Låt mig först förklara exakt vad jag menar med detta uttryck.
Jag syftar inte på en person. Jag syftar på ett scenario där en regering, med hänvisning till nationell säkerhet, inför extraordinära åtgärder som kraftigt förändrar hur staten fungerar – exempelvis höjd beredskap, utökade befogenheter för myndigheter, och ett säkerhetsläge där normala politiska och samhälleliga processer påverkas av ett yttre hot.
I Ukraina skedde detta i samband med ett krig som kraftigt förändrade statens säkerhetsläge och funktion.
Frågan är därför: vad skulle krävas för att något motsvarande ens skulle bli aktuellt i Sverige?
Svaret är tydligt.
Det skulle krävas ett verkligt och allvarligt säkerhetshot mot landet. Inte politisk oenighet. Inte opinionsbildning. Inte kritik. Utan ett konkret läge där staten bedömer att landets säkerhet, territorium eller grundläggande funktioner är direkt hotade.
I Sverige kan regeringen inte ensidigt avskaffa demokratiska processer. Sverige styrs av grundlag. Riksdagen fortsätter fungera även vid krig eller höjd beredskap. Makten är inte koncentrerad till en person, utan fördelad mellan institutioner.
Detta är viktigt att förstå.
Samtidigt har Sveriges säkerhetspolitiska position förändrats i grunden under de senaste åren.
Vi har gått från militär alliansfrihet till fullt medlemskap i Nato. Vi har undertecknat DCA-avtal som ger utländska militära strukturer tillgång till svenskt territorium. Vi har sett omfattande vapenleveranser och miljardbelopp i stöd till ett pågående krig utanför våra gränser.
Samtidigt har dessa beslut fattats utan folkomröstningar.
Parallellt har mediernas rapportering i allt högre grad kommit att handla om försämrat säkerhetsläge, hybridkrigföring, civil beredskap och behovet av att förbereda samhället för kris och konflikt.
MUST:s årsöversikt beskriver en värld där säkerhetsläget förändras och där hybridpåverkan blivit en del av staters verktyg. Det betyder inte att Sverige befinner sig i ett undantagstillstånd. Men det betyder att staten förbereder sig för en mer komplex verklighet än tidigare.
Detta väcker en större och mer principiell fråga.
Inte om vad som händer idag.
Utan om riktningen framåt.
Sysslar Sverige med att skapa de rekvisit som krävs för en “Zelenskyj 2.0” redan idag, om vi ser till mediernas rapportering och de beslut som fattats under de senaste åren?
Detta är inte ett påstående.
Det är en fråga.
En fråga om hur vi tolkar den utveckling vi själva bevittnar.
Som medborgare är det vår uppgift att förstå detta nyktert, utan rädsla och utan naivitet.
Stater förändras genom beslut. Beslut fattas av människor. Och varje beslut bär konsekvenser – både i nutid och i historien.
Det viktigaste är att förstå hur systemet faktiskt fungerar.
Inte genom spekulation.
Utan genom kunskap.
2026-02-17 // Bo Jonsson för Enade Sverige
INGA DONATIONER – MEN DELA GÄRNA!