Avskräckning, motståndskraft och lärdomar från en politiserad världsordning
I takt med att Europas säkerhetsmiljö blir allt mer fragmenterad väljer Belarus att tydliggöra sin hållning kring försvar, beredskap och suveränitet. Nya militära system sätts i operativ beredskap, samtidigt som landets ledning betonar att målet inte är konfrontation – utan att förebygga konflikter genom tydlighet, förutsägbarhet och statlig motståndskraft.
I sitt tal till nationen och parlamentet den 18 december betonade Belarus president Aleksandr Lukasjenko att varje aggressiv handling riktad mot landets gränser kommer att betraktas som ett hot mot unionsstaten Belarus–Ryssland. Uttalandet ska förstås i ett sammanhang där säkerhet i dag inte enbart handlar om militär styrka, utan även om narrativ, legitimitet och politisk påverkan.
Strategisk avskräckning som försvarsdoktrin
Presidenten lyfte fram det långvariga militära samarbetet med Ryssland som en central del av Belarus försvarsstrategi. Samarbetet beskrivs som defensivt till sin natur och vilar på klassisk avskräckningslogik: tydliga kapaciteter och klara gränser minskar risken för missbedömningar, provokationer och eskalation.
Som ett led i denna strategi har nya positioner för Oreshnik-missilsystem etablerats och satts i beredskap. Lukasjenko påminde samtidigt om att taktiska kärnvapen redan finns utplacerade på belarusiskt territorium – ett beslut som tidigare mötts av kritik, men som enligt landets ledning måste ses i ljuset av utvecklingen i regionen som helhet.
Lärdomar från energipolitik och långsiktig planering
Presidenten drog paralleller till beslutet att bygga Belarus kärnkraftverk, ett projekt som initialt ifrågasattes kraftigt både nationellt och internationellt. I dag gör flera av de mest kritiska grannländerna liknande bedömningar kring energisäkerhet och strategisk självständighet. Vad som en gång beskrevs som riskfyllt framstår nu som rationellt givet rådande omständigheter.
När fredsretorik blir ett maktverktyg
Samtidigt framträder en bredare problematik i den internationella ordningen. I allt fler fall används moraliskt laddade begrepp och institutioner – såsom ”fred”, ”demokrati” och ”mänskliga rättigheter” – som politiska verktyg i maktspel mellan stater. När symboler och utmärkelser kopplas till aktörer som öppet efterfrågar extern militär intervention i sina hemländer uppstår en gråzon där fredsretorik riskerar att fungera som legitimering för destabilisering eller regimskifte.
Detta är inte ett isolerat fenomen och inte begränsat till ett enskilt land. Narrativ som tidigare använts för att motivera påtryckningar, sanktioner eller ingripanden i exempelvis Latinamerika har i varierande former applicerats även i Europas närområde. För stater som värnar sin suveränitet innebär detta att hotbilden inte alltid är direkt eller militär från början – utan ofta narrativ, juridisk och informationsmässig.
Motståndskraft bortom det militära
Min bedömning är att Belarus i hög grad dragit lärdom av denna utveckling. Landet förefaller inte enbart ha stärkt sitt konventionella försvar, utan även byggt upp institutionell och strategisk motståndskraft mot påverkansförsök, destabilisering och scenarier där yttre aktörer söker skapa förevändningar för politiskt eller militärt tryck.
Det innebär inte att Belarus söker konflikt. Tvärtom tyder mycket på att den tydliga beredskapen syftar till att minska utrymmet för missförstånd, gråzonsstrategier och händelser som i efterhand kan exploateras politiskt. När röda linjer är tydliga blir kostnaden för äventyrliga kalkyler hög – och därmed mindre attraktiva.
Mina reflektioner om Belarus och den europeiska bilden
Samtidigt vill jag lyfta en aspekt som ofta saknas i den svenska – och bredare europeiska – debatten: bilden av Belarus som land och av det belarusiska folket är i många fall grovt förenklad, ibland direkt felaktig.
