Från Ukrainastöd och Nato-möten till kärnvapendiplomati och ökade globala spänningar – flera parallella utvecklingar formar Sveriges framtida handlingsutrymme
Samtidigt som Europa talar om fred och stabilitet rör sig världen in i en mer oförutsägbar fas. Den senaste veckan är ett tydligt exempel på hur flera spänningsfält förstärker varandra – och hur små och medelstora länder riskerar att bli reaktiva snarare än strategiska.
För det första: Sverige går nu, tillsammans med flera andra länder, in i ett nytt stödpaket till Ukraina inom ramen för PURL-initiativet. Det handlar om luftförsvarssystem och ammunition till luftförsvar – och modellen innebär att europeiska länder köper materiel från USA som sedan skänks vidare till Ukraina. Exakt storlek och deltagande länder är ännu inte kommunicerat.
Oavsett var man står politiskt i Ukrainafrågan säger PURL-upplägget något större om Europas läge: när det gäller kritiska system och produktionskapacitet hamnar Europa i praktiken i ett beroendeförhållande. Det är inte en moralisk fråga – det är en strukturfråga. När säkerhet blir en leveranskedja blir också försörjningskedjan en del av säkerhetspolitiken.
För det andra: USA:s fokus tycks samtidigt spridas över fler fronter. Enligt Wall Street Journal förbereder Pentagon en andra hangarfartygsgrupp för möjlig insats i Mellanöstern om diplomatiska försök med Iran misslyckas. Även här är det ännu inget formellt beslut – men själva förberedelsen visar hur snabbt läget kan skifta från förhandling till militär press.
För det tredje: parallellt finns tecken på att stormakterna ändå försöker hålla kvar något som liknar “systemstabilitet” i kärnvapenfrågan. Efter att New START-läget förändrats rapporteras samtal om en uppdaterad ordning/observans i någon form, och amerikanska företrädare har bekräftat att diskussioner pågår. Det är i sig en signal: även när konflikter hårdnar söker man ofta spärrar i de mest existentiella frågorna.
För det fjärde: Europa präglas av intern spänning kring framtida riktning, särskilt kopplat till Ukrainas relation till EU. Ungerns premiärminister Viktor Orbán har offentligt beskrivit EU:s och Ukrainas linje som en “krigsförklaring” mot Ungern i samband med uppgifter om planer som rör ett snabbare medlemskapsupplägg. Oavsett vad man tycker om Orbáns retorik synliggör det en realitet: EU:s vägval riskerar att bli en arena för hårda inre konflikter, inte bara en yttre linje.
När man lägger ihop dessa fyra spår framträder en helhetsbild: världen rör sig mot mer blockpolitik, mer militär förberedelse, mer industriell kapplöpning – men också mot selektiv diplomati där vissa “spärrar” ändå försöks hållas intakta. I den miljön behöver Sverige ställa en mer grundläggande fråga än “vad är nästa paket?” eller “vad säger nästa möte?”: vilken roll vill vi att Sverige ska ha när flera konflikter och beroenden accelererar samtidigt?
Enade Sveriges utgångspunkt är enkel: Sverige ska vara ett land som bygger sin säkerhet på långsiktig stabilitet, suverän handlingsfrihet och diplomati – inte på kortsiktig reaktivitet. Det betyder inte passivitet. Det betyder disciplin: att väga konsekvenser, att förstå beroenden, och att undvika att glida in i beslut som låser fast framtida generationer vid en väg utan tydlig demokratisk förankring.
I en tid där militär logistik, industriell kapacitet och diplomati hänger ihop blir frågan om riktning avgörande. Det är möjligt att stödja människor utan att förlora strategisk självständighet. Det är möjligt att värna säkerhet utan att göra beroende till standardläge. Det är möjligt att stå för fred utan att bli naiv – och det är möjligt att tala med fler än en part utan att förlora sin värdighet.
Sveriges styrka framåt kommer inte att avgöras av hur högt vi ropar, utan av hur väl vi håller kursen när världen skiftar. Det är där en seriös säkerhetspolitik börjar: i viljan att se helheten, och i modet att välja en roll som håller över tid.
2026-02-12 // Bo Jonsson för Enade Sverige
INGA DONATIONER – MEN DELA GÄRNA!