Om ansvar, framtid och varför vuxenvärlden måste sluta skjuta notan vidare
Den här texten tar sin utgångspunkt i låten Barnen ska inte betala. Det är inte en politisk pamflett och inte ett färdigt program. Det är en reflektion från ett föräldraperspektiv – om hur vuxnas beslut, bekvämlighet och rädsla formar en framtid som våra barn tvingas leva med, utan att ha haft något att säga till om.
När barnen hör mer än vi tror
I låtens första vers finns en enkel men obekväm insikt: barn hör, ser och känner mer än vi gärna vill erkänna. De kanske inte förstår varje ord i nyheterna, men de uppfattar stämningar, oro och motsägelser. När vuxna säger att allt är under kontroll, men agerar som om det inte är det, skapas en spricka. Tystnad skyddar inte alltid – ibland lämnar den bara barnen ensamma med sina egna tolkningar.
Det här är inte ett generationsproblem. Det är ett ansvarsgap.
“Nödvändigt” som undanflykt
I refrängen återkommer frågan om beslut som påstås vara nödvändiga. Det är ett ord som ofta används för att stänga diskussioner: det fanns inget val, det var så systemet fungerar, någon annan bestämde. Men när man skalar bort retoriken blir det tydligt att “nödvändigt” ofta betyder “bekvämt” eller “riskfritt för oss just nu”.
Låten sätter fingret på det: barnen ska inte betala för beslut de aldrig tog. Skuld och konsekvenser kan inte ärvas nedåt bara för att vuxna inte orkade ta striden i sin egen tid.
System är inte naturlagar
I den andra versen beskrivs en värld av rubriker, hot och lojalitetskrav. Där sägs att systemet ser ut som det gör – som om det vore något naturligt och oföränderligt. Men system är skapade av människor. De kan ändras av människor. Att låtsas som något annat är ett sätt att abdikera från ansvar.
Här blir låten tydlig utan att bli högljudd: barn förstår mer än vi vill erkänna. De ser när vuxna gömmer sig bakom abstrakta förklaringar i stället för att stå för sina val.
Frågan som kommer senare
I låtens brygga ställs den fråga som förr eller senare kommer: var du tyst, eller stod du kvar? Det är inte en fråga om hjältemod eller perfektion. Det är en fråga om närvaro. Om att inte normalisera det som långsamt brinner, bara för att det sker tillräckligt långsamt för att kännas hanterbart.
Den här frågan riktar sig inte till barnen. Den riktar sig till oss.
Arv är mer än skuld
I den avslutande refrängen skiftar perspektivet från skuld till arv. Vad är det egentligen vi lämnar efter oss? Bara skulder, ursäkter och bortförklaringar – eller något som visar att ansvar togs i tid? Låten säger inte att vi kan garantera seger eller perfekta lösningar. Den säger något mer realistiskt: att stå kvar, att säga ifrån, att inte föra över fegheten till nästa generation.
Det är ett lågmält löfte, inte ett slagord.
Mina reflektioner
När jag skrev Barnen ska inte betala gjorde jag det som förälder, inte som debattör. Bilden av en vuxen som står med sina barn och blickar ut över framtiden är inte symbolisk i första hand – den är bokstavlig. Det är där ansvaret börjar. Inte i stora ord, utan i vardagens beslut och i viljan att ta konsekvenserna själv.
Jag tror inte på perfekta svar. Jag tror på riktning. Och jag tror att framtiden börjar bli rimligare först när vuxenvärlden slutar behandla barn som en buffertzon för sina egna misslyckanden.
2025-12-22 // Bo Jonsson för Enade Sverige
INGA DONATIONER – MEN DELA GÄRNA!