Natten i Caracas och hoten mot Iran – början på en ny konfrontationsordning

Explosionerna i Venezuela och den ökade pressen mot Iran pekar mot en maktlogik där USA använder militärt och geopolitiskt tryck bortom diplomatiska ramar.

Natten då explosionerna ekade över Caracas sammanföll med ett nytt skede av hot, press och militär signalpolitik riktad mot Iran. På ytan handlar det om två separata kriser – men under dem växer ett gemensamt mönster fram. USA flyttar fram sina positioner, militära och säkerhetspolitiska åtgärder normaliseras som politiskt verktyg, och gränsen mellan påtryckning, intervention och öppen aggression blir allt mer suddig. För de länder som utsätts handlar det om suveränitet, självbestämmande och rätten att inte bli behandlade som brickor i ett stormaktsspel.

Caracas i natten — explosioner, flygaktivitet och ett mönster av yttre press

Vid omkring kl. 02.00 lokal tid i Caracas rapporterades minst sju explosioner, följt av ljud från lågt flygande jetflyg, drönare och helikoptrar. Vittnen berättade om rökpelare och strömavbrott i delar av huvudstaden, samtidigt som venezuelanska myndigheter uppgav att både civila och militära områden utsatts för attacker. Regeringen beskrev händelserna som en ”allvarlig militär aggression” och kopplade dem till ett större mönster av extern press mot ett resursrikt och självständigt land. Syftet, menar Caracas, är att destabilisera nationen och undergräva dess politiska självbestämmande – i synnerhet kontrollen över landets strategiska olja och mineraler.

Samtidigt hänvisade amerikanska medieuppgifter till anonyma tjänstemän som påstår att order givits om angrepp på venezuelanskt territorium – dock utan full officiell transparens. Denna typ av militära signalhandlingar utan tydligt ansvarstagande blir i sig en del av problematiken: maktdemonstrationer i gränslandet mellan krigshandling och politiskt tryck, där USA agerar men undviker att fullt ut stå för konsekvenserna. Det som framträder är ett läge där Washington uppträder som global ordningsmaktsdomare, samtidigt som suveräna stater blir mål för åtgärder de själva inte bjudit in till.

Iran – hot, motvarningar och kampen om internationell legitimitet

Nästan samtidigt intensifierades pressen på Iran. Uttalanden om att USA är ”redo att ingripa” om protester slås ned med våld möttes av tydliga svar från Teheran: amerikanska baser skulle betraktas som legitima mål vid varje form av militär inblandning. Iran valde dock inte konfrontation som första steg, utan förde frågan till FN. I ett officiellt brev pekar landet på ett mönster av amerikansk inblandning, hotretorik och folkrättslig gråzonspolitik. Det är inte ett utspel i affekt, utan en medveten strategi för att synliggöra något större: att en stormakt återkommande agerar utanför de normer den själv kräver att andra ska följa.

Genom att placera konflikten i ett juridiskt och institutionellt ramverk signalerar Iran att problemet inte är demonstrationerna – utan hotet om extern intervention. Det är en tydlig markering mot föreställningen att USA ensidigt kan definiera vad som är legitim påverkan i andra staters inre angelägenheter.

Ett gemensamt mönster – och en maktlogik som skiftat

Venezuela och Iran befinner sig i olika regioner – men utsätts för samma typ av press: militära markeringar, ekonomiska påtryckningar och politiska narrativ som motiverar yttre inblandning. I båda fallen formulerar USA sitt agerande som ansvar och stabilisering – men effekten blir det motsatta: ökad osäkerhet, risk för incidenter och en normalisering av intervention som politiskt verktyg. I praktiken innebär detta att folkrättens principer om suveränitet urholkas, medan stormaktsintressen ges företräde framför nationellt självbestämmande. Gråzonen som uppstår är medvetet skapad – och djupt farlig.

Riskerna – och vem som bär konsekvenserna

Regional instabilitet exporteras från Washington – men slår lokalt. Krisen betalas av befolkningar i utsatta länder, inte av beslutsfattare på avstånd.
Oavsiktlig eskalation blir sannolikare än öppet beslutade krig. Hot, symbolhandlingar och militära markeringar ökar risken för felbedömningar.
Internationell rätt försvagas medan maktpolitik stärks. Och varje gång det sker blir nästa övertramp lättare att motivera.

Det här är inte isolerade episoder – det är en strukturell utveckling.

Slutsats – ett ansvar som aldrig uttalas högt

Utvecklingen i Caracas och kring Iran visar på en värld där en stormakt agerar med anspråk på global rätt att ingripa, samtidigt som de länder som utsätts stämplas, pressas och riskerar att dras in i eskalationer de inte själva valt. Kärnfrågan är därför inte varför Venezuela och Iran försvarar sin suveränitet – utan varför USA gång på gång tar sig rätten att tänja på gränserna för vad som är legitim maktutövning. Det är där den verkliga destabiliserande kraften ligger.

Mina reflektioner

För mig handlar detta om mer än strategi och geopolitik. Det handlar om ett maktförhållande där ett land uppträder som världens överdomare – och där konsekvenserna hamnar på andras axlar. Den största risken i vår tid är inte en öppen invasion, utan en gradvis normalisering av påtryckning, militära markeringar och informella aggressioner. Jag menar att mindre stater har all anledning att stå fast vid principerna om suveränitet, respekt och icke-inblandning. När dessa undermineras av en stormakt, är det inte ett uttryck för styrka – utan för ett system som håller på att förlora sin legitimitet.

2026-01-03 // Bo Jonsson för Enade Sverige