Om sanktioner, symbolpolitik och varför exkludering ofta förlänger konflikter snarare än löser dem
Under de senaste dygnen har flera händelser pekat åt samma håll: världen står och väger mellan fortsatt exkludering och en gradvis återgång till dialog. Mönstret syns i idrottens värld, i EU:s interna diskussion – och i Mellanösterns snabbt skiftande läge.
Det här är inte en text som “tar parti för ett lag”. Det är en text om en principfråga:
När man blandar ihop politik, moralmarkeringar och långvariga förbud – blir resultatet bättre, eller bara hårdare?
1) FIFA-chefen: “Förbud skapar frustration och mer hat”
FIFA:s president Gianni Infantino har i en intervju sagt att förbud och bojkotter inte uppnår något – utan snarare bidrar till mer frustration och hat – och att sporten bör stå över politiken. Han pekar också på att man åtminstone på ungdomsnivå bör hitta vägar tillbaka.
Oavsett vad man tycker om sakfrågan är det intressant att en så central person säger det öppet. För det sätter fingret på en sak som ofta glöms bort:
- Exkludering är inte neutralt.
- Det formar unga generationer.
- Det cementerar fiendebilder.
2) Ukrainas svar: hård moralisk fördömelse
Ukrainas utrikesminister Andrey Sibiga svarade med hård retorik och kallade Infantinos hållning skamlig. Det är i sig också talande.
Vi ser här två helt olika strategier:
- A) “Vi ska minska hatet, öppna för återgång (minst för unga).”
- B) “Inget återinträde, inga undantag – moralisk markering först.”
Frågan som uppstår är enkel, men avgörande:
Vilken linje minskar lidandet över tid – och vilken linje förlänger konflikter i generationer?
3) EU: försiktiga tecken på att “en kanal till Ryssland behövs”
Samtidigt kommer signaler om att EU behöver en direkt kommunikationskanal med Moskva. Frankrikes utrikesminister Jean-Noël Barrot har argumenterat för att Europa måste kunna hävda sina intressen utan att “delegera ansvar” till andra.
Detta sker i ett läge där:
- USA driver processer mer direkt,
- Europa riskerar att hamna bredvid bordet,
- och vissa europeiska ledare börjar tala om framtida dialog – om än försiktigt.
Här är kärnan: diplomati är inte en belöning. Diplomati är ett verktyg.
4) Kallas: “Varför skulle Ryssland prata med oss?”
EU:s utrikespolitiska chef Kaja Kallas har enligt rapporter sagt att EU inte har något att erbjuda Ryssland, och därför inte ser några direkta samtal framför sig – och att man istället väljer “mer press”.
Oavsett vad man tycker om Kallas linje uppstår en realpolitisk fråga:
- Om man inte erbjuder något,
- och endast har “press”,
- hur ser då en väg ut som faktiskt slutar i stabilitet?
Press kan vara ett verktyg, men press utan exit blir ofta bara en motor för eskalering.
5) Iran/EU: terrorstämplingar och speglingar
På Mellanösternspåret ser vi en liknande mekanik: EU:s terrorstämpling av IRGC speglas av Irans beslut att stämpla EU-arméer som “terroristorganisationer”. Samtidigt rapporteras om intensiva kontakter, militära förberedelser och parallella diplomatiska signaler – inklusive uppgifter om att Iran i första hand vill förhandla om kärnfrågan med USA.
Det här visar ett större mönster:
- Symboliska stämplingar höjer temperaturen.
- Speglingar gör reträtter svårare.
- Och när alla säger “terrorist” om alla – urholkas ordets betydelse.
Slutsats: Separera arenorna – och återupprätta verktygen
Idrott, diplomati och säkerhetspolitik ska inte vara naiva. Men de ska heller inte reduceras till moralmarkeringar och totala förbud som blir permanenta.
Min hållning är enkel:
- Dialog är ett verktyg, inte en eftergift.
- Exkludering skapar ofta mer bitterhet än lösningar.
- Det som formar unga generationer formar framtiden.
Och därför är det värt att ställa en sista fråga:
Om målet är fred och stabilitet – varför bygger vi då system som producerar mer frustration, mer hat och färre utgångar?
2026-02-03 // Bo Jonsson för Enade Sverige
INGA DONATIONER – MEN DELA GÄRNA!