Enade Sverige – Legitimitet som vapen, blocklogik som tvång och varför små stater måste tänka kallare än stormakter
Bo Jonsson
25 januari 2026
Vecka 4 framstår inte främst som en “nyhetsvecka”, utan som en vecka där en djupare systemfråga blir synlig: hur legitimitet skapas, vem som får definiera verkligheten – och vilka verktyg som används när folkrätt, diplomati och demokratiskt ansvar inte längre räcker för att driva igenom en önskad ordning.
Det handlar inte om en enskild händelse. Det handlar om en metodförskjutning.
När system blir osäkra uppstår en reflex: de starkaste aktörerna försöker stabilisera läget genom kontroll av narrativ, allianser och institutioner. I praktiken sker det genom tre återkommande mekanismer:
- Legitimitet delas ut genom plattformar och erkännanden snarare än genom ansvar, val eller resultat
- Diplomati ersätts av ritual, lojalitetsmarkörer och utestängning – vilket gör blocklogik till standardläge
- Undantag normaliseras (språk, sanktionspraxis, regimskiftesretorik, administrativa konstruktioner) tills de blir nya normer
Den övergripande frågan blir därför:
Vad händer med små staters säkerhet när legitimitet blir ett verktyg – och när blocklogik gör neutralitet, autonomi och egen analys politiskt otillåtna?
1. Legitimitet som systemteknik – från ansvar till scen
Veckans material visar ett tydligt skifte: legitimitet produceras allt oftare genom exponering, paneler, erkännanden och symboliska titlar, snarare än genom formell förankring och ansvar.
Davos illustrerar detta som en koncentrerad modell. När en arena som påstår sig analysera verkligheten i praktiken blir en plats där vissa berättelser bekräftas och andra hålls ute, uppstår ett systemfel: analys ersätts av narrativ-hantering.
För små stater är det här farligt av två skäl:
- de fattar beslut på felaktiga antaganden
- de tappar förmågan att läsa motpartens rörelser korrekt
I säkerhetspolitik är feltolkning ofta farligare än illvilja.
2. Diplomatin återkommer – men utan Europa
Ett av veckans tydligaste mönster är att de faktiska samtalen om krig, fred och möjliga utvägar inte förs där den offentliga retoriken är som högst.
Samtidigt som Europa fastnar i identitetsdrivna forum, “värdegrundsmarkörer” och rituell enighet, förs diskussioner om diplomati på andra nivåer – och utan Europa.
Det innebär i praktiken att EU reduceras till åskådare, trots att det europeiska territoriet bär stora delar av risken.
Det här är kärnan:
Europa vill vara moralisk aktör, men saknar strategisk autonomi.
När det sker blir Europa ett område där konflikter spelas ut, inte en aktör som kan forma dem.
3. Sverige: från säkerhet till exponering
För Sverige får detta en direkt och obehaglig innebörd. NATO-medlemskapet och DCA-avtalet med USA innebär att Sveriges territorium och infrastruktur blir integrerade i en större militär uppställning – samtidigt som Sveriges diplomatiska handlingsutrymme minskar.
I ett spänt läge är det inte “avsikter” som avgör hur andra planerar, utan kapacitet och positionering.
Ur ett ryskt perspektiv blir DCA den tydligaste signalen om statusförändring: att svensk mark kan användas av främmande militär, och att svensk kontroll begränsas. Detta driver militär planering – inte avspänning – eftersom osäkerheten ökar.
Det är därför Enade Sverige ser Sveriges nuvarande linje som rigid och riskabel: när även stora aktörer återöppnar kanaler, står Sverige kvar i ett låst symboliskt läge.
4. Regimskiftesretorik mot Kuba – “läckan” som verktyg
Veckans Kuba-material är en tydlig fallstudie i hur signalpolitik fungerar.
Det centrala är inte om varje detalj är formellt bekräftad, utan varför sådana uppgifter sprids öppet. I geopolitiken är “läckor” ofta inte olyckor, utan budskap: de skapar osäkerhet, tryck och självdisciplin hos både målet och omgivningen, utan att avsändaren behöver ta juridiskt eller politiskt ansvar.
Det är en metod som kan sammanfattas så här:
hot + förnekbarhet = maximal hävstång med minimal kostnad.
