Ett skattefinansierat system utan full insyn och med politisk koppling i toppen kan inte kräva blint förtroende.
SVT kallar sig oberoende. Men när man skrapar på ytan framträder ett system där politiken sätter ramarna, insynen är begränsad och granskningen inte alltid biter. Det är inte nödvändigtvis korruption – men det är långt ifrån den neutrala institution som många tar för given.
Sveriges Television lyfter gärna fram sin roll som hela folkets tv: saklig, opartisk och oberoende. Det är uppdraget och grunden för att verksamheten finansieras via skatt. Men det bygger på en avgörande förutsättning: att systemet faktiskt förtjänar det förtroendet.
SVT ägs av Förvaltningsstiftelsen för Sveriges Radio AB, Sveriges Television AB och Sveriges Utbildningsradio AB, som beskrivs som en skyddsmur mot politisk påverkan. Samtidigt utses dess styrelse av regeringen efter nomineringar från riksdagspartierna. Det innebär att hela styrkedjan börjar i ett partipolitiskt system: stiftelsen utser SVT:s styrelse, styrelsen utser vd. Det kallas armlängds avstånd – men det är fortfarande samma arm.
Att modellen inte är ren framgår av att den justerats över tid. Aktiva politiker har plockats bort, regler har skärpts och kopplingar har begränsats. Det görs inte utan anledning. Ett system som återkommande måste renodlas från politisk närhet är ett system där riskerna funnits – och delvis finns kvar.
SVT finansieras av svenska folket via skatt, men omfattas inte av offentlighetsprincipen. Det innebär i praktiken att medborgarna betalar, men inte har full insyn. Det är en ovanlig konstruktion i ett land som annars bygger mycket av sin legitimitet på öppenhet.
Granskningen ska ske genom tillsyn, men även där finns dokumenterad kritik om långsamma processer och otydliga beslut. När granskningen inte är tillräckligt snabb eller tydlig försvagas dess effekt. Då blir ansvarsutkrävandet mer formellt än verkligt.
Detta är inte bara en fråga om upplevelser. Sveriges Television har också fällts för brister i saklighet, senast i ett inslag 2026 som ansågs ge en missvisande bild. Det visar att problemen inte bara är teoretiska utan ibland bekräftas i praktiken.
Ledning och styrelse består av personer med tung institutionell bakgrund. Kompetensen är hög, men systemet är samtidigt slutet och avlägset från direkt folklig påverkan. När detta kombineras med politisk nominering i toppen uppstår en struktur som många upplever som svår att påverka och granska.
Det finns inga tydliga bevis för korruption i SVT:s styrning. Men det finns tillräckligt många strukturella svagheter för att konstatera att detta inte är ett neutralt system bortom kritik, utan ett maktsystem som förtjänar betydligt hårdare granskning än det får.
Den som vill förstå hur detta faktiskt fungerar behöver inte spekulera – det räcker att börja titta själv.
Vilka personer sitter i Förvaltningsstiftelsen för Sveriges Radio AB, Sveriges Television AB och Sveriges Utbildningsradio AB? Hur har de hamnat där? Vilka partier har nominerat dem?
Vilka sitter i styrelsen för Sveriges Television? Vilka bakgrunder har de? Vilka nätverk rör de sig i?
Hur ofta fälls SVT för brister i saklighet – och i vilka typer av frågor? Hur lång tid tar det innan beslut fattas?
Vilka inslag får stort utrymme – och vilka perspektiv saknas? Är det slump, eller finns det ett mönster över tid?
Det här är inga avancerade frågor. Men svaren säger mer än alla formuleringar om “oberoende” någonsin kan göra.
Och där uppstår den fråga som inte längre går att undvika: hur länge kan man kräva obligatorisk finansiering utan full insyn, utan full balans och utan att förtroendet urholkas?
Svenska folket ska inte behöva finansiera sin egen indoktrinering via skattesedeln.
Antingen lever Sveriges Television upp till sitt uppdrag fullt ut, eller så måste också modellen runt dem kunna förändras.
2026-04-12 // Bo Jonsson
INGA DONATIONER – DELA GÄRNA!