
I takt med att världen tycks glida djupare in i ett nytt kallt krig – eller ett kallt inbördeskrig inom västvärlden självt – förskjuts gränsen mellan diplomati och dekadens. När uppgifter nu cirkulerar om en ny runda av fredsförhandlingar mellan Ryssland och Ukraina i Istanbul, väcks en obekväm men viktig fråga: Är det säkert för Vladimir Putin att närvara fysiskt?
Om jag vore rådgivare i Kreml, skulle mitt svar vara ett entydigt nej.
Detta handlar inte om blind lojalitet till en ledare eller godkännande av varje beslut Moskva fattat. Det handlar om geopolitisk verklighet: världens öde får inte avgöras av ett attentat.
Attentatets återkomst
Historien är full av exempel där dödandet av en ledare utlöste dominoeffekter. Från ärkehertig Franz Ferdinand i Sarajevo till mordet på Kennedy – eller när Saddam Hussein störtades och hela Mellanöstern exploderade. Ett politiskt mord på en sittande ledare i världens största kärnvapenmakt skulle inte skapa fred. Det skulle skapa kaos. Hämndlogik. Misstänksamhet. Eskalering.
Ändå är det naivt att tro att alla aktörer i dagens maktspel ser det på det sättet. Tvärtom tycks vissa i väst, även inom underrättelsesfären, ha börjat betrakta ”decapitation strikes” – alltså att slå mot ledarskap direkt – som en legitim strategi. Det är en farlig, instabil väg. Det är också en väg där själva tanken på diplomati förlorar all trovärdighet.
Nato – från samtal till sabotage?
Jag är övertygad om att det finns krafter inom NATO, särskilt i dess mest militanta falanger, som idag inte längre tror på fred – utan på seger till varje pris. Det är därför jag i denna text inte vädjar till Bryssel, utan till Moskva: skicka inte er president till Istanbul fysiskt. Låt honom delta via länk. Visa viljan till dialog, men utan att riskera att fällas i fält.
För trots Turkiets officiella neutralitet i konflikten, är landet en del av NATO. Dess underrättelsetjänst samarbetar nära med väst. Risken för infiltration, provokation, eller ett ”ensamagerande element” är inte noll – och det räcker inte med att hoppas att turkisk säkerhet räcker.
Ingen världstjänst i en död ledare
Ändå vet vi att varje gång en ledare störtas eller dör under oklara omständigheter – som i fallen med Gaddafi eller Kennedy – förlorar världen lite mer av sin förmåga till diplomati. Ett vakuum uppstår, ofta fyllt av kaos, våld och hämnd snarare än fred.
Det behövs inte fler martyrer. Det behövs inte fler tystnader, eller fler ögonblick där världen håller andan efter en explosion, en bilbomb eller ett misstänkt hjärtstopp. Det behövs ledare som talar med varandra – inte om varandra.
En ledare som inte får reduceras till en karikatyr
Vladimir Putin har varit Rysslands ledare i över två decennier. Under den tiden har han, trots omvärldens kritik, återställt mycket av den inre stabilitet som föll samman efter Sovjetunionens kollaps. Han räddade Ryssland undan kaoset på 1990-talet, återupprättade statsapparaten, stärkte ekonomin, betalade av IMF-lån i förtid, och lyfte åter upp Ryssland som en aktör att räkna med globalt.
Internationellt har han gång på gång varnat för den farliga unipolära världsordningen där NATO expanderar oinskränkt, och han har väckt frågor som många i västledda stater inte vågar ta i: om folkens rätt till kulturell identitet, om självförsörjning, om behovet av multipolaritet.
Man behöver inte hålla med honom i allt för att förstå varför han respekteras – både i stora delar av världen, och i sitt eget land. Att reducera honom till en karikatyr, som västmedia ofta gör, är inte bara orättvist – det är farligt. Det leder till felbedömningar, demonisering, och slutligen till den sortens desperata handlingar vi nu måste undvika till varje pris.
Slutsats: Agera med eftertänksamhet
Jag förespråkar inga militära uppgörelser som förvärrar konflikt eller skapar oåterkallelig skada mellan nationer. Enade Sverige står för suveränitet, stabilitet och diplomati – oavsett vem som sitter vid bordet. I en värld där många agerar utifrån upplevda hotbilder måste vi värna samtalet som det enda rimliga alternativet till fortsatt eskalation.
2025-05-30 // Bo Jonsson för Enade Sverige