Ett krig byggt på maktpolitik och tystnad – medan svenska politiker och medier böjer huvudet.
USA:s och Israels attack mot Iran den 28 februari 2026 är inte bara en militär operation. Det är ett politiskt beslut som medvetet har fört världen närmare ett stort krig. President Donald Trump och premiärminister Benjamin Netanyahu har tillsammans valt att öppna en konflikt som redan sprider sig över Mellanöstern och som riskerar att få konsekvenser långt bortom regionen. När Trump säger att bombningarna ska fortsätta tills alla mål är uppnådda visar det inte styrka utan en farlig brist på ansvar. Det är lätt att starta ett krig, men ingen av dessa ledare har kunnat förklara hur kriget ska avslutas eller vad som händer efteråt.
Som grundare av Enade Sverige är min ståndpunkt tydlig. Jag försvarar principen om nationell suveränitet. Inget land ska bombas eller attackeras av andra stater i syfte att tvinga fram politiska förändringar. Den principen gäller alla länder – och den gäller också Iran. Att motsätta sig bombningarna betyder inte att man måste stödja Irans regering i allt. Det betyder att man försvarar en grundläggande ordning där stater inte försöker omforma världen med bomber och missiler. När den principen bryts drabbar det i längden alla länder, även Sverige.
Dödandet av Irans högste ledare Ali Khamenei markerar ett nytt steg i internationell politik. En sittande ledare för en FN-erkänd stat har eliminerats genom en militär operation av andra stater. Det innebär att Trump och Netanyahu medvetet har flyttat fram gränserna för vad som anses acceptabelt i internationella relationer. När stormakter börjar likvidera andra staters ledare öppnas dörren för en värld där diplomati ersätts av våld och där varje stat tvingas förlita sig på militär styrka för sin överlevnad. Det är en utveckling som gör världen farligare och mer instabil.
Trump har presenterat kriget som nödvändigt för säkerheten, men mycket tyder på att det i praktiken är en politisk chansning. Ett krig mot Iran ger möjlighet att framstå som handlingskraftig inför den egna opinionen, men det är samtidigt en konflikt som kan bli lång och kostsam. Att starta ett krig utan en realistisk plan för hur det ska avslutas är inte strategiskt ledarskap utan ett risktagande där andra människor betalar priset. USA:s erfarenheter från Irak och Afghanistan borde ha varit en varning, men ändå har Trump valt att gå vidare som om historien inte existerade.
Netanyahu bär ett lika tungt ansvar. Israels regering har länge drivit linjen att Irans kapacitet måste slås ut militärt, men den nuvarande operationen handlar om mer än att stoppa ett hot. Det handlar om att genom militär styrka försöka forma en ny maktordning i Mellanöstern där Israel står som dominerande militärmakt. Netanyahu har därmed valt en väg där Israel inte bara försvarar sig utan aktivt driver fram en regional konfrontation. Det är ett högt spel där hela regionens stabilitet har blivit insatsen.
Föreställningen att Iran snabbt skulle bryta samman efter bombningar och ledarskapsattacker framstår som verklighetsfrämmande. Iran är inte en svag stat utan ett land med starka institutioner, stor befolkning och betydande militär kapacitet. Externa angrepp tenderar inte att splittra sådana stater utan att stärka deras sammanhållning. Ju hårdare attackerna blir desto mer sannolikt är det att befolkningen sluter upp bakom staten. Trump och Netanyahu riskerar därför att skapa exakt det de säger sig vilja undvika: ett mer militariserat och mer kompromisslöst Iran.
Samtidigt som detta sker är reaktionerna i Sverige anmärkningsvärt svaga. Svenska politiker talar om att följa utvecklingen noga och uppmanar till besinning, men undviker att tydligt säga det som är uppenbart – att USA och Israel har inlett ett krig som riskerar att kasta hela Mellanöstern in i en långvarig konflikt. Det finns en tydlig ovilja att kritisera Washington och Tel Aviv. Samma politiker som talar med stor säkerhet när andra länder bryter mot internationell rätt blir plötsligt försiktiga när det gäller USA och Israel. Det framstår inte som balans utan som rädsla för att säga ifrån.
Även rapporteringen i svenska medier präglas av en tydlig ensidighet. SVT beskriver utvecklingen i termer av oro och eskalation men undviker ofta att tydligt diskutera själva utgångspunkten – att kriget startades genom ett politiskt beslut i Washington och Tel Aviv. Perspektivet blir västligt och säkerhetspolitiskt medan Irans perspektiv och konsekvenserna för regionen hamnar i bakgrunden. Resultatet blir en rapportering där kriget framstår som något som bara händer, istället för något som har startats av konkreta politiska beslut. För en tittare skapas bilden av ett komplicerat skeende där ingen riktigt bär ansvar, trots att ansvaret i verkligheten är tydligt.
Civilbefolkningen betalar redan priset för denna politik. Hundratals civila har dödats och rapporter talar om attacker där barn har mist livet. Varje sådan händelse skapar nya generationer som kommer minnas kriget långt efter att dagens politiker har försvunnit från scenen. Krigets verklighet utspelar sig inte i presskonferenser utan i städer där människor försöker överleva.
Kriget påverkar redan hela världen. Flygtrafik har stoppats, oljepriserna har stigit och spänningarna mellan stormakter ökar. Om konflikten fortsätter att eskalera kan konsekvenserna bli ekonomiska kriser och politisk instabilitet långt utanför Mellanöstern.
Min ståndpunkt är därför tydlig. Sverige ska inte dras in i detta krig. Sverige ska inte bidra med vapen, pengar eller militärt stöd. Sverige ska verka för diplomati och fred och stå upp för principen att suveräna stater inte ska bombas till politisk underkastelse. Den linjen borde vara självklar för ett land som säger sig värna internationell rätt, men i dagens Sverige verkar det krävas mer mod än vad många makthavare är beredda att visa.
Trump och Netanyahu har valt en väg som ökar risken för ett stort krig och ett mer instabilt internationellt system. De kan ha startat konflikten, men de kan inte kontrollera hur den slutar. Risken är att deras beslut kommer att bli ihågkomna som det ögonblick då dörren öppnades till ett nytt stort krig i Mellanöstern – medan svenska politiker och svenska medier stod bredvid och inte vågade säga det som behövde sägas.
2026-03-02 // Bo Jonsson för Enade Sverige
INGA DONATIONER – DELA GÄRNA!