En genomgång av uttalanden, tystnader och motsägelser som bekräftar varför Nato-inträdet och DCA-avtalet var strategiska misstag
Jag lovade att återkomma med en djuplodande analys av Rikskonferensen Folk och Försvar i Sälen när konferensen var avslutad. Här följer min sammanställning av vad som sades i tal, intervjuer och panelsamtal, vad som inte sades och vad detta sammantaget avslöjar om Sveriges säkerhetspolitiska vägval. Texten utgår från Enade Sveriges grundhållning: Sverige borde aldrig ha gått med i Nato och Sverige borde aldrig ha skrivit under DCA-avtalet. Konferensen i Sälen 2026 blev inte ett motargument mot denna linje – den blev ett kvitto på att den varit riktig.
Rikskonferensen Folk och Försvar beskrivs ofta som Sveriges viktigaste säkerhetspolitiska mötesplats. I praktiken har den utvecklats till ett konsensusforum där redan fattade beslut normaliseras, medan de mest grundläggande frågorna hålls utanför den öppna diskussionen. Temat ”Handlingskraft och leverans” genomsyrade hela konferensen. Handlingskraft definierades dock inte som strategisk prövning, omval eller korrigering, utan som snabb och effektiv implementering av en redan låst linje inom Nato-ramen.
Konferensen öppnades av kung Carl XVI Gustaf, som konstaterade att läget i Europa och världen är allvarligt och betonade sammanhållning och ansvar. Ur ett institutionellt perspektiv är detta begripligt. Ur Enade Sveriges perspektiv är problemet att allvaret presenteras som något naturgivet, snarare än som resultatet av politiska vägval. När monarkin fungerar som samlande ram bidrar det till att avpolitisera beslut som i själva verket är djupt politiska: Nato-inträdet, DCA-avtalet och den förlorade svenska handlingsfriheten.
Statsminister Ulf Kristersson slog fast att världsordningen är mer hotad än på decennier och att Sverige nu måste ta ansvar som Nato-medlem. Han presenterade satsningar på luftförsvar och civilt skydd och återkom till begreppet leveransförmåga. I intervjuer under konferensen kommenterade han USA:s hotfulla retorik gentemot Danmark och Grönland och sade att Sverige inte gör något utan Danmarks godkännande. Här blottades en central motsägelse. Sverige är nu beroende av en allians där den dominerande makten öppet hotar en annan medlems territoriella integritet. Detta är exakt det scenario som Nato-medlemskapet sades skydda oss från – och som nu i stället gör oss politiskt bakbundna.
Försvarsminister Pål Jonson beskrev omvärldsläget som ännu mer hotfullt än tidigare och betonade att Sverige blivit starkare de senaste åren. Detta påstående återkom i flera sammanhang. Ur Enade Sveriges perspektiv är detta inte ett konstaterande utan ett antagande som aldrig prövas. Sverige har gått från militär alliansfrihet till full blockintegration, från strategisk flexibilitet till förhandsbundenhet. Att kalla detta ökad styrka förutsätter att man redan accepterat Nato-logiken. Jonsons återkommande hänvisningar till ryska tidslinjer och kapacitet presenterades utan öppen diskussion om osäkerheter eller diplomatiska alternativ. Hotbedömningar användes som politiskt drivmedel snarare än som underlag för prövning.
Utrikesminister Maria Malmer Stenergard talade om behovet av ett Europa som tryggar sin egen säkerhet och ”sätter agendan”. Nato behandlades som självklar ram. DCA-avtalet nämndes inte. Ur Enade Sveriges perspektiv är detta talande. Språket om Europa används för att undvika substans: beslutsmakt flyttas längre bort från medborgarna samtidigt som man talar om regelbaserad ordning. Att samtidigt acceptera avtal som ger främmande makt långtgående rättigheter på svensk mark utan ömsesidighet är en uppenbar motsägelse.
Civilförsvarsminister Carl-Oskar Bohlin fokuserade på motståndskraft, tillit och civilt försvar, men blandade detta med krav på minskad tolerans och lojalitetsmarkörer. För Enade Sverige är detta en farlig glidning. Sammanhållning kan inte beordras fram uppifrån. Ett samhälle blir motståndskraftigt genom legitimitet och delaktighet – inte genom disciplinering, särskilt inte när de största säkerhetspolitiska besluten fattats utan folkligt mandat.
