Hur svensk journalistik glider från folkets verklighet till maktens berättelser
Jag har följt och försökt vara en del av svensk mediedebatt i hela mitt vuxna liv. Det jag ser idag är inte det jag växte upp med. Granskning har blivit lojalitet. Kritik har blivit misstänkliggjort. Perspektiv som tidigare var självklara i en fri press är nu märkta som ”farliga”, ”ansvarslösa” eller ”främmande narrativ”. Det här skriver jag inte för att attackera journalister – utan för att påminna Sverige om något som håller på att dö: journalistikens roll som folkets försvarslinje.
När journalistiken byter sida
Journalistikens grunduppgift är enkel: att granska makten, att ge folket fakta, att ge röst åt dem som inte har en röst. Men i Sverige har något slipats ner. Ledarsidor som tidigare var motvikter har blivit megafoner. Nyhetsredaktioner presenterar ofta samma vinklar, samma formuleringar och samma utgångspunkter, oavsett ämne. Det handlar inte om konspiration – det handlar om kultur, ekonomi och rädsla.
Tre skäl till att journalistiken förlorat sin roll
1. Ekonomiskt beroende av makten: När intäkterna minskar växer beroendet av presstöd, bidrag och statliga ramar. Här kommer mina starka invändningar: presstödet borde vara en garant för modig, fri, grävande journalistik – en sköld för journalister att stå emot makten med. Men idag fungerar systemet tvärtom. Presstödet blir ett ekonomiskt trygghetsnät för medierna, inte för medborgarna. Det gör tystnad mer lönsamt än mod. Det skapar osynliga lojaliteter där vissa frågor undviks för att inte stöta sig med makten. Och jag säger detta utan att tveka: om journalistiken sviker folket och inte gör sitt jobb är jag helt för att dra in presstödet helt och hållet. Då ska endast de medier och de journalister som människor frivilligt vill stödja överleva, genom donationer och prenumerationer. För då överlever bara de som enligt folket fyller en funktion. Det är det renaste testet av relevans: den som gör sitt jobb får stöd, den som sviker folket försvinner.
2. Politisk likriktning: Forskning från Göteborgs universitet visar att svenska redaktioner är politiskt mer homogena än befolkningen. När alla tycker nästan likadant uppstår blinda fläckar. Journalistiken börjar spegla maktens kultur i stället för folkets verklighet.
3. Rädsla: NATO, Ryssland, migration, gängkriminalitet – många ämnen är minerade. Journalister riskerar drev, stämpling och karriärskador om de ställer ”fel” frågor. Det leder till tystnad. Och tystnad är farligare än att ha fel.
När tystnaden normaliseras dör den offentliga debatten
Regeringens egen medieutredning varnade redan 2016 för att journalistikens granskande funktion försvagas. Sedan dess har utvecklingen accelererat. Allt fler svenskar säger: ”Jag känner inte igen landet i nyheterna längre.” Det är inte radikalisering – det är ett uppvaknande. Ett instinktivt svar på att journalistiken rört sig bort från folket och närmare makten. Medieakademins Förtroendebarometer visar att förtroendet sjunker år efter år. Och när samma medier dessutom är beroende av statliga medel uppstår en självcensur som kväver offentligheten.
NATO-processen – det tydligaste exemplet på journalistiskt svik
När Sverige genomförde sitt största säkerhetspolitiska skifte på två sekler – NATO-inträdet – uteblev journalistiken nästan helt. Ingen bred debatt, inga kritiska hearings, ingen analys av risker eller alternativ. Ingen folkomröstning ens på bordet. Journalistiken skulle försvara folket mot maktens genvägar. Istället försvarade den makten från folket. Det är ett svek som kommer få långvariga konsekvenser.
Enade Sveriges roll: att göra det journalistiken en gång gjorde
Jag får inga bidrag, har ingen redaktion, följer inga partipolitiska ramar. Jag skriver för att förstå – och för att ge människor en ofiltrerad röst. Enade Sverige bygger en parallell offentlighet där analys får vara rak, långsam, djuplodande och verkligt fri. På svenska, ryska och engelska. Utan filter. Utan rädsla.
Min linje om presstödet – och hur det ska byggas om
Presstödets syfte borde vara att skydda demokratin, inte mediebolagen. Jag vill se ett presstödssystem där: bidrag endast går till journalistik som granskar makten, presstöd kan dras in från medier som bevisligen undviker maktkritik, lokala och oberoende grävinitiativ prioriteras, storlek inte ger en krona – bara mod gör det, och där statens roll är att garantera mångfald, inte likriktning. Om detta inte går att reformera på ett trovärdigt sätt vill jag avskaffa presstödet helt. Då får folket själva avgöra vilka röster som är värda att finnas kvar. Det är demokrati på riktigt.
Lösningen jag vill se: återta modet
Sverige behöver journalister som vågar ställa frågor även när det kostar. Redaktörer som vågar gå emot strömmen. Mediehus som värderar integritet högre än presstöd. Pressfrihet kräver mod, inte pengar. Och jag lovar detta: Enade Sverige kommer fortsätta vara en röst som aldrig går i takt med makten. Om ingen annan gör det – då gör jag det.
2025-11-14 // Bo Jonsson för Enade Sverige
Källor:
https://medieakademin.se/fortroendebarometern/