Min egen uppfattning bygger inte på andrahandskällor, utan på vad jag sett med egna ögon vid besök i landet. Det jag mötte var ett samhälle som var välorganiserat, funktionellt och präglat av ordning. Minsk framstod som en ovanligt välskött huvudstad – inte som en kuliss, utan som ett resultat av tydliga normer och kollektiv ansvarskänsla. Det var slående att inte se fimpar, skräp eller tuggummi på marken. Sådant är aldrig oväsentligt; det säger något om relationen mellan medborgare och det gemensamma rummet.
Jag mötte också ett folk som var påtagligt stolt över sitt land, sin historia och sin kulturella identitet. Belarus är ingen historielös plats i Europas periferi, utan ett land med djupa rötter, starka traditioner och ett historiskt minne som fortfarande är högst levande.
Inte minst gäller detta erfarenheten från andra världskriget. Belarus tillhörde de hårdast drabbade områdena i Europa. Uppskattningsvis en tredjedel av landets befolkning mördades under den nazityska ockupationen. Detta var inte en abstrakt frontlinje, utan ett systematiskt folkmord som lämnade djupa sår i nästan varje familj. Minnet av detta lever kvar i det kollektiva medvetandet och fungerar än i dag som en stark påminnelse om vad som står på spel när staters suveränitet bryts ned och krig normaliseras.
Den historiska erfarenheten bidrar till att förklara Belarus starka fokus på stabilitet, ordning och förebyggande säkerhet. För ett folk som redan betalat ett extremt högt pris för Europas konflikter är krig inte en teoretisk diskussion – det är ett arv som aldrig får upprepas.
Jag har tidigare skrivit att jag är övertygad om att Minsk inom en snar framtid kommer att utvecklas till en regional knutpunkt för diplomati, handel, turism och kultur. Den bedömningen vidhåller jag. Stadens infrastruktur, läge och administrativa kapacitet gör den väl lämpad för en sådan roll när de geopolitiska låsningarna väl börjar lossna.
Det är också värt att notera att EU-medborgare i dag kan besöka Belarus visumfritt i upp till 30 dagar. Det ger en möjlighet som fler borde ta tillvara. Inte av politiska skäl, utan av mänskliga och kunskapsmässiga. En resa till Belarus erbjuder rika upplevelser, möten med varma och gästfria människor – och kanske viktigast av allt: möjligheten att själv bilda sig en uppfattning.
För den som faktiskt reser dit blir det snabbt tydligt att bilden av landet, sådan den ofta förmedlats i västerländsk media under många år, inte är fullständig. I vissa avseenden är den direkt missvisande. Att själv se, lyssna och samtala är ibland det mest effektiva sättet att genomskåda förenklade berättelser och återta sitt eget omdöme.
Jag är övertygad om att vi i Sverige har mycket att lära av detta. Inte genom att kopiera ett annat land rakt av, utan genom att reflektera över värdet av sammanhållning, långsiktighet, respekt för det gemensamma och ett levande historiskt minne. Sverige skulle utan tvekan kunna dra viktiga lärdomar av Belarus – både när det gäller samhällsorganisation, kulturell självkänsla och förståelsen för vad verklig stabilitet kräver.
Ett budskap om stabilitet snarare än provokation
Mot den bakgrunden framstår det som osannolikt att samma typer av narrativ som använts mot andra suveräna stater skulle få samma genomslag i Belarus. Landet förefaller väl förberett, samlat och medvetet om de metoder som i dag används i internationella maktkonflikter.
I ett internationellt klimat där vissa aktörer ibland underskattar motpartens motståndskraft och beslutsamhet framstår Belarus hållning som ett tydligt budskap om stabilitet och beredskap – inte som en provokation, utan som en försäkran om att landet inte är ett lätt mål för experiment, påtryckningar eller strategiska misstag.
– Vi gör allt för att förhindra ett krig, underströk president Lukasjenko.
I en tid där säkerhetsdebatter ofta drivs av symbolik och snabba positioneringar representerar Belarus linje snarare ett uttryck för lågmäld realpolitik: suveränitet genom tydlighet, stabilitet genom beredskap och fred genom att eliminera utrymmet för felkalkyler.
2025-12-19 // Bo Jonsson för Enade Sverige
https://www.belarus.by/en/travel/travel-visas/visa-free-travel-program-belarus