En text om mönster, maktförskjutningar, samhällspsykologi och vilken riktning som nu växer fram
Jag skriver den här texten inte som en prognos i traditionell mening, utan som en logisk bedömning av vart Sverige med största sannolikhet är på väg under 2026, baserat på de mönster som har vuxit fram i politiken, medierna, säkerhetsstrukturen, ekonomin och samhällspsykologin under den tid jag följt utvecklingen. Om ingenting bryter dessa mönster — då är detta den riktning som ligger närmast till hands.
Kriget i Ukraina har sedan länge upphört att vara enbart ett militärt eller utrikespolitiskt skeende. Det har istället blivit ett ramverk som formar hela det politiska språket — vad som uppfattas som legitimt att säga, vilka perspektiv som tolereras, och hur lojalitet definieras. Mycket talar för att denna krigsram inte kommer att försvagas under 2026, utan tvärtom fördjupas och institutionaliseras. Fler beslut kommer motiveras med ”säkerhetsläge”, fler strukturer knyts fast i blockpolitik, och röster som efterfrågar diplomati, avspänning eller nedtrappning fortsätter att behandlas som störningar snarare än som alternativa vägar framåt. Samtidigt växer något annat under ytan — krigströtthet i befolkningen. Allt fler upplever att retoriken inte längre speglar deras vardag, oro eller livssituation. Det skapar ett växande glapp mellan politiskt språk och social verklighet. Det är inte nödvändigtvis en öppen konfliktlinje — men det är en psykologisk spänning som präglar samhällsklimatet.
Parallellt med detta minskar Sveriges faktiska och mentala handlingsutrymme. Genom NATO-integration, DCA-avtal och en förändrad säkerhetspolitisk självbild har vi redan tagit steg som flyttar balanspunkten mellan nationellt självbestämmande och internationella åtaganden. Under 2026 är det sannolikt att fler beslut i praktiken förankras utanför landet och endast kommuniceras inrikes i efterhand, vilket innebär att Sverige binds djupare in i strukturer vi inte längre fullt ut kontrollerar. Den största förskjutningen sker dock inte juridiskt, utan kulturellt: lydnad börjar beskrivas som ansvar — medan självständighet allt oftare kodas som avvikelse. På så vis smalnar det politiska utrymmet av, inte genom formella förbud, utan genom normstyrning av vad som anses legitimt att ens diskutera.
Samtidigt förändras medielandskapet på ett sätt som inte handlar om öppen censur, utan om urval, prioritering och osynliggörande. Avvikande perspektiv kopplas i högre grad till etiketter som ”desinformation” eller ”oseriösa källor”, och samverkan mellan redaktioner, plattformar och myndigheter stramas åt under begrepp som ”ansvar” och ”stabilitet”. Resultatet blir inte ökad auktoritet — utan ökad skepsis hos publiken. Förtroendet eroderar långsamt, inte genom dramatik, utan genom känslan av att stora delar av verkligheten aldrig riktigt ryms i berättelsen.
Den inre samhällsbalansen påverkas samtidigt av något mindre synligt men mer nedbrytande: utmattning. Resurser och politisk energi riktas utåt — blockintegration, militär logik, internationell positionering — medan vård, trygghet, sociala system och lokal verksamhet fortsätter pressas. Det handlar inte om kollaps, utan om en långsam försvagning av marginalerna: människor som hamnar mellan system, verksamheter som överlever snarare än fungerar, problem som inte löses utan skjuts framåt. Ett utmattat samhälle är inte omedelbart instabilt — men det blir mer sårbart, både psykologiskt och institutionellt.
Mot den bakgrunden blir den lokala nivån allt viktigare. Kommuner och regioner är inte periferier — de är platserna där statens beslut blir verklighet. Här möts central retorik och faktisk vardag. Under 2026 är det sannolikt att fler spänningar uppstår just här — mellan riktlinjer och resurser, mellan krav uppifrån och behov nedifrån. Det innebär också att medborgarengagemang i allt högre grad rör sig bort från rikspolitisk symbolyta och ner mot den nivå där liv och politik faktiskt möts.
I den utvecklingen växer även betydelsen av oberoende röster och icke-institutionella perspektiv. När förtroendet för etablerade arenor minskar söker människor orientering i andra sammanhang: direktkontakt, öppna källor, horisontella nätverk, långsammare samtal utan färdig etikett. Dessa röster får större betydelse — men utan det skydd som institutioner normalt erbjuder. Det kräver uthållighet och integritet — men det öppnar också nya rum för samtal.
