Enade Sverige – Analys av drevet mot de belarusiska nunnorna
Det händer något med ett land när även nunnor börjar betraktas som säkerhetshot. Under de senaste veckorna har ett stort antal svenska medier – SVT, SR, TV4, Aftonbladet, Expressen, SvD, Omni, Kyrkans Tidning och andra – samtidigt publicerat artiklar som varnar för besökande kvinnor från det belarusiska klostret S:t Elisabeth i Minsk. Det som i årtionden varit ett stillsamt och okontroversiellt kyrkligt utbyte, försäljning av hantverk, möten med församlingsmedlemmar och enkelt brobyggande mellan människor, har plötsligt omtolkats som en fråga om underrättelsehot och hybridkrig. Jag har själv lämnat Svenska kyrkan för flera år sedan. När jag ser hur snabbt kyrkans ledning nu ansluter sig till ett mediedrivet narrativ utan att först söka fakta, känner jag tyvärr att mitt beslut var klokt. Samtidigt är det viktigt att vara tydlig: jag försvarar inte någon stat – varken Belarus, Ryssland eller någon annan. Jag försvarar principer. Suverän demokrati, rättssäkerhet, proportion och en utrikespolitik där Sverige tänker själv, istället för att reflexmässigt följa andras konfliktlogik. Det som nu pågår framstår inte som en saklig säkerhetsbedömning, utan snarare som en koordinerad narrativinsats i linje med den övergripande Nato-ram som svensk politik numera rör sig inom. Det är ett lågvattenmärke, både moraliskt och intellektuellt.
Händelsen: Från julmarknad till säkerhetshot
Klostret S:t Elisabeth i Minsk har under många år skickat volontärsystrar till Europa, inklusive Sverige. De säljer ikoner, träleksaker, handmålade askar och stickade vantar. De berättar att intäkterna går till socialt arbete, bland annat mat till fattiga och omsorg om äldre. Detta har aldrig tidigare varit kontroversiellt. Men i november 2025 utlöses ett mediedrev. SVT rapporterar: ”Svenska kyrkan varnar – släpp inte in dem.” SR följer upp med rubriken ”Kyrkans spionlarm.” Aftonbladet skriver att kvinnorna är ”del av en propagandaapparat.” SvD publicerar intervjun där Täbyförsamlingen säger ”vi pudlar.” Omni skriver att de ”kan ha kopplingar till GRU.” Expressen varnar för att släppa in dem över huvud taget. Kyrkans Tidning hävdar att klostret samarbetar med ryska staten. Alla medier återberättar i praktiken samma påståenden, i olika tonfall, men utan att tillföra några egna verifierade fakta.
Vad anklagelserna bygger på
Det som saknas i hela denna affär är just det som borde vara självklart i en rättsstat: en faktisk utredning. Inga konkreta bevis har presenterats, inga sakförhållanden har klarlagts, inga svenska myndigheter har öppet redovisat någon säkerhetsbedömning. Uttalandena bygger på aktivistgrupper med tydlig politisk agenda, lösa påståenden och kyrkliga företrädare som själva uttrycker osäkerhet. Trots detta uppträder medierna som om skuld vore fastställd. Ingen av artiklarna visar underlag eller dokument som styrker anklagelserna. Det finns ingen genomgång av penningflöden, ingen kontakt med oberoende analytiker, ingen faktagranskning av aktivistuttalanden och ingen seriös intervju där klostret får utveckla sin egen ståndpunkt – utöver det korta citatet i SR där de förnekar anklagelserna och förklarar att deras verksamhet handlar om välgörenhet. Det vi ser är inte journalistik i granskande mening, utan en massiv reproduktion av ett redan förutbestämt narrativ. När misstanken i sig blir viktigare än bevisningen undergrävs inte bara förtroendet för medierna – utan också för den säkerhetspolitiska analysen. Om allt kan kallas ”hybridkrig” blir till slut ingenting prioriterat på allvar. Överdrivna hotbilder gör ett land dummare, inte tryggare.
Svenska kyrkan ansluter sig till berättelsen
Svenska kyrkan skickar ut en avrådan till alla församlingar. I stället för att föra dialog eller undersöka sakförhållanden väljer man att utan redovisade bevis skriva att klostret kan ha nära kontakt med ryska militära underrättelsetjänsten GRU och att intäkter kan finansiera rysk krigsverksamhet. Kyrkoherde Michael Öjermo beskriver kvinnorna som ”del av en propagandaapparat”, samtidigt som han själv påpekar att deras försäljning inte rimligen drar in stora summor. Det avslöjar en av grundproblemen: man bygger sin hållning på antaganden, inte på fakta. Det som förr var andlig diplomati och internationellt brobyggande har ersatts av en säkerhetsdoktrin. Kyrkan verkar mer rädd för att framstå som naiv än intresserad av sanningen, och därmed tappar man sin själ. Religiösa kontakter, som tidigare sågs som ett sätt att bygga broar över gränser och dämpa konflikter, reduceras nu till en säkerhetsrisk på förhand.
Politikerna stiger in i berättelsen
Migrationsminister Johan Forssell förklarar att Sverige ”inte har någon skyldighet att visa gästfrihet” för dessa kvinnor. Detta trots att de inte anklagats för något brott, inte är del av någon officiell svensk utredning och inte ens formellt misstänkts på myndighetsnivå i Sverige. Forssell signalerar att regelverket kan behöva ändras för att hindra personer som ”stödjer rysk krigsföring” från att vistas i landet. Påståendet saknar proportion. Det riktas mot ett fåtal volontärsystrar som säljer hantverk på kyrkans julmarknader. När ministrar gör politiska markeringar utan att först invänta underlag, riskerar staten att förlora sin trovärdighet. Säkerhetspolitik som drivs av signalvärde i stället för fakta blir inte stark – den blir förutsägbar, lätt att utnyttja och därmed svagare.
