Om krigets ekonomi, ansvar som försvinner och varför konflikter hålls vid liv
Den här texten tar sin utgångspunkt i låten “De vill inte ha fred”. Den är inte skriven för att peka ut folk, nationer eller enskilda soldater. Den är skriven för att synliggöra ett mönster: hur krig i vår tid sällan bara är ett misslyckande eller ett tragiskt undantag, utan ofta en del av ett större system där fortsatta konflikter sammanfaller med ekonomiska och politiska intressen. När man betraktar krig genom den linsen förändras också frågan – från varför blir det krig? till varför tillåts det fortsätta?
När fred blir ett ord men inte ett mål
I offentliga tal är fred nästan alltid närvarande. Den nämns i deklarationer, resolutioner och presskonferenser, ofta som ett självklart slutmål. Samtidigt ser vi hur krig år efter år fortsätter, fryses, återstartas eller eskaleras, trots att kostnaderna i mänskligt lidande är uppenbara. Denna diskrepans mellan språk och handling är central. Fred används som ett legitimt ord, men behandlas sällan som ett accepterat utfall om det stör andra intressen.
När fred faktiskt skulle innebära att maktpositioner försvagas, affärsmodeller bryts eller långsiktiga investeringar förlorar sitt värde, tenderar den att skjutas upp. Då ersätts den av formuleringar om stabilitet, säkerhet och nödvändiga åtgärder. På så sätt blir krigets fortsättning inte ett öppet beslut, utan ett administrativt tillstånd.
Krigets förvandling till ekonomi
I den moderna världen har krig i hög grad integrerats i ekonomiska system. Det handlar inte bara om vapenproduktion, utan om hela ekosystem av leverantörer, logistik, finansiering, återuppbyggnad, lån och räntor. Konflikter genererar flöden av kapital som sträcker sig långt bortom slagfältet. När dessa flöden väl etablerats blir krig inte bara en tragedi, utan också en motor.
I ett sådant system reduceras människor lätt till siffror. Förluster blir statistik. Fördrivning blir en konsekvens i marginalen. Beslut kan då fattas med tekniskt språk och ekonomiska modeller som skapar distans till det faktiska lidandet. Låten sätter ord på just detta: hur liv omvandlas till poster i kalkyler, och hur fortsatta strider kan beskrivas som rationella så länge de är lönsamma för någon annan.
Språket som tvättar bort ansvar
Ett återkommande drag i krigstid är användningen av ordet nödvändigt. Nödvändiga leveranser. Nödvändiga offensiver. Nödvändiga upptrappningar. Språket skapar intrycket av att besluten inte är val, utan ofrånkomliga reaktioner på omständigheter. Men varje sådant beslut har en upphovsman, ett sammanhang och ett alternativ som valts bort.
När språket gör besluten opersonliga försvinner också ansvaret. Det blir oklart vem som faktiskt hade makten att säga nej, pausa eller välja en annan väg. På så sätt kan krig fortgå utan att någon fullt ut behöver bära konsekvenserna, vare sig politiskt, ekonomiskt eller moraliskt.
De som betalar och de som aldrig gör det
En central kontrast i låten är skillnaden mellan dem som fattar besluten och dem som lever med konsekvenserna. De som skriver under avtal, godkänner leveranser och definierar strategier befinner sig sällan i närheten av frontlinjen. De ser kriget genom rapporter, diagram och sammanfattningar. De som betalar priset gör det i form av förlorade liv, splittrade familjer och förstörda samhällen.
Detta skapar en farlig asymmetri. När konsekvenserna alltid drabbar någon annan blir det lättare att fortsätta. När reträtter, nya uppdrag eller ekonomisk trygghet redan är säkrade för beslutsfattarna, förlorar fred sin omedelbara betydelse.
Det är inte kaos – det är struktur
När samma mönster upprepas över tid, i konflikt efter konflikt, är det rimligt att ifrågasätta förklaringen om kaos och misstag. Låten formulerar detta utan omsvep: det handlar inte alltid om oförmåga, utan om design. Ett system där krig inte ses som ett misslyckande, utan som ett accepterat tillstånd, så länge det upprätthåller maktbalanser och ekonomiska flöden.
I ett sådant system blir lidande en valuta och instabilitet ett verktyg. Fred, i sin verkliga mening, blir det mest radikala alternativet – just därför att den hotar strukturer som tjänar på motsatsen.
Mina reflektioner
När jag skrev De vill inte ha fred var det med en medveten ambition att undvika förenklingar. Jag är inte intresserad av att demonisera folk eller reducera komplexa skeenden till slagord. Men jag är intresserad av ansvar. Av att våga se hur våra globala system faktiskt fungerar när man följer besluten hela vägen, inte bara retoriken.
Jag tror inte att alla som verkar inom dessa strukturer är cyniska eller ondskefulla. Men jag tror att systemen i sig belönar likgiltighet och bestraffar verklig fred. Så länge det är lättare, säkrare och mer lönsamt att fortsätta än att avsluta, kommer krig att reproducera sig självt. Den insikten är obekväm, men nödvändig.
Den här låten, och den här texten, är mitt sätt att hålla fast vid den frågan. Inte för att erbjuda enkla svar, utan för att vägra acceptera att detta bara är “så världen fungerar”.
2025-12-22 // Bo Jonsson för Enade Sverige
INGA DONATIONER – MEN DELA GÄRNA!