NATO:s överträdelser – en personlig granskning byggd på fakta

Under flera dagars intensiv research har jag gått igenom mängder av källor – från FN-dokument, akademiska artiklar och oberoende människorättsorganisationer till granskningar i etablerad press. Jag ville ta reda på vad NATO egentligen gjort, och varför mitt eget förtroende för denna allians är obefintligt. Det handlar inte om ideologi – det handlar om ett konsekvent mönster av överträdelser, brutna löften, civila dödsfall och geopolitiskt hyckleri. Och det jag funnit bekräftar inte bara min magkänsla – det är värre än jag trodde.

Jugoslavien 1999

Allt började med bombningen av Jugoslavien. NATO inledde den operationen utan mandat från FN:s säkerhetsråd – i strid med internationell rätt. Jag gick igenom Human Rights Watchs dokumentation om över 500 civila dödsfall. Den serbiska regeringen uppgav upp till 2 500 döda. NATO träffade sjukhus, broar och nationell infrastruktur – inklusive tv-huset i Belgrad, där 16 civila journalister dog. Amnesty konstaterade tydligt att flera attacker bröt mot Genèvekonventionerna.

Men när jag letade i svenska medier från den tiden, märkte jag hur skeendet beskrevs som en ”nödvändig insats” eller en ”humanitär intervention”. Man talade mer om Milosevics brott än om NATO:s egna. Civilas lidande reducerades till fotnoter. Bombade sjukhus nämndes i förbifarten – om alls. För varje år har bilden cementerats: att NATO gjorde ”det rätta”. I själva verket begicks övergrepp som idag bara granskats seriöst i utländsk press och av människorättsgrupper.

Afghanistan 2001–2021

Kriget i Afghanistan pågick i två decennier under NATO-ledning. Över 46 000 civila dödades enligt Brown Universitys ”Costs of War”. Human Rights Watch rapporterade om flyganfall som dödade hela familjer, ofta på bristfälligt underrättelseunderlag. Amnesty dokumenterade hur NATO överlämnade fångar till afghanska myndigheter trots att tortyr var systematisk. Och återigen: inget ansvar. Inga konsekvenser.

När jag sökte svenska nyhetsartiklar om detta slog det mig hur selektivt rapporteringen varit. Under krigets gång låg fokuset nästan uteslutande på talibanernas brutalitet, flickors skolgång och svenska insatser i Mazar-i-Sharif. De egna dödsfallen, tystnaden om tortyr, och de tusentals döda barnen? Nästan helt frånvarande. Det är först efter 2021, när USA drog sig tillbaka, som svensk media tillfälligt började ifrågasätta något – men då var skadorna redan skedda. Narrativet var satt.

Libyen 2011

Libyen bombades av NATO med hänvisning till FN:s resolution 1973, som uttryckligen handlade om att skydda civila. Men i praktiken användes den som ett verktyg för regimskifte. Gaddafi dödades, infrastrukturen krossades, och landet kastades in i ett permanent inbördeskrig. Human Rights Watch dokumenterade civila dödsfall i flera attacker – däribland i privata bostäder. Amnesty rapporterade om liknande mönster, och noterade dessutom att NATO vägrade utreda dessa angrepp. Så sent som 2024 erkände Danmark sin inblandning i ett bombanfall som dödade 14 civila.

Sverige deltog också. Inte med flyganfall – men med något kanske ännu mer försåtligt: psykologisk krigföring. Jag grävde fram att svenska förband inom Försvarsmaktens psyops-enhet deltog i informationsoperationer på plats i Libyen, tillsammans med andra NATO-länder. Det finns öppna källor – bland annat Aftonbladet – som visar att svenska officerare distribuerade flygblad, spred propaganda och genomförde psykologiska kampanjer för att demoralisera både Gaddafis styrkor och civilbefolkningen. Det handlade om att sprida desinformation, undergräva stöd till regimen och påverka lokal opinion för att gynna ett väststyrt narrativ.

Det är anmärkningsvärt att detta nästan aldrig diskuteras i svensk offentlighet. Inga ansvariga har ställts till svars. Ingen offentlig utvärdering har gjorts av vilken påverkan Sveriges psyops haft på Libyens sammanbrott. I medierna rapporterades det med en axelryckning – om alls. Men vi var där. Vi deltog. Vi var en del av destabiliseringens maskineri.

