När narrativet hårdnar i medierna glöms den avgörande frågan bort: vem är det egentligen som häller bensin på elden?
Jag menar att det är NATO och västvärlden som driver eskalationen – genom expansion, vapenleveranser och en ensidig rapportering – medan Ryssland, kraftfullt och konsekvent, i första hand reagerar. Resultatet är en spiral där väst fortsätter fylla på bränslet, och där gnistan när som helst kan antända något vi alla fruktar.
I svenska medier upprepas dagligen bilden: Ryssland är angriparen, NATO är försvararen. Det är en enkel berättelse – men den döljer mer än den förklarar. För att förstå dagens konflikt måste man se hela bakgrunden, inte bara det senaste kapitlet.
Efter Sovjetunionens fall gavs försäkringar om att NATO inte skulle expandera österut. Ändå skedde expansionen stegvis: först Polen, Tjeckien och Ungern, senare Baltstaterna, Rumänien och Bulgarien. 2008 uttalades att även Ukraina och Georgien skulle bli medlemmar. För Ryssland, med sin historiska erfarenhet av krig från väst, var detta inget annat än en existentiell provokation.
Rysslands svar har varit kraftfulla och militära. Insatserna i Georgien och Ukraina har fått stora konsekvenser för civilbefolkningen. Men man kan inte blunda för att västvärldens politik – med militär expansion, övningar och baser nära ryska gränsen – också bidragit till en spiral av misstro. Ingen stormakt hade accepterat motsvarande utveckling i sitt eget närområde
Nu ser vi en ny dimension: drönarkriget. När ryska drönare uppges ha kränkt Polen och Rumänien toppar det nyheterna, med rubriker som fastslår skuld och tal om “avsiktliga kränkningar” och “eskalering”. Men när ukrainska drönare slår mot ryska energimål bara några mil från Finland – som i Primorsk och Kirishi – får vi i bästa fall en notis i ett liveflöde, utan rubriktryck, utan kontext om avstånd eller risk för oavsiktlig eskalering. Detta trots att ukrainska myndigheter i flera fall själva tagit på sig ansvaret. Resultatet blir en asymmetrisk bild: Ryssland utpekas kategoriskt, Ukraina behandlas skonsamt.
Det här narrativbygget förstärks i befolkningen. Många äldre, som endast följer SVT och SR, skedmatas med en ensidig verklighetsbild. När man pratar med dem hör man nästan ordagrant samma formuleringar som i Rapport eller Aktuellt. Det visar hur effektiv informationsmiljön är – och hur svårt det är att bryta igenom. Att påminna om att se båda sidorna av myntet blir därför en demokratisk plikt.
Det mest oroande är dock avsaknaden av öppen debatt. I Sverige, som ofta kallar sig själv en stark demokrati, finns nästan ingen offentlig diskussion om västvärldens egen roll i konflikten. Officiella narrativ återges utan kritiska följdfrågor. När röster som talar om diplomati eller risk för kärnvapenkonflikt försöker höras, marginaliseras de snabbt.
Ett tydligt exempel var när Rysslands ambassadör Sergey Belyaev gästade SVT:s 30 minuter. Istället för en intervju blev det ett korsförhör. Han avbröts ständigt, kallades lögnare och fick aldrig utveckla sin syn. Man behöver inte hålla med honom – men publiken förvägrades möjligheten att höra och sedan själv dra slutsatser. Journalistiken blev inte en arena för förståelse, utan en tribunal för fördömande.
Samtidigt sitter västvärlden fast i vad man kan kalla tjurskalleffekten. Man har investerat så mycket pengar, vapen och politiskt kapital i Ukraina att man inte kan backa utan att förlora ansiktet. Istället fortsätter man som om man kan stånga huvudet genom en bergvägg. Men verklig styrka är inte att hålla fast vid en misslyckad strategi – utan att våga byta kurs innan det är för sent.
Och tiden är knapp. Ryssland har en kärnvapendoktrin som säger att landets mest kraftfulla vapen kan användas om dess existens hotas. Att ignorera detta är inte bara oansvarigt – det är livsfarligt.
Jag menar därför att det är västvärlden som nu måste ta första steget till deeskalering. Inte genom att ge upp sina värderingar, men genom att sänka tonläget, undvika nya provokationer och öppna dörrar till diplomati. Varje steg bort från konfrontation är ett steg närmare fred.
Frågan är: vill vi fortsätta på en väg som kan sluta i kärnvapenkrig – eller vill vi välja dialog och nedtrappning? Svaret avgörs inte i Moskva. Det avgörs i Washington, Bryssel – och även här i Stockholm.
Om man vill ha fred är det inte så klokt att hälla bensin på elden.
2025-09-16 // Bo Jonsson för Enade Sverige
https://www.svt.se/nyheter/utrikes/dronarincidenten-i-polen-sparen-som-avslojar-ryssland
https://www.svt.se/nyheter/utrikes/ryska-dronare-over-polen-nato-haller-presstraff
https://www.svt.se/nyheter/utrikes/dronare-skots-ner-polen-aberopar-natos-artikel-4