Av Bo Jonsson 
När världens mäktigaste diskuterar befolkningsminskning bakom stängda dörrar – då bör resten av oss börja ställa frågor.
Sitter i ett grått och ruggigt Visby när jag skriver dessa rader. Väderprognosen de närmsta dagarna ser ut att passa mitt skrivande, dessvärre ser framtiden inte heller mycket bättre ut. När jag läste årets dagordning från Bilderbergmötet högg det till i magen. Ett ord stack ut från mängden. Ett enda ord, mitt bland punkter om geopolitik, AI, bankreformer och krig.
Depopulation.
Befolkningsreduktion.
Det är ett sådant ord som får vissa att rycka på axlarna – och andra att frysa till. Jag tillhör den senare kategorin. För det finns något iskallt i hur detta ord plötsligt blivit samtalsämne i maktens mest slutna rum.
Det demografiska haveriet – och den officiella berättelsen
Det finns förstås en rimlig, nästan oskyldig tolkning. Enligt den är “depopulation” ett bekymmer – inte ett mål.
Vi står inför en demografisk kollaps. I land efter land i västvärlden föds det för få barn. Italien, Spanien, Tyskland, Japan – även Sverige – står inför en framtid där varje generation är mindre än den förra.
Pensionssystemen knakar. Arbetsmarknaden skriker efter folk. Välfärdsbygget, som vilat på tillväxtens grund, har plötsligt inget att växa med. Det är klart att Bilderberg vill tala om det. Kanske vill de bara förstå, förutse, planera.
Kanske.
Men det är något i mig som inte nöjer sig med det. Inte längre.
En framtid för färre – och för de få?
Jag börjar allt oftare se ett annat mönster. Ett där de inte längre sörjer utvecklingen – utan anpassar världen efter den.
En värld för färre människor.
Färre barn. Färre bilar. Färre hem med trädgårdar. Färre oberoende familjer. Färre kritiska medborgare.
Fler system. Fler skärmar. Fler modeller. Fler “lösningar”.
“You will own nothing and be happy.”
Den frasen ekar i mitt huvud ibland. Inte som ett hot – utan som en signal. Ett budskap från en ny aristokrati som inte längre tror på folkstyre, utan på förvaltning.
I deras ögon är vi kanske inte längre medborgare. Vi är biomassa, mätpunkter, resurser. Att befolkningen krymper är inte deras sorg – det är deras möjlighet.
Den förbjudna frågan
Och så kommer den mörkare tanken. Den som aldrig sägs högt i SVT eller på DN:s ledarsida.
Tänk om det inte bara handlar om att anpassa sig till befolkningsminskning – utan om att driva på den?
Vad händer om man betraktar:
- En världsomspännande massvaccinering med oförutsedda konsekvenser för fertilitet och hälsa.
- Ett medieklimat där oro för dessa effekter hånas eller tystas ned.
- En öppen acceptans för ökande ensamhet, barnlöshet och rotlöshet i de unga generationerna.
- En teknokrati som hellre litar på AI än på människor – särskilt levande, obekväma, tänkande människor.
Vad händer om vissa av världens mest inflytelserika aktörer faktiskt ser en mindre befolkning som något önskvärt?
Då är “depopulation” inte ett problem. Det är en plan.
Jag accepterar inte tystnaden
Jag vet inte exakt vad som sades bakom dörrarna på Bilderbergmötet i år. Det vet ingen utom de själva. Men jag vet en sak:
När världens mäktigaste människor samlas i hemlighet för att tala om hur många människor det ska finnas i framtiden – då är det inte deras framtid som står på spel. Det är vår.
Och då har jag en skyldighet att ställa frågorna.
Även de som skrämmer.
2025-06-23 // Bo Jonsson för Enade Sverige
Källa:
https://bilderbergmeetings.org/meetings/meetings-overview/2020