Förbjudna vapen

Både i Jugoslavien, Afghanistan, Irak och Libyen använde NATO klusterbomber och utarmat uran. Dessa lämnar efter sig dödliga rester i decennier. Mark blir radioaktiv, barn skadas långt efter fientligheterna upphör. HRW och andra har slagit larm om detta i över 20 år.

I svensk press? Det har knappt nämnts. När det väl görs, döljs det i teknikaliteter eller läggs på enskilda medlemsländer. Det är som om man skäms för att erkänna att de vi kallar “försvarare av mänskliga rättigheter” använder vapen som förbjudits av större delen av världen.

Östexpansionen

NATO:s utvidgning österut har varit brutal i sin tystnad. Avklassificerade dokument visar att ledare i väst på 90-talet lovade Sovjet att NATO inte skulle expandera ”en tum österut”. Sedan dess har 14 länder anslutit. Missilbaser har byggts nära Rysslands gräns. Retoriken har hårdnat. Och varje gång Ryssland protesterar, kallas det för aggression.

Svenska medier förklarar aldrig helhetsbilden. De talar om rysk paranoia, men nämner inte sveken. De rapporterar om NATO:s försvarsförmåga, men aldrig om provokationen i att placera kärnvapenbärande system mot en stormakts gräns.

Hemliga fängelser och tortyr

NATO-länder har hyst CIA:s ”black sites” i bland annat Polen, Rumänien och Litauen. Där torterades fångar i strid med all internationell rätt. Vissa fångar transporterades dit via så kallade rendition-flights. Europadomstolen har fällt dessa länder. Detta är väl dokumenterat – ändå tigs det ihjäl i Sverige. Det är helt enkelt obekvämt. Det passar inte in i bilden av “de goda”.

Massövervakning, cyberkrig och regimskiften

Efter Snowden-avslöjandena 2013 fick vi svart på vitt att NATO-länder övervakar inte bara sina egna medborgare, utan även allierade regeringar. Jag såg hur tyska ledare fick sina telefoner avlyssnade av USA. Jag såg hur västvärlden byggt ett system av digitalt förtryck. Och jag såg hur NATO-länder öppet stödjer färgrevolutioner i andra länder – Georgien, Ukraina, Belarus – under täckmantel av “demokrati”.

Svenska medier lyfte Snowdens avslöjanden – ett tag – men de följdes aldrig upp. Ingen journalist vågade dra slutsatserna fullt ut. NATO:s skuggsida är ett tabu. Man får tala om Rysslands censur – men inte om NATO:s övervakningsimperium.

Reaktionerna jag sett online

Under mina nästan sex år med Enade Sverige har jag bevittnat hur vanliga människor reagerar på dessa ämnen – särskilt på Facebook. Det som slagit mig är hur åsikterna har skiftat. I början blev jag attackerad, hånad, censurerad, blockerad. De flesta var helt inne i det västliga narrativet. De trodde på det. De försvarade det. Men med tiden – sakta men säkert – har fler börjat ställa frågor. Fler har börjat vakna. Jag märker det i kommentarerna, i tystnaden som ibland följer efter en faktaspäckad text. Jag ser att vissa av dem jag “bråkade” med 2019 nu inte längre ifrågasätter mig – de läser, de tar in. Det går långsamt, men det händer.

Efter allt detta – all dokumentation, alla döda, alla lögner, all tystnad – finns det bara en sak som känns genuint rätt att säga. Det är inte ett slagord. Det är inte en provokation. Det är en sammanfattning av allt ovan:

FUCK NATO.

Källförteckning (direktlänkar)

https://www.hrw.org/reports/2000/nato/Natbm200.htm

https://www.amnesty.org/…/2021/06/eur700182000en.pdf

https://watson.brown.edu/cos…/figures/2021/civilian-deaths

https://www.hrw.org/…/civilian-casualties-natos-air…

https://www.aftonbladet.se/…/hon-ska-kriga-mot-gaddafi

https://www.hrw.org/…/natos-use-cluster-munitions…

https://www.reachingcriticalwill.org/…/4585-depleted…

https://nsarchive.gwu.edu/…/nato-expansion-what…

https://www.theguardian.com/us-news/the-nsa-files

2025-04-15 // Bo Jonsson för Enade Sverige