EU:s försvarskommissionär Andrius Kubilius var en av få som indirekt satte fingret på kärnproblemet när han varnade för att ett amerikanskt övertagande av Grönland skulle kunna innebära slutet för Nato. Han argumenterade för att Europa måste minska sitt beroende av USA. Ur Enade Sveriges perspektiv bekräftar detta exakt den risk vi varnat för i flera års tid: Europas och Sveriges säkerhet är strukturellt beroende av amerikansk inrikespolitik. Det anmärkningsvärda var inte varningen, utan att den inte fick större genomslag i den svenska debatten under konferensen.
Socialdemokraternas partiledare Magdalena Andersson föreslog multinationell militär närvaro på Gotland och öppnade för ökad svensk militär roll i Arktis. För Enade Sverige visar detta att det inte längre finns någon reell blocköverskridande debatt i Sverige. Oppositionen erbjuder inget alternativ till blockpolitiken, utan en fördjupning av samma logik. Neutralitet, militär alliansfrihet och självständig diplomati nämndes inte ens som tänkbara vägar.
I panelsamtal och i den efterföljande mediebevakningen återkom diskussionen om Donald Trump, USA:s oförutsägbarhet och risken för att Nato kan försvagas eller krackelera vid ett amerikanskt politiskt skifte. Trots detta diskuterades Nato-frågan inte öppet från scenen. DCA-avtalet var i princip osynligt. Denna tystnad är inte slumpmässig. Den är ett tecken på att de grundläggande besluten blivit politiskt omöjliga att ompröva, eftersom för mycket prestige och politiskt kapital investerats i dem.
Det mest slående med Folk och Försvar 2026 är därför att konferensen i praktiken bekräftar varningar som jag och Enade Sverige har framfört i flera års tid. Nato-medlemskapet har inte öppnat för bredare strategisk debatt, utan stängt den. DCA-avtalet har inte ökat transparensen, utan normaliserats genom tystnad. USA framställs fortfarande som säkerhetsgarant, samtidigt som samma USA öppet hotar en allierads territorium. När dessa motsägelser blir synliga väljer den politiska ledningen undvikande i stället för analys. Det är inte styrka. Det är efterhandsanpassning.
Sammantaget stod nästan varje centralt uttalande på Folk och Försvar i direkt motsatsförhållande till Enade Sveriges politik. Där konferensen betonade Nato-lojalitet betonar vi suveränitet. Där man talade om leverans inom ett block talar vi om självständigt handlingsutrymme. Där man använde hotbilder för att stänga debatten insisterar vi på att öppna den. Skillnaden är inte retorisk. Den är grundläggande.
Folk och Försvar i Sälen 2026 var därför inte ett forum för strategisk klarhet. Det var ett konsensusskapande arrangemang som visade hur långt Sverige rört sig bort från självständig säkerhetspolitisk analys. För den som följt Enade Sveriges arbete under flera år är detta inget brott i mönstret. Det är ett kvitto.
2026-01-13 // Bo Jonsson för Enade Sverige
Källor:
https://www.svt.se/nyheter/inrikes/senaste-nytt-om-folk-och-forsvar-2026
https://www.regeringen.se/tal/2026/01/forsvarsministerns-tal-pa-folk-och-forsvars-rikskonferens-2026/
https://www.government.se/speeches/2026/01/prime-ministers-speech-at-the-society-and-defence-annual-national-conference/
https://www.government.se/speeches/2026/01/speech-by-the-minister-for-foreign-affairs-at-the-society-and-defence-annual-national-conference-2026/
https://www.government.se/speeches/2026/01/speech-by-minister-for-civil-defence-carl-oskar-bohlin-at-the-folk-och-forsvar-national-conference-2026/
https://www.folkforsvar.se/
https://www.reuters.com/world/europe/european-commissioner-says-us-military-takeover-greenland-would-end-nato-2026-01-12/
https://www.theguardian.com/world/2026/jan/11/denmark-fateful-moment-donald-trump-threats-greenland