Hormuz är inte vårt ansvar – ändå öppnar regeringen för militär närvaro efter påtryckningar utifrån
Det som nu utspelar sig kring Hormuzsundet är inte bara ännu en geopolitisk kris långt bort från Sverige. Det är ett test. Ett test av om Sverige fortfarande för en självständig linje – eller om vi steg för steg blir en bricka i andras spel.
När Donald Trump pressar allierade att bidra militärt för att “säkra sjöfarten” sker det efter ett krig där USA och Israel redan agerat mot Iran. Retoriken har varit extrem. Samtidigt växer sprickorna inom Nato.
Mitt i detta öppnar Sveriges försvarsminister Pål Jonson dörren. Svenskt stöd utesluts inte. Inte heller en militär dimension.
För mig är det här en tydlig gräns.
Vad är det vi håller på med?
Sverige har inte blivit attackerat. Det finns inget tydligt svenskt intresse som motiverar militär närvaro i Hormuzsundet.
Det här handlar inte om att försvara vårt territorium eller vår befolkning. Det handlar om att svara på krav från en stormakt.
När Nato används för att mobilisera stöd i en konflikt vi inte är part i måste frågan ställas: är detta verkligen vad svenska folket skrev under på?
Svenska folket fick aldrig möjlighet att säga sitt i en folkomröstning om Nato. Medlemskapet motiverades med att det handlade om att skydda Sverige – inte om att projicera makt i Mellanöstern.
Från medlemskap till medverkan
Det här är en förskjutning.
Först samarbete.
Sedan anpassning.
Nu: medverkan.
Det är exakt den utveckling som många varnade för. Och den sker nu i realtid.
Ett land som inte kan säga nej är i praktiken inte självständigt.
En farlig normalisering
Det mest anmärkningsvärda är hur odramatiskt detta presenteras. Som något naturligt. Nästan förväntat.
Men det är inte normalt att Sverige överväger militär närvaro i en av världens mest spända regioner utan direkt koppling till vår egen säkerhet.
I praktiken kan det innebära att svensk personal eller resurser dras in i en konfliktzon – med risker som sträcker sig långt bortom det som idag beskrivs som “stöd”.
Vem sätter riktningen?
Tajmingen är svår att bortse från. Samtidigt samlas världens maktelit i det som kallas Bilderbergmötet.
Formellt fattas inga politiska beslut där. Men det är i sådana miljöer nätverk byggs, positioner testas och signaler sätts.
Det gör det rimligt att ställa frågan: var formas egentligen den linje Sverige nu rör sig efter?
Sverige behöver en egen linje
Sverige ska inte vara först att ställa upp när andra startar konflikter.
Det finns ett alternativ. Diplomati framför eskalation. Självständighet framför anpassning.
Att bidra politiskt för att minska spänningar är en sak. Militär närvaro i en konflikt vi inte äger är något helt annat.
Slutsats
Det här är inte en teknisk fråga om vilket stöd Sverige kan ge. Det är ett vägval.
Och det sker utan att svenska folket fullt ut fått säga sitt.
Det borde oroa fler.
2026-04-10 // Bo Jonsson
INGA DONATIONER – DELA GÄRNA!