En djupgående analys av Säkerhetspolisens lägesbild 2024–2025
När Säkerhetspolisen publicerar sin lägesbild för året 2024–2025 är det inte bara en genomgång av aktuella hot – det är ett maktdokument. Det berättar inte bara vad staten oroar sig för, utan också hur den ser på sin roll, på demokratin, på medborgaren. Och när jag läser den här rapporten, som är på över 50 sidor, ser jag något betydligt större än formuleringar om extremism och främmande makt.
Jag ser en systemförändring i realtid.
Det handlar inte längre bara om att skydda befolkningen från attentat. Det handlar om att försvara en världsbild. Det handlar om vilka röster som tillåts i offentligheten, vilka samtal som får föras, och vad som börjar ses som suspekt – inte på grund av sina handlingar, utan på grund av sina tankemönster.
Som företrädare för Enade Sverige läser jag denna rapport inte bara med politiska ögon, utan med erfarenheten av att själv stå mitt i den verklighet Säpo nu betraktar som en potentiell risk. Det gör denna analys både personlig och samhällskritisk. Jag vill visa exakt vad Säpo säger, varför det är problematiskt – och vad det säger om den väg Sverige är på väg att gå.
Antistatliga narrativ och konspirationsteorier – vaghet som vapen
Ett av de mest centrala och återkommande begreppen i Säkerhetspolisens lägesbild 2024–2025 är antistatliga narrativ. Dessa omnämns i anslutning till flera olika hotbilder, men definieras aldrig tydligt. Det framstår som ett svepande begrepp för att beskriva allt från kritik av myndigheter till föreställningar om att samhället inte fungerar.
”Även om den svenska demokratin står stark behöver vi vara vaksamma på en utveckling med spridda antistatliga narrativ och konspirationsteorier som på sikt och i värsta fall kan utvecklas till författningshotande verksamhet och aktiviteter.”
Det som påstås här är att vissa idéer, vissa sätt att beskriva verkligheten, i sig kan vara ett hot mot statsskicket – inte för vad de är, utan för vad de kan bli. Det räcker med att uttrycka en tankemodell som skaver mot det officiella narrativet.
Med ett sådant synsätt kan i princip vilken oppositionell rörelse som helst stämplas som säkerhetsrisk – så länge budskapet inte är tillräckligt “problematiserande”. Det är farligt för det flyttar fokus från individens handling till statens uppfattning om individens lojalitet.
Alternativa samhällsstrukturer – rädsla för andra modeller
Säpo uttrycker oro för att det finns aktörer i Sverige som “i det fördolda vill förbereda alternativa samhällsstrukturer”.
”I det fördolda vill den här typen av aktörer förbereda en alternativ samhällsstruktur, ibland inkluderande en egen ordningsmakt.”
Men vad betyder egentligen alternativ samhällsstruktur? Det kan handla om kommunalt självstyre, digitala parallella rättssystem – eller något så enkelt som att förespråka en annan konstitutionell ordning där makt återförs till folket. Utan konkreta exempel eller bevis blir detta mer en åsiktsregistrering än en säkerhetsbedömning.
För Enade Sverige är det här kärnan i vår demokratisyn: ett samhälle där människor själva kan tänka, samlas, organisera sig – utan att behöva passera ett filter av statligt godkännande.
Främmande makt – när kritik kopplas till spioneri
Säpo antyder att kritik mot svenska staten riskerar att exploateras av andra länder för att destabilisera Sverige.
”Antistatliga rörelser kan då användas som ombud för att destabilisera ett samhälle.”
Detta synsätt innebär att även om du som svensk medborgare agerar öppet och fredligt, så kan din verksamhet ändå uppfattas som en indirekt säkerhetsrisk – eftersom den kan utnyttjas av andra makter.
Jag har haft kontakt med ryska och belarusiska diplomater. Jag har skrivit kritiskt om västs roll i Ukraina. Jag förespråkar en självständig svensk utrikespolitik. Jag är öppen med allt jag gör. Men med den logik som denna rapport antyder, så spelar öppenheten ingen roll – för vad jag säger kan ändå “gynna fel sida”.
Hotet från budskapet – när information i sig blir farlig
Säpo skriver:
”Spridandet av den här typen av budskap och ’enkla lösningar’ utgör inte något författningshot mot Sverige idag. På längre sikt […] kan effekterna dock bli mer allvarliga och urholka grundläggande demokratiska funktioner och värden.”
Detta innebär att vissa budskap i sig inte är olagliga – men att om de blir för populära, så kan de i framtiden hota demokratin. Detta är inte längre ett säkerhetspolitiskt resonemang. Det är ett ideologiskt försvarstal för status quo – där det största hotet inte är bomber eller cyberattacker, utan folkets egen uppfattning om samhället.
Selektiv blindhet – när vänsterextremism försvinner ur hotbilden
En av de mest anmärkningsvärda sakerna är att termen vänsterextremism inte förekommer i rapporten. Trots att dessa grupper i Sverige historiskt genomfört sabotage, hot och våld. Istället fokuseras på högerextremism, islamism och antistatliga idéer.
Det verkar som att det inte är våldet i sig som avgör om något ses som ett hot – utan vem som utför det, och vilken ideologisk inramning det sker inom. För någon som mig – som öppet argumenterar för radikal systemkritik men aldrig har ägnat mig åt hot eller våld – skickar detta ett tydligt budskap: Det är inte våldet de fruktar. Det är idéerna.
Vad betyder allt detta – och vad gör jag nu?
När man lägger ihop bitarna i Säkerhetspolisens lägesbild träder en ny typ av hotbild fram – inte från bomber eller fysiska angrepp, utan från idéer. Från ifrågasättande. Från kritik som blir för vanlig.
Jag vet detta, för jag är en av dem som just nu står i centrum av det som tycks börja definieras som riskbeteende. Jag har en offentlig röst. Jag är systemkritisk. Jag föreslår andra vägar än den globalistiska och militariserade. Jag tror på suveränitet, lokal förankring, civil beredskap och rättvisa. Jag pratar med alla – även de som etablissemanget kallar “fel”. Och jag är öppen med allt.
Sedan jag flyttade till Dalarna har det hänt mycket. Jag går inte in på detaljer ännu, men mönstret är tydligt. En viss typ av människosyn, en viss röst, en viss hållning – bemöts inte med öppen debatt, utan med misstänkliggörande, förlöjligande och i vissa fall förföljelse. Allt detta sker medan myndigheter i sina officiella dokument antyder att det är just röster som min som kan “underminera” demokratin.
Men demokrati utan oliktänkande är inte demokrati. Det är bara lydnad med val.
Säpos rapport ger oss därför inte bara information om hot – den ger oss ett kvitto på vad staten fruktar. Och det är inte våld, utan vision. Det är inte extremism, utan systemkritik. Det är inte bomber – det är budskap som vinner gehör.
Jag tänker inte backa. Jag tänker inte anpassa mig. Jag kommer fortsätta prata, fortsätta organisera, fortsätta representera ett alternativ som många längtar efter. Ett som sätter Sverige och människovärdet främst.
Bekräftar denna rapport att mitt engagemang behövs mer än någonsin i Sverige?
När jag stöter på sånt här motstånd så ser jag det bara som att jag är på rätt väg.
2025-04-20// Bo Jonsson för Enade Sverige