Den centrala konfliktlinjen 2026 går därför sannolikt inte mellan höger och vänster, eller mellan partier — utan mellan narrativ och verklighet: mellan den berättelse politiken behöver för att upprätthålla sin form, och den verklighet människor faktiskt lever i. När dessa glider isär uppstår resignation hos medborgarna och cynism hos makten — men också ett utrymme för nya sätt att tänka, organisera sig och värdera samhällsutvecklingen. Förändringen är långsam, psykologisk och strukturell.
Det finns också ett annat möjligt förlopp: att 2026 blir året då kriget i Ukraina inte eskalerar vidare, utan börjar röra sig mot förhandling, vapenvila eller någon form av fredlig uppgörelse. Om så sker kommer många perspektiv som tidigare betraktats som avvikande sannolikt att omvärderas i efterhand. Min hållning har under hela konflikten varit konsekvent: diplomati framför eskalation, avspänning framför konfrontation, stoppade vapenleveranser istället för krigsekonomi, samt kritik av NATO-integrationen, DCA-avtalet och den svenska blockunderordningen. Jag har också försökt värna respektfulla relationer österut — särskilt gentemot Ryssland och Belarus — som ett uttryck för medborgardiplomati snarare än fiendelogik. Det har haft ett pris — personligt, socialt och ekonomiskt. Om världen rör sig mot fred kommer många officiella aktörer hävda att fred ”alltid var målet”, men människor kommer också minnas vem som stod kvar i den hållningen innan det blev riskfritt. Det innebär inte att jag haft rätt i allt — men att hållningen i sig kan framstå som rationell, mänsklig och ansvarstagande i ett nytt ljus. För Enade Sverige kan det innebära att en position som länge setts som marginal plötsligt blir en referenspunkt för konsekvens och integritet.
I detta ligger också den symbol jag valt att bära offentligt. Den profilbild som används på Enade Sveriges kanaler kommer jag att behålla tills kriget mot Ryssland som drivs av väst — inklusive Sverige — har avslutats. Det är inte en provokation, utan en öppen markering om att jag inte delar den väg som våra makthavare valt in i blockkonfrontation och krigsnormalisering. Den dag freden blir ett faktum kommer jag att byta bilden — som ett stilla bokslut över en period av motstånd, utsatthet och principfasthet, och som en påminnelse om att arbetet för diplomati och avspänning aldrig varit retorik — utan något jag burit öppet och personligt.
Om strukturerna blev synliga under tidigare år, blir 2026 med stor sannolikhet det år då de normaliseras, internaliseras och börjar upplevas som självklara. Mod i ett sådant läge handlar inte om att ropa högst, utan om att stå kvar i verkligheten när språket dras mot narrativet — att tala stillsamt, utan aggression och utan illusioner, men utan att ge upp rätten att tänka själv. Det handlar inte om att vara högljudd. Det handlar om att vara orubblig.
Och om exakt ett år kan vi se tillbaka på den här texten — inte för att säga ”jag hade rätt” eller ”jag hade fel”, utan för att pröva den mot verkligheten och se om jag var vilse, eller om jag såg något som andra ännu inte ville tala om. Tiden får ge svaret.
Bo Jonsson
Grundare — Enade Sverige
Jag tar inte emot donationer och bygger inte det här arbetet på pengar eller kampanjresurser. Det som betyder något är att människor läser, följer och delar vidare det jag skriver. Räckvidd är viktigare än pengar. Jag vet att det inte är alla som vågar dela mina artiklar. För många innebär det sociala risker — kommentarer, ifrågasättanden eller blickar från människor i ens omgivning som redan bär starka, pådyvlade uppfattningar om dessa frågor innan de hunnit tänka själva. Men om du ändå väljer att dela — hatten av till dig. Det kräver mod att stå upp för eftertanke, nyanser och ett annat perspektiv i ett klimat där så mycket av samhällsdebatten styrs av narrativ och lojalitet snarare än av reflektion. Om du uppskattar texterna — hjälp mig genom att låta dem nå fler. Det är den starkaste formen av stöd jag kan få.
INGA DONATIONER — MEN DELA GÄRNA