Varför uppgifter om amerikanskt regimskifte i Kuba inte läcker av misstag – och vad det säger om makt, suveränitet och Europas tystnad.
När medier rapporterar att Trumpadministrationen söker vägar till ett möjligt regimskifte i Kuba väljer jag att inte fastna i den snäva frågan om varje detalj är fullt bekräftad eller inte. Den viktigare frågan är varför just den här typen av uppgifter sprids öppet. I geopolitiken är läckor sällan olyckor. De är ofta budskap.
Jag ser detta som signalpolitik i sin renaste form. Genom att låta tunga medier bära fram uppgifter om regimskifte kan makten både hota och förneka samtidigt. Inget formellt beslut behöver fattas. Inga juridiska spår behöver lämnas. Ändå når signalen exakt dit den ska: till den kubanska statsledningen, till regionala aktörer i Latinamerika, till Europas huvudstäder – och till alla som överväger att samarbeta med Kuba ekonomiskt eller diplomatiskt.
Det är därför jag menar att ordet “läcka” är missvisande. Funktionen är det centrala. En sådan här publicering skapar osäkerhet, misstänksamhet och tryck, utan att USA behöver ta ansvar för öppna handlingar. Det är politik med andra medel.
Jag tolkar syftet som trefaldigt. För det första ett internt tryck mot Kuba: att plantera misstanken om att det finns “insiders” som kan tänka sig att göra upp med Washington. Det riskerar att låsa beslutsfattande och skapa intern friktion. I värsta fall kan det leda till överreaktioner som i sig blir destabiliserande. För det andra ett externt tryck: att göra Kuba till en risk i andras kalkyler. Banker, energileverantörer och samarbetspartners börjar tveka när stormakten signalerar att landet kan bli nästa front. För det tredje ett opinionsförberedande syfte: att vänja omvärlden vid tanken att regimskifte åter är ett legitimt verktyg i amerikansk utrikespolitik.
Samtidigt löper ett mer formellt spår i bakgrunden. Trumps Kuba-politik har åter skärpts genom presidentiella åtgärder som förstärker restriktioner, isolering och ekonomisk press. Oavsett om ordet “regimskifte” uttalas i officiella dokument eller inte, byggs hävstången metodiskt genom ekonomi, energi och diplomati. Det är i skärningspunkten mellan det informella – via medier – och det formella – via policy – som den verkliga pressen uppstår.
För mig är detta i grunden en folkrättslig fråga. Jag behöver inte sympatisera med Kubas politiska system för att försvara principen om suveränitet och icke-inblandning. Om stormakter tillåts normalisera öppna eller halvoffentliga ambitioner att byta ut andra staters regeringar, urholkas den regelbaserade ordning som små stater är helt beroende av. Det är en farlig väg. Inte bara för Kuba, utan för internationell stabilitet i stort.
Här har Europa – och Sverige – ett ansvar. Sverige har länge sett sig som en försvarare av folkrätten, multilaterala lösningar och FN:s roll. Om vi i ett läge som detta väljer tystnad, eller gömmer oss bakom selektiva värdegrundsformuleringar, bidrar vi till att göra regimskiftespolitik rumsren igen. Det vore ett strategiskt misstag. Samma metod har redan använts mot andra länder, med kaos, humanitärt lidande och långvarig instabilitet som följd.
Reflektion: hur detta kan utvecklas
Hur situationen kring Kuba utvecklas beror inte bara på Havanna, utan i hög grad på hur omvärlden agerar.
Ett första scenario är passivitet och anpassning. Om EU, Sverige och andra mellanstora stater väljer att tiga eller anpassa sig till USA:s narrativ, ökar trycket snabbt. Kuba riskerar då att hamna i ett läge liknande Venezuela: långvarig ekonomisk strypning, diplomatiskt utanförskap och en permanent krislogik där varje intern spänning exploateras externt. Det är ett “Maduro 2.0”-scenario – inte för att länderna är identiska, utan för att metoden är densamma.
Ett andra scenario är principfast men lågmäld motvikt. Om fler stater tydligt markerar mot regimskiftesretorik och står upp för icke-inblandning, utan att samtidigt eskalera konflikten, minskar utrymmet för aggressiv politik. Kuba får då andrum att stabilisera samhällskritiska funktioner, och kostnaden för ytterligare amerikansk press ökar politiskt.
Ett tredje scenario är ökad polarisering och blocklogik. Om världen fortsätter att delas upp i hårda block riskerar Kuba att reduceras till ännu en symbolfråga i en större maktkamp. Det kan ge kortsiktigt skydd genom allianser, men ökar också risken för att landet blir en spelbricka snarare än en självständig aktör.
Min slutsats är enkel. När hotet kommer förklätt som nyhet är det sällan neutralt. Det är en förberedelse. Hur vi reagerar – eller inte reagerar – avgör om folkrätten förblir en princip eller reduceras till ett retoriskt verktyg. Jag anser att Sverige bör stå upp för suveränitet, dialog och icke-intervention. Inte för att försvara en viss regering, utan för att försvara den ordning som också skyddar oss själva.
2026-01-23 // Bo Jonsson, Enade Sverige
INGA DONATIONER – MEN DELA GÄRNA!