Förslaget att sänka straffbarhetsåldern till 13 år är ett tecken på systemstress, inte systemstyrka. Det finns ett mer rättsstatligt hållbart alternativ som skyddar samhället, bryter gängens kalkyler och tar barns utveckling på allvar.
När regeringen nu vill göra det möjligt att sätta 13-åringar i fängelse för de grövsta brotten är det förståeligt att många upplever det som handlingskraft. Själv ser jag i stället ett rättssystem som riskerar att tappa sin inre logik. Skydd av samhället, fastställande av skuld och verkställighet av straff är tre skilda funktioner i en rättsstat. När dessa pressas ihop till ett enda instrument – fängelse – uppstår inte styrka utan friktion.
Jag delar helt bilden av problemet. Den grova våldsbrottsligheten bland mycket unga har förändrat karaktär. Kriminella nätverk använder i dag barn strategiskt, just därför att de vet hur rättssystemets gränser ser ut. Det är ett allvarligt hot mot både trygghet och tillit. Men att konstatera detta innebär inte att barn plötsligt blivit vuxna, vare sig juridiskt, moraliskt eller neurologiskt. Ett samhälle som bygger sin rättsordning på konsekvens kan inte låta brottets allvar sudda ut gärningsmannens faktiska ålder.
Det jag vänder mig mot är inte viljan att markera ansvar, utan metoden. Regeringens förslag bygger i praktiken på antagandet att extrem brottslighet kräver extrem juridisk förenkling. Det strider mot både forskning och erfarenhet. Barns hjärnor är under utveckling, deras impulskontroll och konsekvenstänk är begränsade, och tidig inlåsning i fängelsemiljö har i decennier visat sig öka risken för återfall. Att bortse från detta är inte hård politik, utan kortsiktig.
Enade Sveriges utgångspunkt är att rättsstaten måste hålla även när trycket är högt. Därför menar jag att ett annat förhållningssätt är nödvändigt. Om ett barn mellan 13 och 14 år begår ett extremt grovt brott ska skulden prövas och fastställas omedelbart genom bevistalan eller domstolsförfarande. Brottet ska aldrig relativiseras eller lämnas obesvarat. Straffvärdet ska fastställas tydligt, med full respekt för brottets allvar och brottsoffrens rätt till upprättelse. Men verkställigheten av straffet ska frysas.
Under tiden ska samhället skyddas genom sluten och tvingande vård fram till myndighetsålder. Det handlar inte om frivilliga insatser, utan om tydlig kontroll, struktur och avskärmning från kriminella miljöer. Fokus ligger på att förhindra fortsatt brottslighet och att bryta destruktiva mönster, inte på att tidigt placera barn i miljöer som riskerar att befästa en kriminell identitet. När personen fyller 18 kan verkställigheten av straffet prövas och genomföras i en form som är anpassad för unga vuxna, med hänsyn till utveckling, risk och samhällsskydd.
Denna modell är inte mildare. Den är mer konsekvent. Ansvar utkrävs, skuld fastställs och konsekvenser är ofrånkomliga. Samtidigt undviker staten att göra våld på sina egna principer genom att kalla barn för vuxna när det passar politiskt. För gängen förändras kalkylen. Det finns ingen vinst i att använda allt yngre barn när straffet inte försvinner, utan bara skjuts fram. Rekryteringen pressas inte nedåt i åldrarna, utan uppåt.
Jag noterar att regeringen själv beskriver sin reform som tillfällig. Det är talande. Rättsstatliga grundprinciper ska inte införas på prov. De ska vara robusta nog att bära även i tider av oro. Att experimentera med barns frihet i femårsintervaller är ett tecken på att man tappat bort helheten.
Det här är inte en fråga om att vara hård eller mjuk. Det är en fråga om att vara sammanhängande. Symbolisk handlingskraft kan ge kortsiktig politisk utdelning, men riskerar att förvärra de strukturer som redan driver våldet. Att frysa straffet tills myndighetsålder kräver mer disciplin och mer långsiktighet. Men det är just den typen av beslut som skiljer ett samhälle som reagerar från ett samhälle som styr.
Allt vi bygger i dag görs i praktiken för dem som kommer efter oss. Om rättsstaten börjar tumma på sina egna principer när det blåser, är det våra barn som får betala priset i morgon.
2026-01-26 // Bo Jonsson för Enade Sverige
INGA DONATIONER – MEN DELA GÄRNA!