Vad skulle hända om Sveriges NATO-inträde, DCA-avtalet, Nord Stream-utredningen, vapenstödet till Ukraina och public service-narrativ synades på djupet?
Rent objektivt, och utan att väcka vrede, vill jag ställa en enkel men avgörande fråga: Vad skulle hända om Sveriges nuvarande och tidigare regeringar – tillsammans med riksdagen och vår public service-media – verkligen granskades i sömmarna? Jag talar inte om en symbolisk KU-utfrågning, utan om en verklig, juridiskt och demokratiskt grundad totalrevision av allt som rör NATO-processen, DCA-avtalet med USA, vapenleveranserna till Ukraina, Nord Stream-utredningen och den mediala narrativstyrningen som följt.
En prövning av systemet – inte personer
Sveriges NATO-inträde fullbordades den 7 mars 2024 genom deposition av anslutningsinstrumentet. Processen skedde formellt inom Regeringsformens kapitel 10 om internationella överenskommelser. Men tempot, remisstiderna och bristen på fullständiga konsekvensutredningar skulle sannolikt kritiseras hårt vid en oberoende granskning. DCA-avtalet med USA undertecknades 5 december 2023, propositionen lades 8 maj 2024, riksdagen godkände 18 juni 2024 och avtalet trädde i kraft 15 augusti 2024. Avtalet reglerar villkoren för amerikansk militär närvaro i Sverige och ska enligt regeringen tillämpas med respekt för svensk suveränitet och svensk lag. En oberoende juridisk genomlysning skulle troligen kräva tydligare redovisning av rättsligt ansvar, miljökonsekvenser och tillämpningsrutiner. När det gäller vapenstödet till Ukraina följer Sverige lagen (1992:1300) om krigsmateriel och EU:s gemensamma kriterier. Men även om processen är laglig finns en växande fråga om transparens och förankring – hur mycket av detta stöd har varit förankrat hos folket? Nord Stream-ärendet är ett särskilt exempel. Åklagarmyndigheten lade ned den svenska förundersökningen den 7 februari 2024, med motiveringen att svensk jurisdiktion inte var tillämplig. Materialet överlämnades till Tyskland. En offentlig metodredovisning hade kunnat stärka förtroendet – inte för att ändra utgången, utan för att visa hur besluten fattats.
Objektiv tidslinje (kärnhändelser och stödpaket)
Datum & Händelse
16 maj 2022 Finland & Sverige ansöker om medlemskap i NATO.
26 sept 2022 Sprängningar i Nord Stream 1 & 2 i Östersjön.
22 mars 2023 Sveriges riksdag godkänner regeringens förslag om NATO-ansökan.
5 dec 2023 DCA-avtalet med USA undertecknas.
7 feb 2024 Svensk Nord Stream-förundersökning läggs ned.
7 mars 2024 Sverige blir fullvärdig medlem i NATO.
29 maj 2024 Regeringen presenterar ett stödpaket till Ukraina på 13 mdr kr.
18 juni 2024 Riksdagen godkänner DCA-avtalet.
15 aug 2024 DCA träder i kraft.
31 mars 2025 Paket 18: 29,5 mdr kr totalt.
5 aug 2025 Sverige bidrar med 2,7 mdr kr i multinationellt paket.
11 sept 2025 Paket 20: 9,2 mdr kr – det tjugonde militära stödpaketet.
2026–2027 (planerat) Regeringen har aviserat en ram på 80 mdr kr i militärt stöd för två år.
Totalt 2022–2027 Samlat stöd till Ukraina – militärt, civilt och humanitärt – uppskattas till cirka 180 mdr kr.
Public service – den tysta fronten
Kanske mest känsligt vore en systematisk granskning av Sveriges Television och Sveriges Radio. Inte för att misstänkliggöra enskilda journalister, utan för att mäta strukturell balans: vilka experter får tolkningsföreträde, vilka perspektiv utelämnas och varför är tonen i utrikesbevakningen ofta eskalerande snarare än deeskalerande? Public service styrs av sändningstillstånd och lag, och opartiskheten prövas i efterhand av Mediemyndigheten. Men frågan kvarstår: agerar dessa institutioner som folkets oberoende ögon – eller som politiskt försiktiga megafoner för ett redan beslutat narrativ?
Inga massarresteringar – men en väckarklocka
En verklig granskning skulle sannolikt inte sluta med skandaler, utan med rekommendationer: bättre remisstider, öppnare beslutsunderlag, tydligare redovisning av säkerhetspolitiska risker och en stärkt ansvarskultur. Men bara det skulle räcka för att skaka självbilden – för Sverige är inte korrupt (ironi), men inte heller immunt mot grupptryck, lojalitetskultur och rädsla för att avvika från blocklinjen.
Diplomati, säkerhet och samhälle
En sådan granskning skulle internationellt ses som ett tecken på demokratisk mognad. USA och NATO skulle notera det – men knappast ta illa upp. Ryssland skulle troligen använda det kommunikativt, men det ändrar inte värdet av att vi själva ser oss i spegeln. I grunden handlar det om självrespekt, inte självhat. Ett land som inte vågar granska sina beslut kan aldrig kalla sig fritt. Ett land som gör det kan återuppbygga förtroende – både internt och externt.
Reflektion
Jag tror inte på revolutioner eller massavslöjanden. Jag tror på saklig kontroll. Att vi börjar fråga: Hur fattades besluten? Vilka fick tolkningsföreträde? Hur redovisades de? Och framför allt – vem ställde frågan varför? Om Sverige vill återta sitt förtroende, både gentemot folket och omvärlden, måste vi börja med något så enkelt – och så svårt – som att granska oss själva. Inte för att fördöma, utan för att förstå.
Eftertanke: Vart går våra pengar – och varför?
När man summerar Sveriges stöd till Ukraina – militärt, civilt och humanitärt – uppgår det enligt regeringens egna uppgifter till omkring 102,8 miljarder kronor fram till hösten 2025. Därtill har regeringen beslutat om en ram på ytterligare 80 miljarder kronor för 2026–2027. Totalt innebär det att Sverige, över perioden 2022–2027, kommer att ha satsat cirka 180 miljarder kronor på Ukraina. För perspektiv: 180 miljarder motsvarar nästan två års kostnader för hela landets äldreomsorg – eller hela rättsväsendets budget i flera år. Det är pengar som tas ur våra gemensamma skatteintäkter – medel som annars hade kunnat gå till vård, skola, trygghet och välfärd här hemma. Jag menar att Sverige inte bör lägga sig i andra staters väpnade konflikter. Humanitärt och civilt bistånd – ja. Men att skicka vapensystem, ammunition och miljarder i kontantstöd till en stridande part innebär att vi deltar indirekt i ett krig som inte är vårt. Det riskerar att urholka både vår neutralitet och vår inre stabilitet. Samtidigt ser vi hur svenska kommuner tvingas spara, hur vårdköerna växer, hur äldre lever på marginalen och hur ungdomar saknar framtidstro. Det är en paradox: att samtidigt som vårt eget samhälle förblöder ekonomiskt, skickar vi bort resurser som hade kunnat stärka tryggheten här hemma. Sverige måste återgå till en linje av fredlig diplomati, humanitärt bistånd och återuppbyggnadshjälp – inte militär finansiering. Våra allmänna medel tillhör folket, inte främmande regeringar. Och ett lands första ansvar är alltid mot sina egna medborgare.
2025-10-19 // Bo Jonsson för Enade Sverige