När lajksen uteblir och tystnaden breder ut sig – då väcks den obehagliga frågan. Och ändå fortsätter jag.
Jag skriver. Nästan varje dag. Jag analyserar, ifrågasätter, väcker tankar. Ibland med vrede, ibland med omsorg, ibland med kall dissektion. Jag publicerar artiklar som sticker, ifrågasätter Sveriges roll i kriget, mediers tystnad, maktens skuggspel. Och jag gör det inte som ett spel. Jag gör det för att jag upplever att det behövs. Men vad händer när responsen uteblir? När tystnaden känns kvävande? När man märker att viss kritik är som att ropa mot en vägg – medan andra ämnen triggar en kyla som inte kan beskrivas som något annat än sanktionerad. Människan är ett socialt djur, och även den mest systemkritiske behöver ibland känna att orden inte bara försvinner i tomheten. Jag frågar mig: gör jag någon nytta alls? Är det här bara ett rop i mörkret? Svaret jag har kommit fram till är inte enkelt – men det är ärligt.
About the Author