Den mediala ryssofobin
Det som upprör mig mest är att ingen av dessa reaktioner längre förvånar. Ryssofobin i svenska mainstreammedier har normaliserats. När allt som kommer från öst misstänkliggörs per automatik, blir det till slut omöjligt att skilja verkliga hot från mänskliga möten. Jag förstår också bättre varför Carl Fridh Kleberg och redaktionen på SVT valde att inte publicera intervjun man gjorde med mig den 27 januari i Minsk om mina observationer vid det belarusiska presidentvalet. Vissa berättelser ska förstärkas. Andra ska inte ens få existera. När medier endast publicerar det som passar ett förhandsgivet narrativ, och systematiskt utelämnar det som stör bilden, är vi inte längre i närheten av fri press. Vi är i närheten av informationsstyrning.
Sveriges skadade anseende
I detta mediedrev skadar Sverige sig självt. Vi brukade vara kända för diplomati, integritet, neutralitet, dialog och värdighet. Nu framstår vi som ett land där ursprung i praktiken avgör skuld, och där även nunnor kan betraktas som möjliga fiender om de råkar komma från ”fel” land. Detta är inte värdigt en rättsstat och definitivt inte värdigt ett land som en gång förde en självständig utrikespolitik. Jag tycker att det är pinsamt att se hur Sverige behandlar ryssar och belaruser. Det underminerar vår trovärdighet mer än många förstår. Sverige byggde i decennier sitt anseende på just det som nu saknas: distans, proportion och förmågan att se bortom samtidens rädsla. Här behöver jag också vara tydlig med Enade Sveriges linje, så att inte någon feltolkar min kritik som ställningstagande för en annan stat: Jag vill förbättra relationerna mellan Sverige och Belarus eftersom Enade Sverige står för suverän demokrati: vi ska själva välja vilka länder vi samarbetar med, baserat på svenska intressen – inte EU:s, Natos eller andras direktiv. Det handlar inte om att stödja någon regering. Det handlar om att Sverige ska vara vuxet nog att föra en egen utrikespolitik. Och därför står jag fast vid följande: Sverige måste återgå till diplomati, inte symbolpolitik. Att prata med länder vi inte alltid håller med är själva kärnan i diplomatiskt arbete. Ett land som slutar särskilja individer från stater tappar snabbt sin moraliska kompass. Och på sikt riskerar det också sin egen säkerhet: om vi ropar ”varg” om varje nunna, vem lyssnar när den verkliga vargen en dag står på tröskeln?
Slutreflektion
När nunnor blir fiender är det inte nunnorna som förändrats. Det är vi. Vi har låtit rädsla, blocklojalitet och geopolitiska reflexer ersätta kritiskt tänkande, rättssäkerhet och förmågan att se människan framför narrativet. En suverän demokrati kräver att vi både kan säga ifrån när andra stater beter sig fel – och samtidigt behandla deras medborgare anständigt när de möter oss som gäster. Jag lämnade Svenska kyrkan för länge sedan, och efter detta debakel känns det beslutet ännu mer rätt. Inte för att kyrkan är ond, utan för att den tappat sitt omdöme och sin integritet. Sverige behöver inte färre nunnor. Det vi verkligen saknar är exorcister – inte av det övernaturliga slaget, utan människor som kan rena våra myndigheter och makthavare från den korruption, rädsla och ryssofobi som numera verkar besätta beslutsfattandet. Om det finns en ondska som behöver drivas ut ur Sverige, så är det inte de belarusiska nunnorna som bär den.
2025-12-01 // Bo Jonsson för Enade Sverige
Källor:
SVT Nyheter:
https://www.svt.se/nyheter/inrikes/kyrkan-varnar-slapp-inte-in-nunnor-fran-minsk
Sveriges Radio – Kyrkans spionlarm:
https://www.sverigesradio.se/artikel/kyrkans-spionlarm-slapp-inte-in-nunnorna-fran-minsk
Sveriges Radio – Belarusier sålde vantar:
https://www.sverigesradio.se/artikel/belarusier-salde-vantar-i-kyrka-tros-sponsra-ryska-kriget
Sveriges Radio – Minstern kontaktar Migrationsverket:
https://www.sverigesradio.se/artikel/ministern-kontaktar-migrationsverket-efter-belarusiska-nunnornas-besok
Svenska Dagbladet (SvD):
https://www.svd.se/a/43jegE/kyrkan-varnar-slapp-in-nunnor-fran-minsk
Kyrkans Tidning:
https://www.kyrkanstidning.se/nyhet/varnas-for-samarbete-med-ryskvanligt-kloster/422112
Expressen:
https://www.expressen.se/nyheter/sverige/svenska-kyrkan-slapp-inte-in-nunorna-fran-belarus/
Aftonbladet:
https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/xrAkL8/kyrkoherden-om-nunnelarmet-inga-nunnor
Omni:
https://omni.se/forsamlingen-tog-emot-nunnorna-i-atta-ar-vi-pudlar/a/8pl84w
SVT Halland – Halmstads församling:
https://www.svt.se/nyheter/lokalt/halland/halmstads-forsamling-arbetade-med-nunnorna-fran-belarus
Marcus Oscarsson:
https://marcusoscarsson.se/just-nu-slapp-inte-in-dem-svenska-kyrkan-gar-ut-med-skarp-uppmaning/