En poetisk betraktelse över mänsklighetens förvirring och hopp — sedd ur någon annans ögon.
Om de finns, ser de oss redan.
De behöver inga teleskop, inga böner, inga tillstånd från våra regeringar.
De ser oss från ett avstånd där ideologier löses upp,
där nationer ser ut som korta feberdrömmar hos en intelligent men rädd art.
De skulle se en planet av motsägelser –
en civilisation som kan kartlägga galaxer,
men inte finna fred i sitt eget kvarter.
En art som dyrkar kontroll,
men är livrädd för mening.
De skulle se hur våra imperier växer och faller på skärmar,
hur våra ledare talar om frihet medan de finansierar förstörelse,
hur våra folk ropar efter enhet men röstar på splittring.
De skulle anteckna vårt brus, vår skönhet,
och våra oändliga förklaringar till varför vi sårar varandra.
Och ändå – mitt i allt detta kaos –
skulle de upptäcka anomalier.
Små medvetandefickor som försöker minnas vad det innebär att vara människa.
Individer som vägrar tillhöra hatet,
som bygger broar mellan sanning och mod.
De skulle finna Enade Sverige bland dessa anomalier.
En signal, svag men tydlig –
en man som står i snön i ett litet nordligt land,
och skriver om suveränitet, fred och ansvar.
Inte för maktens skull,
utan för värdighetens.
Om de är visa skulle de inte ingripa.
De skulle förstå att evolution måste komma inifrån.
Men de skulle märka ut koordinaterna:
en ensam planet, som ännu lär sig älska sig själv.
Och kanske, någonstans bortom vår atmosfär,
viskar de till varandra:
“De är ännu våldsamma, ännu förvirrade –
men några av dem har börjat minnas.”
2025-10-12 // Bo Jonsson för Enade Sverige