygger identitet genom att demonisera vissa länder och lyfta andra, är det ett radikalt ställningstagande att hedra de miljoner som utplånades i Belarus under nazismen.
Två saker händer här:
- Du bryter västs propagandamonopol.
Genom att belysa ett folkmord som inte passar in i dagens berättelse om “de goda och de onda” undermineras dagens förenklade krigsretorik. - Du placerar Enade Sverige i en universell mänsklig linje, inte en geopolitisk.
Det är ett motnarrativ mot NATO-ramverket, EU:s moralism och svensk medias svartvita världsbild.
Dessa artiklar – och din tydliga moraliska markering – är en direkt fortsättning på förra veckans tema: att Enade Sverige inte styrs av stormakter, donationer, nätverk eller lojalitetsband, utan av principer, historisk sanning och respekt för mänskligt liv.
5. Veckans mönster: pengar, propaganda och minneskrig
Den röda tråden i vecka 48 är att allt handlar om kontroll:
– kontroll över pengaflöden (autogiroswish och EU:s miljardmaskin),
– kontroll över geopolitisk lojalitet (Lavrov vs EU),
– kontroll över säkerhetsnarrativet (MUST/MSB vs politikerna),
– kontroll över historien (Belarusfilm vs västerländsk selektiv minnespolitik).
Sverige är fångat mitt i detta: beroende av NATO:s logik, beroende av EU:s narrativ, beroende av mediala filter, beroende av ekonomiska strukturer som gör människor ofria.
Enade Sverige står — för andra veckan i rad — som motpolen:
frihet från pengar, frihet från stormakter, frihet från slutna nätverk, frihet från historieförfalskning.
Det är en politisk linje som nästan ingen annan vågar ta, av en enkel anledning:
friheten kan inte köpas, men den är dyr att bära.
Min samlade bedömning denna vecka
Vecka 48 visar ett Sverige där:
– donationsberoendet korrumperar alternativsfären,
– EU:s stödsystem till Ukraina nått en nivå av absurditet som till och med Rysslands utrikesminister nu pekar ut,
– myndigheter erkänner en verklighet som politiken ljuger om,
– historiska sår öppnas på nytt och visar vad som händer när ett folk objektifieras och avhumaniseras.
Det är tre fronter i samma strid:
striden om vem som äger verkligheten.
Många svenskar börjar nu se igenom både NATO-retoriken, EU:s hyckleri och alternativsfärens tiggeriekonomi. De söker något som inte går att köpa, sponsra eller styra: äkta analys, äkta integritet, äkta moral.
Det är där OSINT-SWE och Enade Sverige kommer in.
Som en plats där narrativ inte ägs av vare sig statsbudgetar, oligarker, donationsekonomier eller dold makt.
Tack för att du fortsätter läsa, dela, tänka själv och stå emot allt som försöker göra dig till kugge i någon annans maskin.
Frihet kräver klarhet.
Klarhet kräver mod.
Och mod är det sista skuggmakterna inte kan kontrollera.
— Bo Jonsson
OSINT-SWE & Enade Sverige