Jag tror ni kommer hålla med om det mesta av alla de problem jag kommer belysa.
Jag var tjugo år gammal när jag muckade från värnplikten vid K4 i Arvidsjaur våren 2001. Det var en annan tid. Jag minns känslan av att ha gjort något för landet – ett konkret ansvar, en tydlig riktning. Bara några månader senare skakades Sverige av Göteborgskravallerna, och världen av 11-september-attackerna. Två händelser som i efterhand kom att prägla hela det nya årtusendet. Redan då kände jag att något höll på att förändras, inte bara politiskt utan i själva väven av hur vi såg på frihet, säkerhet och sanning.
Under 2000-talets början formades mycket av min världsbild, men det var först 2012 som jag började arbeta som säkerhetschef på statliga Casino Cosmopol i Stockholm – en tjänst jag hade fram till 2016. Det var där jag på nära håll såg hur samhället hårdnade och hur verkligheten i medierna blev allt mer tillrättalagd. Diskussioner som tidigare kunnat föras öppet fick plötsligt etiketter, och människor började väga sina ord. När man arbetar med säkerhet lär man sig att läsa mellan raderna – och jag såg hur sprickorna i samhällsbygget började växa.
Under flera år bodde jag i Grekland. Där följde jag hur världen förändrades. Jag såg på CNN när Iraks president Saddam Hussein dömdes till döden och hängdes vid årsskiftet 2006–2007. Han stod ensam i rättssalen, trött men rak, medan domen lästes upp. Det var något med den scenen som stannade kvar hos mig. Jag tyckte synd om honom – inte för det han anklagats för, utan för den mänskliga ensamheten i ögonblicket.
Några år senare såg jag samma mönster när Libyen föll samman. Muammar Gaddafi, som kort dessförinnan tagit emot västerländska ledare och synts på internationella toppmöten, blev plötsligt persona non grata. NATO inledde bombningar, och Sverige deltog i insatsen. Officiella uppgifter visade att svenska PSYOPS-soldater arbetade från baser i Italien med informations- och kommunikationsuppdrag – en del av Natos psykologiska operationer. Resultatet känner vi: ett söndertrasat land, kaos och en förlorad framtid. Det var någonstans där min tillit till västlig utrikespolitik gick förlorad. Jag började se hur samma logik upprepades: ledare som inte passade in demoniserades, stater destabliserades, medierna repeterade samma språk.
Under 2010-talet blev de svenska samhällsproblemen tydligare även hemma. Jag såg poliskåren dräneras på erfaren personal, stationer stängas och småkommuner lämnas utan närvaro. I mitt eget Dalarna försvann polisreceptionen i Rättvik, och det symboliserade något större – en stat som drog sig tillbaka från vardagen. Samtidigt växte byråkratin och de politiska symbolfrågorna. Vi fick en polis som målade bilar i regnbågsfärger men inte hann utreda inbrott.
Samma period präglades av migration, segregation och växande klyftor. Jag har inget emot människor som söker trygghet – men jag har alltid menat att solidaritet kräver ordning. Utan gränser och utan krav förlorar hjälpen sitt värde. I flera svenska städer är den ursprungliga befolkningen redan i minoritet, och det förändrar dynamiken i allt från språk till tillit.
När pandemin kom 2020 kände jag samma oro som många andra – men också samma misstro som jag burit sedan 2008, när jag varnade för svininfluensavaccinet. Då drabbades unga svenskar av narkolepsi, och jag skrev på mina bloggar om riskerna. Under covidåren upprepades mönstret: en massiv kampanj, en svartvit berättelse och ett tryck på människor att lyda snarare än tänka. Jag valde att säga emot, offentligt, för att påminna om försiktighetsprincipen. Det kostade socialt, men jag kunde inte göra annat.
Efter pandemin stod Sverige förändrat. Sjukvården var utmattad, äldre hade dött under svåra omständigheter, småföretag hade slagits ut och människor kände sig mer beroende av staten än någonsin. Samtidigt hade vi gått med i NATO, utan folkomröstning. När DCA-avtalet skrevs under och amerikansk militär fick basrättigheter på svensk mark insåg jag att vårt självbestämmande inte längre var självklart.
Jag reagerade också starkt på den öppna ryssofobin som följde efter kriget i Ukraina. Jag är inte ryss, men jag kände instinktivt hur fel det var att kollektivt misstänkliggöra ett helt folk. När till och med små kommuner, som Rättvik, hissade ukrainska flaggor vid infarten insåg jag hur ensidig vår offentliga berättelse blivit. I Sverige har man alltid fått tycka olika – nu känns det som om vissa åsikter har straffskatt.
Ansvar och systemfel
När jag försöker förstå hur Sverige kunnat hamna där vi är i dag ser jag inte en enda skyldig part. Det är lätt att peka på den ena eller andra regeringen – rödgrön eller blå – men skillnaderna är i praktiken små. Kursen har legat fast oavsett vem som suttit vid makten: fortsatt centralisering, fortsatt anpassning till överstatliga intressen och fortsatt privatisering av det som en gång var gemensamt.
För mig handlar problemet om systemet självt: en ekonomisk och politisk ordning där kortsiktiga finansintressen och internationella nätverk ofta väger tyngre än folkviljan. Politiker kommer och går, men logiken består. Därför menar jag att Sverige behöver en verklig bank- och finansreform – en där pengar och kredit åter blir ett verktyg för samhällsutveckling, inte för spekulation. Suveränitet är inte bara en fråga om territorium utan om kontroll över våra egna resurser, institutioner och beslut.
Sveriges inre tillstånd
Samtidigt har landets grundläggande strukturer försvagats. Vården kämpar med brist på personal, köer och utmattning. Polisens lokala närvaro har ersatts av centralstyrning och ständiga omorganisationer. Brottsligheten äter sig in i vardagen, och tryggheten minskar i bostadsområden där den en gång var självklar.
Bostadsmarknaden har låst ute unga, hemlösheten är fortfarande tiotusentals människor, och många familjer lever på marginalen när mat och energi blivit dyrare. Skolan brottas med lärarbrist, splittrade elevgrupper och försämrade resultat. Många unga beskriver en växande känsla av hopplöshet. Det är ett varningstecken för hela nationen.
Allt detta sker samtidigt som den politiska diskussionen ofta handlar om symboler. Vi saknar den långsiktiga plan som krävs för att bygga ett hållbart, självförsörjande samhälle – ett Sverige som kan klara kriser utan att be andra om hjälp.
Framtiden och ledarskapet
Framåt mot 2026 ser jag två möjliga vägar. Antingen fortsätter Sverige att glida bort från sig självt – styrt av lojalitet mot överstatliga strukturer och ideologiska projekt – eller så vaknar folket. Det handlar inte om höger eller vänster längre, utan om självrespekt. Om att minnas vilka vi var innan rädslan och bekvämligheten tog över.
Om Sverige bara hade haft en stark ledare som verkligen satte folket och landet först – inte partiet, inte karriären, inte stormakternas intressen – då hade jag utan tvekan ställt mig bakom den personen. Jag hade lagt ner Enade Sverige på stående fot, för det hade inte behövts. Men någon sådan ledare syns inte till. Ingen som vågar tala klarspråk, ta ansvar och stå rak när det blåser. Därför fortsätter jag på den väg jag en gång slog in på. Inte för makt, utan för skyldighet. Någon måste hålla facklan tänd tills nästa generation kan bära den vidare.
2025-11-12 // Bo Jonsson för Enade Sverige