Av Bo Jonsson 
Det finns en plats längst upp på Newfoundlands nordspets där torven buktar sig över åldrade trästommar. Där blåser en rå atlantvind över resterna av vad som en gång var ett nordiskt läger – byggt för över tusen år sedan av människor som vägrade vara instängda i sin tid. De kallade det Vinland. Vi kallar det idag för L’Anse aux Meadows. Och det är ett av de mest underskattade arven från vår egen svenska och nordiska historia.
Jag ser på den platsen med stolthet. Men också med sorg.
Ett bevis som slår hål på historieböckerna
När jag först läste om L’Anse aux Meadows slog det mig hur fel västvärldens historieskrivning ofta är. Vi har lärt oss att Columbus ”upptäckte” Amerika 1492, men redan kring år 1021 bodde nordbor på den amerikanska kontinenten. De smidde järn, byggde långhus och reparerade sina skepp. De var inte där för att erövra – utan för att överleva, upptäcka och skapa något nytt.
Fynden i Newfoundland – verktyg, slagg, spinnvikter, byggrester – är inget man kan diskutera bort. De är konkreta. De är verklighet. Och ändå har detta aldrig lyfts fram på allvar i den svenska historieskrivningen. Varför?
Våra förfäder vågade
De människor som kom till Newfoundland var inte imperialister. De var inte kolonialherrar. De var sjöfarare, upptäcktsresande och bönder. Även om det främst var nordmän från Norge via Island och Grönland som tros ha byggt lägret i Newfoundland, var det samma nordiska kultur som också fanns i det som idag är Sverige. Dalkarlar, gotlänningar och svear var del av samma upptäckaranda – och kunde lika gärna ha varit där. Män och kvinnor som inte bad någon om lov för att tänja horisonterna.
Jag tänker ibland på det när jag hör dagens politiker tala om “vår plats i världen” som något underordnat NATO eller EU. Vår historia visar att vi en gång gick först – inte för att någon annan sa åt oss, utan för att vi ville veta vad som fanns på andra sidan havet. Det var frihet, inte lydnad, som drev dem.
Vi hade kunnat skriva en annan historia
Vad hade hänt om vi tagit denna del av vår historia på allvar? Vad hade det gjort med vår självkänsla som folk? Vad hade våra barn lärt sig i skolan om de fått veta att svenskar var bland de första européerna i Amerika – inte som kolonisatörer, utan som pionjärer?
I stället har vi matats med ett narrativ där vi är en liten, lydig nation i utkanten av imperier. Det är inte sant. Och det är inte nyttigt.
En påminnelse om vad vi kan bli igen
L’Anse aux Meadows är idag ett UNESCO-världsarv. Men för mig är det mer än så. Det är en påminnelse om vad vi en gång var – och vad vi fortfarande kan bli, om vi vågar stå upp för vår självständighet, vår historia och vårt mod.
Vägen mot ett fritt Sverige – ett självförsörjande, suveränt land – börjar inte i Bryssel. Den börjar i vårt eget minne. Vår egen ryggrad. Våra egna rötter. Och ibland hittar man dem längst bort från det politiska bruset – som i ett gammalt torvlager vid Atlanten.
Fakta: L’Anse aux Meadows
Norra Newfoundland, Kanada
Daterat till år 1021
Fynd: järnverktyg, smedja, långhus
Enda kända vikingalämningen i Nordamerika
Källor: Grönlänningasagan, Erik den rödes saga
Lösning och fråga till dig som läser
Jag menar att vi måste återupprätta vår historiska stolthet. Inte i nationalismens namn – utan i sanningens. Det är en skillnad. Vi ska inte glorifiera det förflutna, men vi ska heller inte förneka det. Och framför allt ska vi inte tillåta globalistiska maktcentra att skriva om vår historia för att passa deras syften.
Så jag frågar dig som läser:
Vad tror du att det gör med ett folk – när det får lära sig att det aldrig gjort något stort?
Och vad händer när vi plötsligt inser att vi faktiskt har?
Kommentera gärna. Dela gärna. Minnet är vårt. Och kampen börjar där.
2025-06-07 // Bo Jonsson för Enade Sverige