Programmet pekar på problemen men duckar för lösningarna. Det är opposition utan konsekvens.
(Disclaimer: Partilogotyper används i identifierande och jämförande syfte.)
Inledning: Två rörelser i en tid av systemkris
Det svenska politiska landskapet befinner sig i upplösning. Förtroendet för institutioner faller, blockpolitiken har cementerats i ett geopolitiskt beroende, och allt fler väljare söker alternativ utanför riksdagens partifamiljer. I detta vakuum växer nya rörelser fram. Vissa är teknokratiska förlängningar av det gamla systemet – mjuk opposition som lovar att ”justera” det som gått fel. Andra är grundläggande uppgörelser med hela den maktordning som gjort Sverige svagare, mer beroende och mindre suveränt. Ambition Sverige tillhör den första kategorin: ett projekt som identifierar reella samhällsproblem men stannar precis innan de leder till konflikt med de strukturer som genererar dem. Enade Sverige tillhör den andra: en doktrinär, suveränitetsfokuserad och riskburen rörelse som utgår från att krisen inte är teknisk – utan systemisk – och att lösningen därför inte kan vara kosmetisk. Denna vitbok analyserar skillnaderna mellan dessa två politiska projekt genom material, program, maktanalys och konsekvensstudier.
Ambition Sverige: Ett program utan grepptag om makten
Ambition Sveriges partiprogram är långt, tekniskt och välformulerat. Det tar upp energi, trygghet, vård, försvar och infrastruktur. Men grundproblemet är genomgående: ingen del av programmet förklarar hur Sverige ska återta kontrollen över de maktfaktorer som gör reformer möjliga. Programmet utgår från att staten fortfarande är suverän, trots att centrala funktioner i realiteten styrs externt: ekonomin följer EU-regim och ECB-modeller; utrikespolitiken ligger inom NATO:s doktrinära ram; säkerhetspolitiken binds av DCA-avtalet och amerikansk jurisdiktion; energipolitiken låses av EU-taxonomier; digital infrastruktur ägs av utländska företag; pandemipolitik styrs genom WHO. Ambition Sverige föreslår reformer inom systemet, utan att reflektera över att systemet självt blockerat möjligheten till självständiga reformer i 25 år. Man vågar kritisera detaljer men aldrig arkitekturen. När programmet når frågor som kräver verklig konfrontation med makten – EU-utträde, NATO-utträde, DCA-avtalet, monetär suveränitet, bankreform – blir det tyst. Och tystnaden är talande. Det är inte illvilja. Det är analysnivå. Utan maktanalys reduceras förslagen till rekommendationer riktade till institutioner som redan visat att de inte längre agerar utifrån svensk suveränitet.
Enade Sverige: Suveränitet som systemdoktrin
Till skillnad från teknokratiska alternativ bygger Enade Sverige inte på förvaltning utan på rekonstruktion: en återtagning av statens kärnfunktioner, en ny ekonomisk ordning, ett oberoende normsystem och en utrikespolitik som utgår från fred, diplomati och suveränitet, inte blocktillhörighet. Kärnan i doktrinen är enkel:
Ett land som inte kontrollerar sina gränser, sin valuta, sin energiförsörjning, sitt försvar och sina internationella avtal är inte en suverän stat.
Detta är den fråga teknokratiska partier undviker eftersom svaret leder till konflikt med maktaktörer som EU, NATO, USA, WHO, IMF och multinationella företag. Enade Sverige har istället byggt en modell där svensk statlig återuppbyggnad står i centrum: nationalisering av bankväsendet; 100 % reservkrav; utträde ur EU och NATO; uppsägning av DCA-avtalet; återtagande av digital infrastruktur; självförsörjning i mat, energi, medicin och teknik; förbud mot svensk vapenexport; direktdemokrati lokalt och stark stat i rikets kärnfunktioner; diplomati som neutralitetsverktyg; avvisande av ryssofobi och krigsnormalisering.
Medielogik: Varför vissa projekt aldrig provocerar makten
Det svenska medielandskapet – inklusive delar av alternativmedierna – är inte neutralt. Det är byggt för att absorbera kritik så länge den inte hotar grundstrukturen. Rörelser som inte utmanar EU, NATO, DCA, bankväsendet eller den västcentrerade utrikespolitiska ramen får tillgång till sändningsutrymmen och samtalsutrymme. Detta förklarar varför teknokratiska reformpartier framställs som “seriösa alternativ” medan aktörer med suveränitetsagenda ignoreras.
