Varför vi i Sverige borde visa Ryssland mer tacksamhet – historien vi aldrig fick lära oss

Jag har ofta funderat över varför så många svenskar bär på en djup misstro mot Ryssland – en ryssofobi som verkar gå bortom politik och fakta, in i det känslomässiga och irrationella. Kanske beror det på en lång historisk konflikt mellan stormakter, kanske på dagens mediala narrativ. Men oavsett orsak finns det ett grundläggande perspektiv som i stort sett har raderats ur svensk historieskrivning – nämligen Rysslands avgörande roll i att besegra Nazityskland och rädda Europa från total förintelse.

När vi i Sverige pratar om andra världskriget får vi ofta höra om D-dagen, om Churchills tal och om amerikanska soldaters hjältemod. Men för vem var det egentligen som bar den tyngsta bördan? Vem var det som stoppade nazismens maskineri till det yttersta priset?

Det var Sovjetunionen. Det var Ryssland. Det var det ryska folket.

Över 27 miljoner sovjetiska liv offrades under andra världskriget. Det är ett sår i den nationella själen som fortfarande blöder. Slaget vid Stalingrad, belägringen av Leningrad, offensiven mot Berlin – det var där kriget vände. Det var där nazismen krossades. Inte på Normandies stränder, utan på östfrontens isiga slagfält.

Och vad lär sig våra barn i den svenska skolan om detta? Nästan ingenting. Jag gick själv igenom grundskolan utan att någon gång få höra om omfattningen av det sovjetiska motståndet. Det talas aldrig om att det var Röda armén som befriade Auschwitz. Det nämns inte att det var ryska soldater som drog det sista lasset i Europas mest blodiga och avgörande frontlinje.

Denna tystnad skapar okunnighet. Och okunnigheten göder fruktan. Därför är det inte konstigt att vi i Sverige i dag, med öppna armar, omfamnar varje västlig propaganda som pekar ut Ryssland som ett hot – samtidigt som vi glömmer vad Ryssland faktiskt gjort för vår kontinent.

Det är inte förrän vi börjar undervisa våra unga om historien i sin helhet – inte bara västmakternas version – som vi kan börja bryta ner den ryssofobi som infekterar vårt samhälle. En sanningsenlig och hederlig historieutbildning är inte bara ett sätt att förstå det förflutna – det är en väg mot försoning och fred i framtiden.

Därför väljer jag att avsluta detta inlägg med att spela upp den ryska nationalsången:

Inte för att visa lojalitet med någon statsmakt. Inte för att ta politisk ställning i dagens konflikter. Utan för att hedra ett folk som bar ett av historiens tyngsta kors. Ett folk som förlorade miljontals söner, döttrar, mödrar och fäder – för att nazismen inte skulle segra.

Det är dags att vi i Sverige börjar visa den respekten. Det är dags att vi säger tack.

2025-04-15 // Bo Jonsson för Enade Sverige