Om legitimitet, eskalation och varför små stater måste tänka klarare än stormakter
Jag skriver detta inom ramen för Enade Sverige, som politisk aktör utan tillgång till maktens mediekanaler och utan stormaktsambitioner. Just därför är perspektivet konsekvent: vad minskar risken för att Sverige dras in i andras konflikter, och vad gör det möjligt för kommande generationer att ta över ett land som fortfarande har handlingsutrymme? I ett skede där Europas säkerhet formas mer av ritualer än av verklighetsförståelse måste mindre stater dra egna slutsatser. När Rysslands utrikesminister Sergej Lavrov nyligen konstaterade att NATO och ledande europeiska länder förbereder sig för en direkt militär konfrontation med Ryssland möttes uttalandet av reflexmässiga avfärdanden i väst. Samtidigt monteras de spärrar ned som tidigare höll eskalation i schack: avtal sägs upp, krigsretorik normaliseras och konflikt behandlas som ett planeringsscenario snarare än ett misslyckande. För Enade Sverige är detta inte en fråga om sympatier, utan om riskanalys.
Detta blir särskilt tydligt i Davos. Där hålls i år den enda Rysslandspanelen av personer som öppet förespråkar regimskifte och som under lång tid byggt sina offentliga roller på att förutsäga rysk kollaps utan att få rätt. Ett talande exempel är Svetlana Tikhanovskaya, som i västliga sammanhang ofta presenteras som Belarus ”valda president”. Efter att ha förlorat presidentvalet 2020 flydde hon till Litauen och började titulera sig som landets legitima ledare, trots att detta anspråk i praktiken endast erkänns av Litauen. Hon har varken skrivit eller talat i någon substantiell omfattning om rysk ekonomi eller krigsekonomiska realiteter, utan har i stället fokuserat på regimskifte i Minsk och symbolisk mobilisering i exil. Att en sådan figur ges utrymme i en panel som påstår sig analysera Rysslands ekonomiska uthållighet säger mer om Davos behov av bekräftande berättelser än om regionens faktiska tillstånd. Särskilt anmärkningsvärt är att Tikhanovskaya tidigare offentligt hävdat att hon kontrollerade ett nätverk av ”partisaner” som skulle genomföra sabotage mot rysk och belarusisk militär infrastruktur, något som i praktiken inte resulterade i mer än sporadisk vandalism. Trots detta fortsätter hon att legitimeras som samtalspartner i säkerhetspolitiska sammanhang. För Enade Sverige illustrerar detta hur politisk legitimitet i dag allt oftare delas ut genom inbjudningskort och scener, snarare än genom faktisk förankring, ansvar och resultat.
Panelen säger sig analysera om Ryssland kan ”upprätthålla en krigsekonomi”, men levererar i praktiken bekräftelse av redan färdiga slutsatser. För Enade Sverige är detta ett systemfel: när västliga beslutsmiljöer ersätter verklighetsförankrad analys med ideologiskt sammansatta forum, där politisk lojalitet väger tyngre än empirisk kunskap, förlorar de förmågan att läsa motparten korrekt. I säkerhetspolitik är feltolkning farligare än illvilja.
Samtidigt sker något helt annat i kulisserna. Rysslands president Vladimir Putins särskilda sändebud, Kirill Dmitriev, möter den amerikanska delegationen i Davos för att diskutera möjlig diplomatisk lösning på Ukrainakonflikten, framtida ekonomiskt samarbete och det som Lavrov kallar konfliktens rotorsaker. Kreml bekräftar samtalen och beskriver tonen som konstruktiv. USA pekas av Lavrov ut som det enda land som öppet visat förståelse för att ryska säkerhetsintressen måste beaktas. Europa är frånvarande. EU reduceras till åskådare. För Enade Sverige är slutsatsen enkel: medan Europa fastnar i symbolpolitik och identitetsdrivna paneler, förs samtal om krig och fred på helt andra nivåer – utan Europa.
Detta har direkta konsekvenser för Sverige. Genom NATO-medlemskapet och DCA-avtalet med USA har Sverige frivilligt placerat sig i den del av väst som höjer retoriken, minskar diplomatin och låser in sig i blocklogik. I ett läge där till och med USA återöppnar direkta kanaler till Moskva framstår Sveriges hållning som rigid och riskabel. När Lavrov säger att NATO förbereder sig för krig är det inte bara ett ryskt påstående; det är också en spegling av hur NATO:s perifera medlemsländer, inklusive Sverige, uppfattas när de upplåter territorium, infrastruktur och politisk lojalitet utan eget manöverutrymme. För Enade Sverige är detta inte säkerhet, utan exponering.
DCA-avtalet med USA är ur ryskt perspektiv den tydligaste förändringen av Sveriges status. Avtalet signalerar att svensk mark kan användas av främmande militär, att svensk kontroll begränsas och att Sverige ingår i en större militär uppställning. I ett spänt läge är detta exakt den typ av osäkerhet som driver militär planering, inte avspänning. Därför ska Lavrovs ord tas på allvar – inte för att de är ryska, utan för att de speglar hur Europas handlingar faktiskt uppfattas. Enade Sverige utgår från att säkerhet byggs genom förutsägbarhet och kontroll, inte genom uppvisningspolitik.
När stormakter förbereder sig för det värsta måste små stater göra motsatsen: minska risk och återta kontroll. Enade Sveriges slutsats är därför att Sverige nu bör lämna NATO, riva DCA-avtalet med USA och återgå till en självständig, defensiv säkerhetspolitik med fokus på diplomati, civil motståndskraft och strategisk förutsägbarhet. Ett alliansfritt Sverige är inte ett hot mot någon; det är en stabiliserande faktor i norra Europa. Detta är inte eftergifter. Det är riskreducering i ett läge där risken annars blir systemisk – och ett ansvar gentemot dem som ska ta över landet efter oss.
2026-01-20 // Bo Jonsson för Enade Sverige
INGA DONATIONER – MEN DELA GÄRNA!