Det är talande att den svenska alternativmediesfären, som ofta beskriver sig som systemkritisk, unisont mobiliserar för Ambition Sverige – ett parti vars program i grunden inte hotar någon av de maktstrukturer som format dagens kris. Det är lika talande att samma medier aldrig gjort en djupanalys av andra framväxande projekt som ligger utanför deras egen komfortzon. Det säger mer om medielogik än om politiska idéer. Makten tolererar alltid kritik så länge den håller sig inom ramarna.
Enade Sverige faller utanför ramen. Det är därför rörelsen inte absorberas i medielogiken. Det är därför dess analys inte bemöts. Och det är därför dess program inte recenseras. Skillnaden mellan teknokratisk opposition och suveränitetsopposition är fundamental: den ena är kompatibel med systemet, den andra är ett avsteg från det.
Filosofi: Statens kärna och demokratins framtid
Det centrala felet i Ambition Sveriges program är antagandet att problemen är tekniska. Men Sveriges kris är inte teknisk – den är filosofisk. Den handlar om vad en stat är. Den handlar om ansvar, suveränitet, identitet och lojalitet. En stat kan inte administreras ur en systemkris; den kan endast återuppbyggas. Demokratins framtid avgörs inte av hur många kommissioner som tillsätts, utan av om folket återfår kontrollen över de funktioner som definierar staten: penningmakten, gränserna, lagstiftningen, försvaret och utrikespolitiken. Enade Sverige bygger på ett enkelt men radikalt ideal:
Den som leder måste bära personlig risk.
Det är därför rörelsen saknar partikassa, funktionärsnivåer och ekonomiska skyddsnät. Den politiska riktningen vilar inte på PR-strukturer eller anonyma styrelser – utan på en person som bär budskapet med både namn och konsekvens. Detta ger en autenticitet som teknokratiska projekt inte kan reproducera. Det är inte marknadsföring. Det är politik i dess ursprungliga form.
Punkt-för-punkt: Två program, två världsbilder
1. Suveränitet: Ambition Sverige vill stärka Sverige inom EU; Enade Sverige konstaterar att suveränitet och EU-medlemskap är oförenliga.
2. NATO: Ambition Sverige nämner inte NATO:s doktrinära konsekvenser; Enade Sverige förespråkar utträde och återgång till neutralitet.
3. DCA-avtalet: Ambition Sveriges program saknar analys; Enade Sverige betraktar avtalet som ett intrång i svensk jurisdiktion.
4. Ekonomi: Ambition Sverige vill effektivisera; Enade Sverige vill reformera systemet genom 100 % reservkrav och folkbank.
5. Energi: Ambition Sverige föreslår tekniska förbättringar; Enade Sverige kopplar energi till suveränitet och geopolitik.
6. Vapenexport: Ambition Sverige är tyst; Enade Sverige vill förbjuda svensk vapenexport.
7. Migration: Ambition Sverige lindrar symptomen; Enade Sverige återställer statens auktoritet.
8. Diplomati: Ambition Sverige är västorienterat; Enade Sverige är neutralitetsbaserat och medlande.
Skillnaderna är strukturella, inte kosmetiska.
Framtidsscenarier
Om Ambition Sverige styrde Sverige 2026–2035:
• EU skulle fortsatt styra majoriteten av lagstiftningen.
• NATO skulle forma säkerhetspolitiken.
• DCA-avtalet skulle bestå.
• Bankväsendets skuldmodell skulle fortsätta.
• Sverige skulle vara fortsatt importberoende.
• Krigsretoriken i västblocket skulle fortsätta prägla debatten.
Ett mer ordnat Sverige – men fortfarande bundet.
Om Enade Sverige styrde enligt sin modell:
• Sverige skulle återfå full lagstiftningsmässig och monetär kontroll.
• Neutraliteten skulle återställas.
• Diplomatiska relationer skulle förbättras.
• Ekonomin skulle bli mindre beroende av globalt skuldflöde.
• Självförsörjningsgraden skulle öka kraftigt.
• Krigsretoriken skulle ersättas av medling och avspänning.
Ett friare Sverige – men också ett mer ansvarsburet.
Slutsats (implicit)
När två politiska projekt granskas utan retorik återstår deras fundament. Ambition Sverige står för teknokratiska reformer inom ett system som redan är låst. Enade Sverige står för strukturell återuppbyggnad av statens kärnfunktioner. Det är i slutändan detta som skiljer ändringsförslag från suveränitetsdoktrin – och som avgör vilket Sverige som kan överleva nästa samhällskris.
2025-12-12 // Bo Jonsson för Enade Sverige
DELA GÄRNA!