För små stater är detta systemkritiskt, eftersom det normaliserar idén att regimskifte kan vara ett legitimt instrument igen – vilket urholkar principen om icke-inblandning som små stater är beroende av.
5. Informationsmiljön: från reglering till utestängning
Vecka 4 bekräftar att informationsmiljön inte längre behandlas som ett område för pluralism och konkurrens, utan som ett område där geopolitisk lojalitet blir ett villkor för synlighet.
EU:s linje gentemot RT ska därför förstås principiellt: när sanktioner och utestängning glider från tydligt identifierade lagöverträdelser till politiska associationskedjor uppstår en ny norm: information tillåts om den är “rätt” – inte om den är sann, relevant eller prövbar.
Effekten blir tvådelad:
- den interna demokratin försvagas när obekväm information filtreras bort
- omvärlden får ett starkt underlag för att peka på dubbla standarder, vilket ytterligare undergräver folkrättens legitimitet
6. Inrikes: identitet, konstruktioner och institutionell verklighetsförskjutning
Veckans text om kön och barns skydd ligger vid första anblick utanför geopolitiken – men den passar in i veckans mönster: när institutioner börjar behandla sociala konstruktioner som om de vore naturvetenskap, uppstår en form av administrativ verklighetsförskjutning.
Det är inte en attack på individer. Det är en fråga om system.
När skola, myndigheter och medier driver ett gemensamt normpaket – där avvikande perspektiv stämplas som otillåtna – flyttas makt från medborgare till institutioner. På lång sikt är det samma typ av process som gör internationella system instabila: när verkligheten inte längre får beskrivas som den är, blir korrigering omöjlig.
Och när detta riktas mot barn, i ett läge där psykisk ohälsa ökar, blir det inte bara en kulturfråga. Det blir en framtidsfråga.
7. ES-modellen: ansvar som motgift mot systemets ansvarsdiffusion
Veckans FAQ om ES-modellen sätter fingret på en central punkt: det som kännetecknar många samtida system är ansvarsdiffusion.
När ansvar löses upp i partier, utskott, myndighetsspråk och kollektiva processer blir ingen riktigt ansvarig när konsekvenserna blir negativa.
ES-modellen formulerar en motprincip:
- en tydlig ansvarsbärare
- lokal folkmakt där den fungerar
- stark stat i samhällsbärande kärnfrågor
- nationell kontroll över kritisk infrastruktur
- diplomati som verktyg, inte belöning
Detta är inte “extremt”. Det är ett försök att återinföra begriplighet i ett samhälle där styrning ofta sker genom dimma.
8. Veckans återkommande mönster
Fyra rörelser återkommer tydligt i vecka 4:
- Legitimitet flyttas från val/ansvar till scener, erkännanden och narrativ
- Diplomati ersätts av blocklogik, men återkommer samtidigt bakom kulisserna
- Informationsmiljön behandlas som territoriell kontroll snarare än offentlig sfär
- Små stater exponeras när de låser sig i symbolpolitik utan egen autonomi
9. Samlad bedömning – vecka 4, 2026
Vecka 4 bekräftar att vi rör oss mot en ordning där legitimitet inte längre är en stabil grund, utan ett rörligt verktyg. När den starkaste aktören och dess systemmiljö kan definiera vilka som är “legitima”, vilka röster som får höras och vilka metoder som kan normaliseras, pressas folkrätten inte genom formella beslut – utan genom praktik.
För små stater är detta en riskzon. Sverige befinner sig i ett mellanläge där landet är integrerat i en västlig säkerhetsstruktur som blir allt mer ritualiserad och samtidigt mer instabil.
För Enade Sverige innebär detta fortsatt:
- suveränitet, diplomati och fred som praktisk riskminskning – inte symbolpolitik
- konsekvent källkritik och låg affekt i ett polariserat informationslandskap
- ansvarsburen politik där medborgare vet vem som bär konsekvenserna
- ett långsiktigt perspektiv riktat mot barnens framtid – de som ska ärva det vi bygger nu
— Bo Jonsson
OSINT-SWE & Enade Sverige
INGA DONATIONER – MEN DELA GÄRNA!