EU, regeringen och SVT driver oss djupare in i kriget utan att ens definiera målet
Jag sitter och läser nyheterna och slås av en obehaglig insikt: det finns nästan ingen gräns längre för vad Sveriges regering, EU och SVT är beredda att acceptera – så länge riktningen är densamma. Mer pengar, mer militärt samarbete och mer eskalation – men färre frågor. Det som skrämmer mig mest är inte kriget. Det är hur systematiskt människor vänjs vid att inte tänka själva.
Jag ser ett mönster – ser du det också? En dag läser jag att det finns planer på sabotage mot gasledningar i Svarta havet. Nästa dag läser jag att NATO-länder kan överväga att hjälpa Ukraina till nukleär kapacitet. Samma vecka anländer ett franskt atomdrivet hangarfartyg till Malmö. Samtidigt står Sveriges statsminister i Kiev och säger att fler länder måste göra mer. Och SVT rapporterar allt i samma ton: detta är normalt, detta är nödvändigt, detta är rätt. Men jag ställer mig en enkel fråga: när blev detta normalt egentligen? När blev det normalt att Sverige skickar hundratals miljarder till ett krig utan att någon ens kan förklara hur det ska sluta? När blev det normalt att kärnvapen diskuteras i Europa igen? När blev det normalt att militära signaloperationer presenteras som nyheter istället för politik? Och framför allt: när blev det onormalt att ställa frågor?
Jag säger det rakt ut: SVT granskar inte krigspolitiken. SVT administrerar den. SVT:s rapportering har blivit så förutsägbar att man nästan kan skriva rubrikerna i förväg: Ukraina kämpar tappert, Ryssland måste stoppas, Sverige visar ledarskap, stödet måste fortsätta och kritiker är problematiska. Var är programmen som ställer de enkla frågorna? Var är granskningen av vart pengarna faktiskt går? Var är diskussionen om riskerna? Var är debatten om slutmålet? Eller är SVT:s uppdrag nu att se till att människor inte ställer sådana frågor? Det är en legitim fråga – inte extrem, inte konstig, utan legitim.
Sverige har skickat omkring 128 miljarder kronor till Ukraina. Stanna upp en sekund. Det är pengar som kunde ha byggt sjukhus, förstärkt försvaret här hemma och gått till vård, skolor och polis. Men det som oroar mig mest är inte summan utan att ingen verkar veta var gränsen går. Regeringen säger att stödet ska fortsätta ”så länge det behövs”. Vad betyder det egentligen? Fem år? Tio år? Tjugo år? Finns det ens en plan? Finns det ens ett slut? Eller är planen att fortsätta tills någon annan kollapsar först?
Jag har blivit allt mer övertygad om en sak: EU fungerar inte längre som ett samarbete utan som en maskin som bara rör sig i en riktning – mer integration, mer pengar, mer disciplin och mer centralisering. När ett land bromsar kallas det skamligt. När Ungern och Slovakien säger stopp utmålas de som ansvarslösa. Men jag undrar: är det verkligen ansvarslöst att fråga hur länge något ska pågå? Är det verkligen extremt att vilja veta vad slutmålet är? Eller är det bara obekvämt?
Statsministern säger att fler länder borde göra mer. Men jag undrar: hur mycket ska Sverige göra? Hur mycket räcker? 200 miljarder? 300 miljarder? 500 miljarder? Och vad ska vi avstå från här hemma? Ingen säger det. Ingen vågar säga det. Ingen i regeringen står och säger: ”Detta kommer kosta er detta.” Istället får vi slogans om ledarskap, solidaritet och ansvar. Men ansvar utan siffror är inte ansvar – det är PR.
Vi ser sabotage mot energiinfrastruktur diskuteras, vi ser kärnvapen nämnas igen, vi ser militär närvaro öka och vi ser ekonomiskt stöd växa. Men jag hör nästan ingen diskutera den mest obehagliga frågan: vad händer om detta inte slutar med förhandlingar? Vad händer om konflikten bara fortsätter? Vad händer om nästa steg blir större? Vad händer om Sverige dras djupare in? Det här är inte extrema frågor. Det är normala frågor. Men normala frågor har blivit misstänkta frågor.
Jag accepterar inte att regeringen ska kunna fatta beslut i den här storleksordningen utan riktig debatt. Jag accepterar inte att SVT ska fungera som en trygg bakgrundskör. Jag accepterar inte att EU ska använda kriget för att flytta makt bort från medborgarna. Och jag accepterar definitivt inte att människor ska skämmas för att de ställer frågor.
Jag säger det tydligt: Sverige ska lämna EU – snarast möjligt. Inte av symboliska skäl utan för att kunna fatta egna beslut igen, prioritera Sverige igen och kunna säga nej igen.
Om Island nu börjar snabbspåra EU-medlemskap på grund av geopolitisk panik får jag också överväga att flytta min domän från Reykjavik. Jag tänker inte bygga min digitala infrastruktur i ett system som reflexmässigt svarar på varje kris med mer överstatlighet.
Det här handlar i grunden inte bara om Ryssland, Ukraina, NATO eller EU. Det handlar om något mycket enklare: om människor fortfarande vågar tänka själva. För när människor slutar ställa frågor behöver makten inte längre övertyga någon. Och det är dit vi är på väg.
Frågan är bara: hur långt tänker vi följa med innan vi säger stopp?
2026-02-24 // Bo Jonsson för Enade Sverige