Enade Sverige – Diplomatin som återvänder, exkluderingens tröghet och vad som händer när världen går runt EU
Vecka 6 kan sammanfattas som en vecka där realpolitiken börjar trycka sig igenom det officiella narrativets yta. Inte som någon plötslig “vändning”, utan som ett svagt men tydligt mönster: när krig, sanktioner och moralmarkeringar inte längre ger strategisk kontroll börjar systemet söka tillbaka till det som alltid fungerat bäst i stora konflikter – kanaler, förhandling och kontakt.
Samtidigt blir kontrasten skarp mellan två logiker:
- Exkludering som identitetspolitik – där “rätt hållning” blir viktigare än exit-strategi.
- Diplomati som teknik – där man talar med motparten för att minska risk och återta handlingsutrymme.
Veckans olika händelser – Frankrikes linje om direkt kanal till Ryssland, de baltiska signalerna om EU-sändebud, FIFA-chefens kritik av förbud, USA:s dubbla signaler till Iran, och frågetecknen kring Nicolás Maduro – hänger ihop i en gemensam systemfråga:
När konflikt blivit struktur – vilka verktyg finns kvar för att faktiskt avsluta den?
Diplomatin återvänder – inte som sympati, utan som självbevarelse
Frankrikes utrikesminister Jean-Noël Barrot sätter ord på det som länge legat under ytan: Europa behöver en direkt kanal till Ryssland.
Det intressanta är inte “Frankrike” som moralaktör – utan Frankrike som systemindikator: när en tung EU-stat öppet säger att Europa inte kan stå utanför samtidigt som USA redan talar direkt, då handlar det om makt och relevans.
I samma riktning ser vi att idén om ett särskilt EU-sändebud får luft under vingarna, där även baltiska företrädare uttrycker behovet av att Europa återtar plats vid bordet.
Detta är politiskt betydelsefullt just eftersom Baltikum traditionellt varit bland de tydligaste förespråkarna för hård linje. När de signalerar “kanal” snarare än “frysning”, är det ofta ett tecken på att den rådande strategin inte längre upplevs som tillräcklig.
Systemläsning:
Det här är inte en omsvängning i värderingar. Det är en omsvängning i verktygsval. EU börjar inse att en långvarig konflikt utan kommunikationskanaler gör små och medelstora stater mer utsatta, eftersom de får mindre möjlighet att manövrera när blocken hårdnar.
Splittringen i EU – när “mer press” saknar exit
Kontrasten mot EU:s utrikeschef Kaja Kallas blir därför central. Hon har öppet avrått från återengagemang och signalerat att EU saknar något att “erbjuda”, vilket i praktiken innebär att verktygslådan begränsas till mer press.
Detta är veckans viktigaste strategiska konflikt inom EU:
- Press utan exit tenderar att bli en motor för eskalering.
- Diplomati utan naivitet är ett sätt att skapa utgångar, även när man ogillar motparten.
Systemläsning:
När diplomati blir politiskt “otillåten” ersätts den ofta av etiketter, förbud och symbolhandlingar – som ger moralisk renhet men minskar handlingsfrihet. Resultatet blir en hårdare struktur där misstag lättare blir irreversibla.
Idrotten som laboratorium: exkludering bygger framtida fiendebilder
Gianni Infantino kritiserar förbud och bojkotter och beskriver dem som kontraproduktiva – särskilt när de cementerar frustration och hat, och pekar på ungdomsnivå som en möjlig väg tillbaka.
Ukrainas svar – hård moralisk fördömelse – är i sig logiskt inom en totaliserad konfliktlogik: om allt är existentiellt, blir varje öppning en skandal.
Systemläsning:
Det intressanta här är att idrott fungerar som en “ren” testyta för en större mekanik:
- Exkludering är inte neutral.
- Den formar unga generationers konfliktspråk.
- Den gör återgång dyrare ju längre tiden går.
Det betyder inte att man måste “släppa in” alla i alla forum. Det betyder att permanenta förbud ofta skapar en tröghet där konfliktens sociala arv blir större än det politiska skälet som en gång startade förbudet.
Iran: “mycket bra samtal” + nya sanktioner – den dubbla verktygslådan
Veckans Iran-spår visar samma struktur, men i högre tempo. USA har signalerat positiva samtal i Oman/Muskat, samtidigt som nya sanktioner annonserats i anslutning till samtalen.
Detta är inte en paradox i modern geopolitik – det är standardmönster:
- Diplomati används för att testa ramverk och motpartens gränser.
- Press används för att hålla uppe kostnader och kontrollera tid.
Systemläsning:
När båda verktygen används parallellt blir den avgörande frågan inte vad som sägs vid bordet, utan vilken exit som byggs. Press kan fungera om det finns en väg ut. Utan väg ut blir press bara ett sätt att förlänga konfliktens inlåsning.
Nicolás Maduro: när normerna brister blir världen farligare för små stater
Din fråga “Vad händer med Nicolás Maduro?” är i sig en stark OSINT-markör. Under veckan har rapporteringen präglats av påståenden om att Maduro har “avlägsnats” och att detta blivit en geopolitisk chock med hårda reaktioner – inklusive ryska uttalanden om internationell rätt och precedent.
Oavsett exakt hur man värderar parterna blir systemfrågan brutal:
Om ledare kan tas bort genom extraordinära metoder och efterhand legitimeras som praxis, flyttas världen närmare en ordning där makt går före ramverk.
Systemläsning:
Detta är farligt för små stater, eftersom små stater överlever på förutsägbarhet, normer och spelregler. När normen bryts av de starka blir utrymmet mindre för de som inte kan skydda sig med egen styrka.
Ukraina – kriget som inte började 2022: ramverket som binder allt
Din längre Ukraina-text fungerar i vecka 6 som en sammanbindande “metaram”: konflikten förstås som en process snarare än ett datum, och Sveriges roll förstås som en positionsförändring snarare än en “reaktion”. Den ramen gör veckans nyhetsflöde begripligt:
- EU-sprickor kring dialog handlar om relevans och riskhantering, inte om moral.
- Exkluderingsdebatten i idrott handlar om framtida sociala relationer, inte om matchresultat.
- Iran-spåret visar hur “samtal” och “press” samexisterar när misstron är djup.
- Maduro-frågan visar att normbrott skapar en ny osäkerhet i hela systemet.
Veckans återkommande mönster
Tre rörelser framträder tydligt i vecka 6:
- Diplomati återkommer som nödvändighet – EU börjar ana att det är farligt att vara permanent utanför rummet.
- Exkluderingens tröghet – förbud och etiketter bygger långsiktigt hat och låser återgång, särskilt när unga dras in.
- Parallella verktyg – USA visar modellen “samtal + sanktioner” vilket gör exit-frågan viktigare än retoriken.
Samlad bedömning – vecka 6, 2026
Vecka 6 visar att världen börjar söka tillbaka till teknik istället för ritual. Konflikter kan inte hanteras enbart som moraliska identitetsprojekt. De kräver kanaler, intressen, förhandling – och en plan för hur man kliver ner från trädet.
För Enade Sverige blir linjen konsekvent:
- Diplomati är ett verktyg, inte en belöning.
- Exkludering kan vara taktisk, men blir farlig när den blir permanent identitet.
- Små stater måste prioritera handlingsfrihet och riskminimering, annars blir de spelplan.
— Bo Jonsson
OSINT-SWE & Enade Sverige
INGA DONATIONER – MEN DELA GÄRNA!